Efter det andra världskriget blev liberal demokrati den enda modellen för politik och ekonomi i USA och Västeuropa, medan Sovjetunionen och Östeuropa styrdes av enpartisystem och planekonomi. Den sovjetiska modellen kraschade i slutet av 80-talet och liberalismen såg ut att bana vägen för en ljus global framtid. Vi vet nu att så inte blev fallet, men frågan är om liberal demokrati ändå fortfarande är möjlig och önskvärd för alla länder. Kapitalismen tycks ha segrat i nästan alla länder och detsamma gäller någon form av marknadsekonomi. Men hur är det med den politiska demokratin?

Det talas och skrivs nu alltmer om ”demokratins död” och med det avses både utvecklingen i Europa och USA och i alla världens länder. Men även om det finns många oroande tecken är det vilseledande att klumpa ihop alla under ett begrepp som antyder en avgörande global politisk förändring. Många av förändringarna baseras på demokratiska procedurer och stöd av stora folkgrupper. Frågan om det är möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin, har därför blivit aktuell. Alla studier pekar på att demokratin i världen har minskat under det senaste decenniet. Enligt en rapport från V-Dem Institute, har alla framsteg för demokratin de senaste 35 åren nu raderats ut och 72% av världens befolkning lever i autokratier ^[1]. Vad beror detta på och finns det en framtid för den liberala demokratin?

Anne Applebaum hävdar i sin bok ”Autokrati AB” att nuförtiden styrs autokratierna inte av en enda ond man utan av sofistikerade nätverk som vilar på kleptokratiska finansiella strukturer^[2]. Hon ger en fasansfull bild av detta, med exempel från många olika länder. Hon menar att det rör sig om ett system som agerar globalt och binder ihop de nationella nätverken mellan olika autokratier och ibland även demokratier. Ideologierna skiljer sig, men gemensamt är ett hat mot demokratiska värden och institutioner. I alla länder finns finansiella oligarkier som inte har något intresse av om samhället är demokrati eller autokrati, men som utnyttjar alla tillfällen till korruption. Tillfällena är fler inom autokratier och finanssystemens globalisering, överflödet av gömställen och demokratiernas välvilliga tolerans för utländsk bestickning ger nu autokraterna chanser som ingen skulle ha föreställt sig för tjugo-trettio år sedan. Applebaum betonar också de ökade möjligheterna för autokratierna att sprida desinformation.

Man kan invända mot synen om ett enda ”ont system” som står emot ”det goda”. Det påminner om konspirationsteorin om nyliberalism som orsak till allt ont. Det finns stora olikheter och man måste förstå de speciella systemen i varje enskilt land. Mot detta måste dock sägas att det är ett globalt system som bara kan bekämpas på global nivå, både av demokratiska nationalstater och av folkliga motståndsrörelser.

 Förhållandet mellan globalisering och demokrati har ofta diskuterats inom ramen för en diskussion om relationen mellan nationalstaterna och de multinationella företagen och den ökade internationella kapitalrörligheten. Det är klart att nationalstaternas handlingsfrihet vad gäller ekonomisk politik minskade, framförallt under 1990-talet. Många menade att det också innebar att demokratins handlingsutrymme minskade. I fungerande demokratier stämde det och det var en effekt av kombinationen av globalisering och ökad öppenhet. Öppenheten ökades för snabbt och för långt, det var en process som under en period drevs av det privata kapitalet, men en anpassning till globaliseringen hade ändå varit nödvändig. Men demokratin i de utvecklade länderna kvarstod och förstärktes genom t.ex. EU:s utveckling. Efter finanskrisen 2008 ändrades situationen genom ökade ekonomiska och politiska problem.

 Demokratin har minskat i de flesta länder, men av olika orsaker. I många länder har svaga och ohållbara demokratisystem avvecklats och ersatts med auktoritära system, ibland genom statskupper, men ibland också genom själva demokratisystemet. Det beror på att de varit korrupta och ineffektiva och att de inte levererat ekonomisk och social utveckling för befolkningen. Detsamma har även skett i vissa länder som betraktats som stabila demokratier. Globaliseringen kan ha förstärkt denna tendens, speciellt genom ökad ojämlikhet inom länderna.

 Dambisa Moyo är en ekonom som skrivit en bok om denna problematik ^[3]. Hennes slutsats är att den liberala politiska demokratin, som den utformas i USA och EU och som den överförts till de flesta andra länder, inte längre kan leverera tillräcklig tillväxt för att den ska kunna överleva. Grundproblemet är att den innebär att politiken helt fokuseras på kortsiktiga frågor och på olika gruppers intressen, för att locka väljare, och att den långsiktiga tillväxten och helheten inte prioriteras. Detta ligger bakom den ökade protektionismen, vilket ytterligare bidrar till ekonomisk (och politisk) kaos. Det är en ond cirkel som måste brytas. Man kan invända att hon lägger för stor vikt vid ekonomisk tillväxt, men det är bara att lägga till klimatfrågorna, så är hennes beskrivning högst relevant. Kortsiktigheten är ett grundproblem, vi ser idag i Sverige att väljarnas intresse för framtida generationer (och för det globala perspektivet) är begränsat, det som avgör är dagsfrågorna.

