Globalisten

Att anklaga EU för de mest fruktansvärda brutaliteter har blivit populärt inom vänstern. För en tid sen anklagades EU för massmord på alla som drunknar i Medelhavet i sina flyktförsök till Europa. Nu är EU den främst anklagade för krisen i Grekland och den sk åtstramningstortyr som det grekiska folket påstås ha utsatts för.

Jag menar inte att det är fel att kritisera EU, tvärtom. Ett grundproblem är att den monetära unionen har drivits fram mer av politiska än av ekonomiska skäl. Men det är viktigt att inte falla in i ett förenklat ”höger-vänster” tänkande i analysen. Men det är precis vad majoriteten av debattörerna inom vänstern, i bred mening, gör. Jag känner alltför väl igen detta från debatten om de sk strukturanpassningsprogrammen under 1990-talet. Då var det främst Bretton Woods-institutionerna, Världsbanken och IMF, som anklagades för att tvinga på fattiga länder åtstramningsprogram som påstods leda till svält och lidande för stora delar av befolkningen.

Men bakgrunden var lik den som råder Grekland idag. Grunden var länder, vars regeringar bedrivit en politik som finansierats av upplåning i utlandet men som inte bidragit till att ge länderna en förmåga att betala tillbaka. Det fanns grundläggande externa orsaker till krisen, framförallt prisutvecklingen på världsmarknaderna och det inrättades flera mekanismer för skuldavskrivning och skuldlättnader, som länder kunde erhålla under villkor att de genomförde ekonomiska reformprogram. Många av dessa länder har idag en hållbar skuldbörda och har inlett en långsiktig tillväxt som även bidragit till betydande förbättringar för den fattigaste delen av befolkningen.

Lärdomen av detta är att två ingredienser är nödvändiga i medicinen: en tillräcklig skuldlättnad och ett effektivt och förtroendeingivande ekonomisk-politiskt program som även innehåller åtgärder för en social och institutionell utveckling. IMF har länge varit medvetet om detta och borde ha tagit hänsyn till det även i fallet Grekland. Om det inte har påverkat EU:s förhandlare är det förstås en anledning till kritik. Men det måste också finnas en insikt hos regeringen i det låntagande landet.

Vad som är olyckligt är att Greklands regering styrts helt av kortsiktiga inrikespolitiska motiv. Man har nu lyckats vinna en majoritet för ett nej till EU:s reformförslag. Men problemet är att man inte har något realistiskt alternativ. Det finns ingen genväg till lösning av krisen genom en ansvarslös expansiv politik, även om den kan finansieras genom skuldlättnader och bistånd.

De enda som vunnit på detta spektakel är populistiska anti-EU partier i andra länder (t.ex. UKIP i Storbritannien och Nationella Fronten i Frankrike). Det borde leda till eftertanke.

I förra veckan deltog jag i en presentation och diskussion kring en ny rapport från tankesmedjan Tiden: “Den globala balansräkningen – fördelning av makt och vinster i en internationell ekonomi”. Ett viktigt ämne och en viktig rapport eftersom den skrivits som ett bidrag till den av Stefan Löfven lanserade “New Global Deal” som enligt honom ska ge Sverige “en tydligare ledarroll i världen”..

Rapporten sägs utgå från tre värderingar som jag i högsta grad sympatiserar med:
– minskade internationella och nationella inkomstskillnader
– ökat socialt ansvarstagande av privata företag
– hållbar ekonomisk utveckling

Men analysen är delvis felaktig och att därför blir en del rekommendationer motsägelsefulla och kontraproduktiva. Grundproblemet är att vissa socialdemokratiska antaganden, som var relevanta under det förra seklet, upprepas och ses som grunden för den nya globala ordningen.

Det första felaktiga antagandet gäller globaliseringen. Rapporten ser globaliseringen som en process som skapar möjligheter, men också har negativa effekter. Den måste därför kontrolleras av nationalstaterna. Som indikatorer på globalisering blandas handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser. Men inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte ens de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation, men det behandlas inte närmare.

Rapporten ser, liksom stora delar av vänstern, Bretton Woods-systemet som ett ideal som skulle kunna återupprättas och Keynes tas fram som räddaren av dagens kriser. Den stora boven bakom alla problem kallar man “nyliberalism”. Allt detta är farliga missförstånd. Att kalla allt man ogillar för nyliberalism är enkelt, men det ger ingen förståelse av dagens situation. Det har aldrig funnits en enhetlig “nyliberal” ekonomisk politik och idag har tanken på en sådan inte ens stöd av institutioner som Världsbanken och IMF.  Om det finns en “Washington consensus” idag, har den mer gemensamt med den nya idolen Piketty än med t.ex Milton Friedman.

Den “nyliberala normering” som rapporten målar upp som en stor fara, är bara ett fantasifoster. Därmed inte sagt att inte den nya globaliseringen innehåller risker. De kortsiktiga kapitalrörelserna och finanssektorns ökade roll tas helt riktigt upp i rapporten. Men situationen är att vi idag har en global ekonomi. Det innebär att alla länder i världen ingår i samma ekonomi. Det grundläggande är att kapitalet inte har något hemland. Men det är inte bara kapitalet som är globalt, samma gäller även allt större del av arbetskraften. Främst den högt kvalificerade (det mänskliga kapitalet), men även den minst kvalificerade, om än av helt andra orsaker.

Socialdemokratin och LO har fortfarande ett i grunden nationalistiskt synsätt. Utgångspunkten är marxistisk: en grundläggande konflikt mellan ”arbete” och ”kapital”. Men som goda socialdemokrater ser man det som möjligt att skapa en samhällelig allians av dessa motstridiga krafter. Den svenska modellen och ”Saltsjöbadsandan” är målet även för den nya globala agendan. Men ”arbetskraften” har aldrig varit en homogen produktionsfaktor eller klass. Det kunde kanske vara en användbar förenkling under 1900-talet, men det är en återvändsgränd för en analys under 2000-talet.

I ett land som Sverige blir ”jobben” alltmer diversifierade. Ständigt nya yrken uppstår och ger ofta deras utövare goda inkomster. Den traditionella industriarbetaren är snart lika sällsynt som bonden. De nya jobben utförs inte vid ett löpande band eller på ett kontor under ”normal” helarbetstid. Men om detta finns ingen förståelse inom socialdemokratin och LO. Tiden-rapporten talar föraktfullt om ”atypiska jobb” och om att ”utbytbarheten” mellan olika yrken har ökat och arbetskraften därför tvingas bli mer flexibel och att detta innebär mer utarmande jobb. Åter förklaras allt det med den ”nyliberala normen”.

Men i Sverige har jobben tvärtom blivit mindre utbytbara. Antalet specialister har ökat kraftigt och så måste det vara i den globala, digitaliserade, ekonomin. Det innebär intressantare jobb för många, med flexibla arbetstider och mobila arbetsplatser. Men det innebär också sannolikt mindre efterfrågan på arbetskraft och ökad strukturell arbetslöshet. Det har inget med nyliberalism eller klasskamp att göra. Att det finns olika åsikter om den kortsiktiga ekonomiska politiken är en helt annan diskussion, även om jag inte håller med om att åtstramningspolitik definitionsmässigt är löntagarfientlig.

Men den största bristen i hela resonmanget är att det baseras på en svensk syn och främst handlar om hur svenska löntagare ska få det bättre (bäst i EU i alla fall). Världen utanför EU finns knappt med i analysen, speciellt inte de länder vi brukar kalla fattiga, i Afrika och Asien. Sverige antas konkurrera med och påverkas främst av ”jämförbara ekonomier”. Inget kunde vara mer fel.

En ” New Global Deal” måste börja i Asien, främst Kina och Indien. Därifrån kommer framtidens viktigaste globala utmaningar, både positiva och negativa. Men även i Afrika och Mellanöstern. Migrationen är också en del av globaliseringen och kanske den som får mest konsekvenser för Sverige. De stora inkomstskillnaderna mellan löntagare i Sverige och löntagare i Bangladesh kan inte utjämnas genom global Saltsjöbadsanda och inte heller genom CSR (Coroporate Social Responsibility). Inte ens H&M kan betala svenska löner i alla länder.

Vi har en ojämlik värld, även om många av oss inte gillar det.  En textilarbetare i Kambodja tjänar ca 700 kronor i månaden.  Hon betalar visserligen ingen skatt, men hon får inte heller mycket av staten,  sjukvård och utbildning av någon kvalitet måste hon betala för. Hon måste också försörja en stor familj som bor kvar på landet. Arbetsvillkoren är vidriga. I Sverige har vi knappast några textilarbetare men en arbetare i tillverkningsindustrin tjänar ca 30 000 kronor i månaden, dvs. mer än 40 gånger så mycket som textilarbetaren i Kambodja.  Tack vare denna skillnad kan vi köpa billiga kläder.  Den svenske genomsnittsarbetaren skulle därför kunna sägas utnyttja och exploatera textilarbeterskan i Kambodja.