Kanske är det så att en liberal demokrati inte alltid leder till den bästa politiken. Många skulle nog hålla med om det, när det gäller t.ex. USA:s val av Donald Trump till president, Storbritanniens val till Brexit, eller Sveriges val av Sverigedemokraterna som näst största parti. Problemet med dessa val är inte primärt att demokratin inte fungerar (även om det finns svagheter), utan att väljarna väljer ”fel”. Filosofen Jason Brennan hävdar att detta beror på att majoriteten av väljarna är okunniga (hobbitar) eller enbart röstar för sitt eget eller sin grupps intressen (huliganer) ^[4]. Slutsatsen för honom, liksom för Dambisa Moyo, är att grundproblemet med den liberala demokratin är den allmänna rösträtten. Väljarna röstar inte för samhällets långsiktiga intressen och därför agerar inte heller politikerna i den riktningen.

Detta är svårt för demokratins försvarare att acceptera, men problemet är ett faktum. Demokratin försvaras ofta med att alternativen är sämre. Men vet vi det säkert och finns det faktorer som försämrar demokratins möjligheter att uppnå sina förväntade resultat och t.o.m. leder till motsatsen? Globaliseringen kan vara en sådan faktor eftersom den, genom att öka skillnaderna mellan människor och grupper, förstärker huliganernas inflytande. Den kan också skapa förutsättningar för ökad okunnighet genom sociala medier och spridning av ”fake news”. En effekt av detta tycks vara att globaliseringen, på grund av väljarnas och politikernas kortsiktighet, leder till nationalism som dominerande tendens i världsekonomin. Globaliseringen fortsätter, men i nya former som på lång sikt som gör den mer negativ för mänskligheten än under den liberala epoken. Det innebär lägre tillväxt, mer konflikter och ännu mindre hänsyn till miljö och klimat.

I den ideala världen har vi kunniga väljare som väljer politiker som har ett långsiktigt nationellt perspektiv, vilket innebär även ett globalt perspektiv. På övernationella nivåer finns institutioner som verkar för samordning i ett långsiktigt globalt perspektiv. I den världen är liberal demokrati otvivelaktigt den bästa styrelseformen. Men i den verkliga världen är det inte så, menar Brennan och Moyo. Det kanske vore bättre med en upplyst diktator, men de föreslår istället olika former av ett system där de kunniga har makten, d.v.s. någon form av graderad röstskala och elitism. Det finns många invändningar mot ett sådant styrelsesätt.  T.ex. att det inte finns en objektiv kunskap eller sanning som alltid leder till bästa resultat och även de ”kunniga” påverkas av egenintressen och att allmän och lika rösträtt har ett egenvärde, även om det inte leder till ett jämlikt samhälle. 

Finns det då något sätt att förbättra beslutsfattandet, utan att avskaffa den allmänna rösträtten? Den grundläggande frågan är om det går att skapa möjligheter för mer långsiktig politik för global överlevnad. Moyo har en del intressanta förslag, framförallt förlängning av valperioderna och begränsningar för lobbying och kampanjfinansiering. Men ett problem är att media helt fokuserar på kortsiktiga och individuella frågor. Efter varje budgetförslag är den helt dominerande frågan: vad betyder det här för din plånbok?

Men demokrati är inte bara allmän och lika rösträtt. Med liberal demokrati menas att rättsstaten och garantin för mänskliga fri- och rättigheter är lika viktigt som rösträtten. Nu har vi problemet med demokratier som utvecklas till autokratier och som brukar kallas illiberala demokratier. Varför minskar väljarnas intresse för rättsstaten och vad är det man värderar istället? Bengt Westerberg har skrivit om detta ^[5]. Han betonar att det finns en tredje dimension av demokrati, förutom folkstyret och rättsstaten, nämligen det offentliga systemets handlingskraft. Väljarnas intresse av resultaten av demokratin har ökat, vilket är naturligt om resultaten upplevs som negativa. Detta, tillsammans med ökande misstro mot och anknytning till det politiska systemet, har lagt grunden för populism och anti-liberalism. Populismen är inte ett hot mot den allmänna rösträtten och dess upplevda styrka (som dock inte är bevisad och framförallt inte långsiktig), är handlingskraften. Men hotet är direkt riktat mot liberalismen och rättsstaten. Utmaningen är att utveckla demokratin i sin helhet och uppnå positiva långsiktigt hållbara resultat. Det kräver inte minst ett globalt perspektiv i all politik.

En fråga som ofta diskuteras är om demokratin verkligen är användbar när det gäller stora katastrofer. Vid naturkatastrofer, t.ex. jordbävningar krävs direkt handlingskraft och effektivitet, inte demokrati. Det blir speciellt tydligt i krig och många menar att det också måste gälla inför klimatförändringarna, som är en total och långsiktig katastrof, även om effekterna inte drabbar alla på en gång. Bristen på långsiktighet i de politiska processerna talar för detta och det finns många klimatalarmister som inte ser någon lösning inom demokratins ram. Oftast kritiserar de kapitalismen, ekonomerna och tillväxten, men är otydliga om inom vilket politiskt system allt detta ska avskaffas eller radikalt förändras.