Men man hör aldrig facket säga så. När däremot den utnyttjade arbetskraften i Asien och Afrika kommer hit och arbetar för betydligt lägre löner än vad som gäller på svensk arbetsmarknad, men ändå löner som är betydligt högre än i de länder de kommer ifrån, då används just dessa termer.  Ett exempel är Aftonbladets ledare den 25 maj, signerad Daniel Swedin.

AB:s ledare ger intryck av att de illegala arbetskraftsinvandrarna är något som EU uppfunnit. En reservarmé som sätts in och dras tillbaka efter våra behov. Samtidigt anklagas EU för att stoppa asylsökande flyktingar. Men sanningen är ju att både flyktingar och arbetskraftsinvandrare gjort samma val: betalat stora summor och riskerat drunkna i Medelhavet, enbart för att man ser en bättre framtid i Europa än i det egna landet.

Vad ska Sverige (och EU) nu göra åt detta?  Arbetskraftsinvandringen är helt utbudsstyrd och problemet är ju att den inte är laglig. Det är därför som dessa arbetare är ”osynliga” och därför lätt kan utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare. Vad menar Daniel Swedin att man ska göra? Ska vi öppna Sverige för en friare arbetskraftsinvandring, så att den blir laglig och synlig? Eller ska vi förstärka insatserna för att stoppa den?

I den ideala världen skulle vi förstås ta emot alla som vill hit som ”fullvärdiga medborgare med rättigheter och skattekonto”.  Men hur ska det vara möjligt när vi inte ens klarar att ta emot asylberättigade flyktingar på det sättet?  Jag är rädd för att ett sådant resonemang som Swedin för istället kommer att spä på nationalism och främlingsfientlighet. Alla tänkande människor inser att vi inte kan ta emot hundratusentals arbetskraftsinvandrare och ge dem samma löner och förmåner som svenskar från första dagen de anländer.

Alternativet till att stänga gränserna är att legalisera arbetskraftsinvandringen och skapa rimliga villkor som under en övergångsperiod kan göra de som önskar stanna till ”fullvärdiga medborgare”.  Att tala om reservarmé är direkt kontraproduktivt.  Det handlar om invandrare som inte kommer hit för att tigga eller få bidrag, utan för att arbeta för nästan vilken lön som helst, så länge de kan skicka pengar tillbaka till sin familj i hemlandet. Kanske de har bättre förutsättningar att integreras i det svenska samhället än flyktingar som sitter passivt på anläggningar i avfolkningsbygder och väntar på beslut om uppehållstillstånd.

På längre sikt måste förstås världen bli mer jämlik, även om det innebär att våra skjortor blir dyrare.

Visst är det fruktansvärt med döden i Medelhavet. EU anklagas för massmord, men få tycks vara intresserade av att veta mer om dessa sk flyktingar. Vad får dem att betala stora summor och riskera sina liv för att komma till Europa?

Statistiken är fortfarande förvirrande, men vad som tycks klart är att de inte enbart flyr från krig, t.ex. i Syrien. Många kommer från Eritrea, en av världens värsta diktaturer där ledningen för krig mot sin egen befolkning. Men många (de flesta?) tycks komma från  mer “vanliga” afrikanska länder, t.ex. Gambia och Senegal. Kanske är det så, som någon sagt, att vi inte bevittnar en flyktingvåg, utan en utvandring från Afrika? Och inte bara från Afrika, även från Asien.

Sanningen är förstås mer komplicerad. Afrika är inte ett land och även inom varje land skiljer sig situationen mellan olika invånare. Kanske har den s.k. “vändningen” för Afrika gynnat många och skapat förutsättningar för ett bättre liv inom vissa delar, medan situationen för majoriteten blivit ännu mer desperat. Europa uppfattas, trots sin omtalade kris, fortfarande som ett paradis.

Så vad ska vi göra åt detta? Nu tycks de flesta, i alla fall i Sverige, mena att lösningen är att “öppna legala vägar till Europa”. Men vad avses? Att underlätta asylsökandeprocessen, t.ex. genom att inrätta humanitära visum som kan utfärdas på ambassaderna, är ett steg, men det innebär inte en väg för de som flyr av ekonomiska skäl. Uppenbarligen måste vägar öppnas för en mer omfattande arbetskraftsinvandring. Det skulle inte bara hjälpa emigranterna från Afrika, utan på sikt även Europas åldrande befolkning. Men inte ens i Sverige är vi beredda för detta. Övergångskostnaderna skulle vara enorma om vi håller fast vid att alla invandrare ska ha samma löner och sociala förmåner som svenskar (plus extra kostnader för integration). Alternativet är en friare arbetsmarknad med lägre minimilöner.

Det är politiskt omöjligt idag. Facket är den viktigaste motståndaren. Men som DN visar i sitt reportage om de “osynliga” invandrarna (23/5), får vi i alla fall en omfattande illegal arbetskraftsinvandring. Det är invandrare som inte kommer hit för att tigga eller få bidrag, utan för att arbeta för nästan vilken lön som helst, så länge de kan skicka pengar tillbaka till sin familj i hemlandet. Kanske de har bättre förutsättningar att integreras i det svenska samhället än flyktingar som sitter passivt på anläggningar i avfolkningsbygder och väntar på beslut om uppehållstillstånd?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vietnam är ett land för hatkärlek. Jag hatar motorcyklarna och deras förare. Men samtidigt älskar jag att det fortfarande fungerar att gå över en gata med ständigt flödande trafik. Jag hatar att ingen fattar vad man säger när man försöker med sina få vietnamesiska ord. Men jag älskar skrattet när vi plötsligt förstår varann. Det finns massor av exempel.

Hur har Vietnam utvecklats sedan jag arbetade här 2000-2004? Det finns inget entydigt svar. Utanför de största städerna tror jag inte mycket har förändrats och allra minst på landsbygden. Det finns inga entydiga kriterier på utveckling, men jag tycker det är märkligt att dessa ålderdomliga och obekväma cyclos, forfarande är de enda kollektiva transportmedlen i en så pass stor stad som Chau Doc, som ju också är centrum för sjötransporter till Kambodja. Praktiskt taget ingen taxi och framförallt ingen form av tuk-tuk, som i de flesta andra städer, även i Myanmar.

Livet går vidare i alla fall. Fattigdomen är påtaglig, även om satellit-TV och smartphones finns överallt. Men boendeförhållanden och sanitet verkar inte ha förbättrats och en del barn är fattiga och mår inte bra. Samtidigt ser man en hel del överviktiga barn till mer välbärgade föräldrar.

Partiet och militären är förstås ständigt närvarande, fast på ett mindre hotfullt sätt än i Myanmar. Till skillnad från både Myanmar och Kambodja, finns ingen som helst mediefrihet. Facebook verkar vara öppet nu, till skillnad mot för två år sedan. Men Twitter är bara tillgängligt ibland och med stor fördröjning.

I storstäderna (främst HCMC, men även Hanoi) är trafiken ett jätteproblem. Det krävs enorma investeringar för att lösa, men också trafikregler som följs. Det är märkligt att Vietnams kommunistparti, som lyckats med så mycket annat, inte tycks kunna ändra trafik beteendet (liksom inte heller miljöbeteendet). Intressant att HCMC nu börjat ett jätteprojekt med tunnelbana-skytrain. Med japanskt stöd förstås. För att göra det har man t.o.m. flyttat den berömda Ho Chi Minh statyn!

I Vietnam är nog trots allt allting möjligt!

Den svenska S-MP regeringen för nu en osedvanligt förvirrad diskussion om utrikeshandeln. Å ena sidan upprepas mantrat att vi är för fri handel. Å den andra förespråkas ökade satsningar på stöd till svensk export. Däri ingår vapenexport som en mycket viktig komponent.  Vapenhandel är en form av handel som inte på något sätt följer frihandelsprinciperna. Det är en rent förhandlad handel, med korruption som ett viktigt inslag. Även andra speciella exportsatsningar bryter mot frihandeln

Export kan inte vara målet för ett lands handelspolitik. Det är ett medel för att kunna importera. För ett litet land är exporten ett sätt att utnyttja specialisering och stordriftsfördelar, men det är importen som leder till utveckling och välfärd!  Det kan vara bra att tänka på.

Frihandel måste bygga på ömsesidighet. Därför har multilaterala överenskommelser varit så viktiga. Tendensen mot ökad bilateralism och protektionism är oroväckande. MP har en dålig tradition i sitt motstånd mot frihandel. Detta kombinerat med socialdemokraternas (och LOs) starka intresse att stödja storföretagens export, leder till en politik som varken främjar utveckling eller demokrati.

Att hålla våra marknader öppna för import från låginkomstländer måste vara en del av en politik för global utveckling. Däremot ska man inte överskatta värdet av att stödja utveckling genom att stödja svensk export. Svenska företag ska kunna handla med alla länder som inte omfattas av internationella sanktioner (vapenexport undantaget). Men det är naivt att tro att just svensk export skulle ha speciellt positiva effekter. Det gäller i ännu högre grad effekterna på demokratin.

Exportsatsningar betyder närmare samarbete mellan staten och storföretagen. Det betyder automatiskt munkavle för kritik av politiken i de aktuella länderna, t.ex av situationen vad avser mänskliga rättigheter. Tro inte nåt annat!

 

Så är vi då i Yangon igen. Det var fem år sen senast och mycket är förändrat. Mest märks bilarna. Trafikstockning mitt på dan. Vilka är alla dessa människor som har råd med bilar som dessutom oftast är helt nya? Vår driver som för fem år sen var stolt ägare till Burmas enda Volvo 747, har nu bytt till en ny Toyota. Regeringen har subventionerat alla ägare till gamla bilar att köpa nya, så att staden blir vacker! Men antalet bilar har också ökat kraftigt. Eftersom regeringen förbjuder mopeder och motorcyklar, måste den nya medelklassen skaffa bil direkt. Det verkar alltså finnas en ny medelklass som fått det bättre, frågan är om den har sin bas i militären och bland statstjänstemännen eller om den har uppstått inom den privata sektorn.
Men när man går omkring i staden, är intrycket ändå att det mesta är sig likt. Fattigdomen är mycket mer påtaglig än i t.ex. Kambodja. Mycket verksamhet sker på en teknisk nivå som de flesta länder övergav för 50-100 år sedan. Folk (kvinnor och män) arbetar hårt. Vi ser inte heller mycket av ”den moderna världen”, som man ser i nästan alla andra länder. Mobiltelefoner och smartphones används även här och tillbehör säljs överallt men ungdomskulturen som är så tydlig i Kambodja och Vietnam, märks inte mycket.
Det finns en del tecken på att öppenheten ökat. Främst att internet är tillgängligt och relativt fritt som det verkar. Men Myanmar framstår ändå fortfarande som ett av de mest främmande länderna. Kanske beror det på språket. De burmesiska skrivtecknen är så olika allt andra. Engelskan finns där, men har ingen verklig betydelse. Många tidningar har engelska titlar (t.ex.”Democracy”), men all text på burmesiska.
Yangon är en stad i värre förfall än jag sett någon annanstans. Inte ens Havanna ger ett så deprimerande intryck. Turismen har ökat, men inte alls så mycket som statistiken säger. Faktum är att Myanmar kan få svårt att utnyttja den potential man har för turism. Utbudet är smalt och priserna betydligt högre än i grannländerna, trots att servicen där är mycket bättre.
Men en stor fördel: Myanmar liknar inget annat!

Per Svensson skriver i sin utmärkta bok, Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel, att ”vi” är världens farligaste ord. Ordet ”vi” kan bara användas som motsats till ”de andra”, dvs för att dra en gräns och hävda en kollektiv identitet. Det implicerar genast att individens särdrag är mindre viktiga. Det har varit och är grundsatsen för t.ex. nazismen och kommunismen, för fundamentalistiska tolkningar av religioner och för nationalism i olika former. Alla dessa kollektiva identiteter bygger på grova generaliseringar, där man bortser från alla särdrag inom de grupper man definierar.

Det som är oroväckande i Sverige idag är att sådana generaliseringar blivit alltmer dominerande och att därmed förnuftig diskussion om faktiska förhållanden upphört. Just nu uppmärksammas galningar som bränner moskéer och det onyanserade hatet på nätet.  Det är oroväckande men värre på lång sikt är att bara två åsikter tycks höras idag: att invandringen är bra och bör öka och att den är dålig och bör minska.

Forskare gör sig stor möda att bevisa att Sverige ”vinner på invandring” (se t.ex. Invandrarna är en vinst för Sverige, av Dick Harrison, SvD 31/12 2014. För att göra det buntas alla typer av invandring ihop. Jag betvivlar inte en sekund att Sverige har vunnit på invandring totalt sett. Ju längre historiskt perspektiv man har, desto enklare blir det att bevisa eftersom Sverige överhuvudtaget inte hade funnits utan invandring.  Men hur intressant är det? Det är däremot intressant att konstatera att alla debattörer gör samma generalisering.

De som kallar sig ”antirasister” är mest generaliserande. Aldrig görs ett försök att skilja på olika typer av invandring, trots att skillnaderna är enorma, mycket större än bland ”svenskar”. Det är skillnader mellan arbetskraftsinvandring och flyktinginvandring och mellan olika grupper av flyktingar, från olika länder, kulturer och motiv för att komma till Sverige. Okunskapen tycks vara total, speciellt hos makthavarna. ”Invandrare” diskuteras som en homogen grupp med gemensamma intressen.  SD är faktiskt mer nyanserade och erkänner att det har funnits invandring som varit bra för Sverige. ”Antirasisterna” säger däremot aldrig att det finns problem. ”Invandrare” betraktas definitionsmässigt alltid som ”goda”, även som individer eller avgränsade grupper.

”Antirasisterna” identifierar sig som ”vi” (de goda) i motsats till ”rasisterna” (de onda).  Alla som försöker gå bakom generaliseringar och diskutera konkreta problem och lösningar, hamnar i motståndarlägret. Ett bra exempel var reaktionerna på Göran Hägglunds försök att diskutera kostnaderna för flyktinginvandring, när han av många ”antirasister” genast blev förrädare och t.o.m. ”nyfascist”.

En faktor som inte diskuteras är att invandringen från samhällen med starka konflikter, innebär att dessa konflikter flyttas till Sverige.   I ”antirasisternas” värld är det alltid svenskar som är ”rasister”. Men det är inte alls så att det faktum att Sverige får fler invandrare, leder till att integrationen blir enklare, tvärtom.  Den starkaste ”främlingsfientligheten” kommer ofta från andra invandrare och speciellt invandrare från samma land.  Men det passar inte in i den upphetsade debatten om ”rasism” och ”antirasism”.

Jag tar avstånd från den kollektiva identiteten ”antirasist”, lika mycket som jag tar avstånd från ”svensk”, ”jude” eller  ”muslim” som kollektiva identiteter. Självklart menar jag därmed inte att man inte kan känna sig ha en, eller flera, av dessa identiteter.  Men problemet uppstår när en sådan identitet används för att skapa ett ”vi” gentemot ”de andra”.  Jag är själv uppväxt inom svensk frikyrklighet och upplevde som barn dagligen detta. Kanske det är därför jag reagerar så starkt.

Jag avslutade mitt senaste blogginlägg med frågan om det finns något värde i att betona ”svenskhet” och vad det i så fall består av. Nu har Björn Söder ytterligare bidragit till att man måste söka besvara den frågan.

Min grundsyn är globalistens och jag anser därför att det inte finns något värde i att definiera vad som är svenskt och sträva efter att bevara detta. Men på samma sätt finns det inget värde i att definiera och bevara någon kollektiv identitet. Jag trivs med Sverige eftersom det är det land som kanske kommit längre än alla andra i att tona ned kollektiva identiteter. Svenskar är kanske världens mest individualistiska människor.

Men en förutsättning för att ett individbaserat samhälle ska fungera är att det finns en stark tilltro till gemensamma institutioner, dvs till ”staten”. Det har vi i Sverige och de nordiska länderna och därför behöver vi inte starka kollektiva identiteter som definierar oss i förhållande till ”de andra”.

Men i många av de länder från vilka stora grupper invandrare kommer till Sverige, är situationen den rakt motsatta. Det finns ingen tilltro till offentliga institutioner, i vissa fall finns det knappast en stat överhuvudtaget och där den finns är den i första hand repressiv. I sådana länder behövs starka kollektiva identiteter, i första hand familjen, klanen och religionen. Somalia är förmodligen det mest extrema exemplet.

Jag har just läst en viktig bok: Mellan klan och stat, Somalier i Sverige, av Per Brinkemo. Han pekar på den enorma kulturskillnaden mellan de somalier som invandrar till Sverige och det svenska samhälle de kommer till. Detta är ett faktum som vi måste erkänna och förstå. Integration är svårt och tar tid. Det är naturligt att somalierna behåller sin kollektiva identitet i Sverige och kanske även förstärker den. Vi hjälper inte integrationen genom att säga att vi alla är lika, dvs. ”svenskar”.

Men det hjälper inte heller att säga att man ”gillar olika”. Integration måste syfta till att göra oss mer lika. Även om det inte innebär fullständig assimilering som SD menar. Alla måste inte titta på Kalle Anka på julafton, men det finns värderingar som jag tycker vi ska kräva av alla som vill integreras i det svenska samhället. Det är värderingar som innefattas i de mänskliga rättigheterna, som ju antas vara universella, men som strider emot många kollektiva identiteter. Viktigast är kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan könen.

 

Hur man än vrider på det, kan man inte komma infrån att invandring är en central politisk fråga i Sverige idag. Det beror förstås på att Sverigedemokraterna vill se det som en huvudfråga och göra extravalet i mars 2015 till en “folkomröstning om invandring”. Men det beror också på att de övriga partierna vägrar att överhuvudtaget diskutera frågan. Man ser det som att all diskussion om invandring gynnar SD.

Men invandring är en stor fråga i Sverige just nu och den borde diskuteras av alla partier och inte lämnas till SDs tolkningar. Att diskutera betyder inte automatiskt att man vill minska invandringen och det betyder inte heller att man måste diskutera med SD. Men att undvika all diskussion och att genast attackera alla som vill starta en diskussion (exempelvis artikeln av tre kristdemokrater och en centerpartist i DN 5/12), är definitivt fel väg som troligen gynnar SD mest av allt.

Sveriges invandringspolitik är faktiskt extrem. Det är inget fel i sig, vi kanske är bäst som vanligt. Vi har den största flyktinginvandringen,  i förhållande till befolkningen, av alla “rika” länder. Visst är den större i t.ex. Libanon och Jordanien, men där handlar det om katastrofmottagande, inte om integration.

Varför har Sverige en så generös invandringspolitik? Jag hör två helt olika argument: 1) Vi är ett rikt och öppet land med starka humanitära ambitioner. Det är vår plikt att hjälpa dem som lider av krig och konflikter i andra länder. 2) Sveriges befolkning är åldrande och vi behöver en ökad befolkning av arbetsföra som kan försörja oss.

Det första argumentet är alltså altruistiskt, medan det andra är egoistiskt. Båda framförs ofta av samma personer, vilket inte behöver vara motsägelsefullt. Tvärtom tror jag att ren altruism inte kan leda till långsiktigt hållbara lösningar. Det finns en likhet med biståndet här.

SD vill ersätta invandring med “bistånd på plats”. Det är en riktig tanke, men SD tror ju att det inte ska kosta. Vi borde diskutera hur man bäst uppnår solidaritetsmålen och målen för Sveriges välfärd, till en given kostnad. Och vilket är viktigast, om det finns en målkonflikt (vilket det troligen gör på kort sikt). Nu tas pengar från biståndet för att finansiera flyktinginvandring. Det är ju opinionsmässigt lättare att försvara hjälp till människor som kommer hit, än till de som är kvar i krisområdena.

Lika orealistiskt som SDs krav på kraftig minskning av invandringen är synen att alla som begär asyl, och deras anhöriga, ska beredas en långsiktig framtid i Sverige. Man måste skilja på olika typer av invandring och hitta olika lösningar.

Regeringen borde tillsätta en utredning, med deltagare från alla politiska partier (även SD) och experter, för att reda ut storleken, prognoserna och vinster och kostnader av invandring i olika former. Det skulle kunna vara grund för en seriös debatt. Men jag inser givetvis att det år omöjligt i nuvarande politiska läge.

Men det handlar inte bara om de ekonomiska effekterna, utan också om de kulturella. En omfattande invandring av människor med andra kulturer, leder till att delar av dem integreras i den “svenska” kulturen. Vad som är “svenskt” förändras alltså, även om det främst beror på andra faktorer än invandring (allt som ingår i begreppet globalisering). Finns det anledning att skydda något som vi uppfattar som grundläggande svenskt? Och ska det få konsekvenser för invandrings/integrationspolitiken?