En författare som argumenterar väl mot detta, är Daniel J. Fiorino^[6]. Han drar slutsatsen att lösningarna på klimatkrisen bara kan ske i demokratier, där koalitioner kan skapas för stöd till nödvändiga ekonomiska förändringar. Speciellt goda förutsättningar menar han finns i koncensusbaserade, ”nykorporativa” demokratier, som Sverige eller Tyskland. Ett system som det i USA har sämre förutsättningar, men den ekologiska autokratin som Kina praktiserar tror han helt kommer att misslyckas.

Det har gjorts en hel del empiriska studier av sambandet mellan demokrati och klimat, men resultaten är oftast osäkra^[7]. Ett problem är att andra faktorer, speciellt den ekonomiska tillväxten, är viktigare. Även om demokratiska länder har en bättre klimatpolitik så är effekterna på deras koldioxidutsläpp större på grund av högre ekonomisk tillväxt. I utvecklingsländer verkar demokrati inte ha någon effekt på utsläppen. Å andra sidan finner man inte heller att autokratiska regimer skulle ha bättre klimatpolitik än demokratier.

Men problemet ser annorlunda ut i ett globalt perspektiv, eftersom lösningen måste vara global. Filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö har skrivit en bok om vad demokrati är och om hur den hotas idag ^[8] . De menar att det främsta hindret för att demokratin ska kunna fungera fullt ut och producera de resultat man kunde förvänta sig, är globaliseringen. Deras slutsats är att den enda lösningen på problemet är att upprätta demokrati också i global skala. Det är en helt riktig slutsats, men hur ska detta kunna ske? Författarna föreslår att FN:s generalförsamling kompletteras med och på sikt ersätts av ett världsparlament, baserat på allmänna val i alla länder, som stiftar lagar i alla frågor som bara kan hanteras på global nivå.

Tännsjö har dock senare blivit mer pessimistisk och drar slutsatsen att en världsregering måste skapas och att det är så akut att den måste vara en ”global despoti” för att hinna rädda världen från klimatkatastrof ^[9]. Han har rätt i att det är svårt att tänka sig att det skulle vara möjligt att etablera en global demokrati när världen domineras av nationella autokratier. Men minst lika osannolikt är det att en grupp av ”upplysta despoter”, som dessutom har någon slags förtroende hos hela världens befolkning, skulle kunna etableras och leda en världsregering. Tännsjö menar dessutom att denna despoti, när världen väl räddats, skulle kunna vara grunden för en verklig global demokrati.

Den internationella civilsamhällesorganisationen Democracy Without Borders har däremot utformat ett förslag till global demokratisk styrning^[10]. Det är bra att man formulerat denna vision, samtidigt som man måste inse de oerhörda hindren för att den skulle kunna uppnås, även om det enbart syftar till ett rådgivande organ under Generalförsamlingen. Det är positivt att det betonas att det endast är globala frågor som måste beslutas på global nivå och att i övrigt subsidiaritetsprincipen ska upprätthållas. Demokratins principer ska gälla på alla nivåer. På det sättet bör det vara möjligt att diskutera vilka steg som behöver tas.

När man diskuterar förhållandet mellan globalisering och demokrati är det omöjligt att utelämna internet. Kärnan i internet är ju ”The World Wide Web” (WWW), som är en symbol för globalisering. WWW har potential att ge alla människor i världen tillgång till all tillgänglig information och möjlighet att upprätta kontakter med alla andra människor. Tillväxten av internet är otvivelaktigt den viktigaste faktorn bakom utvecklingen av sociala relationer och beteenden under de senaste decennierna. Det har dramatiskt ökat möjligheterna att skaffa sig kunskap och kontakter och borde rimligen innebära bättre förutsättningar för demokrati. Användningen av internet har ökat explosionsartat, inte bara i de rika länderna, utan över hela världen och det har också varit orsak till många politiska förändringar. Det har främst berott på kommunikation via sociala medier, till exempel, under arabiska våren 2010-2012, använde människor sociala medier för att organisera demonstrationer och sprida information om vad som hände i realtid. Ett annat exempel är Black Lives Matter-rörelsen, som använde sociala medier för att sprida information om polisbrutalitet och rasism i USA.

Men trots att globalisering via internet har en fantastisk potential att främja en mer demokratisk värld, har detta inte realiserats. Det beror på flera faktorer. För det första kan internet användas av odemokratiska regimer för att sprida propaganda och falsk information och de kan kontrollera och reglera internet, även om det har sina begränsningar p.g.a. teknikens snabba utveckling. För det andra styrs internet och sociala medier av ett fåtal stora kapitalistiska företag, vilket lett till ett alltmer reklaminriktat och banalt internetflöde. För det tredje har internet börjat användas för direkt kontroll av medborgarna. Kina är ett extremt exempel på hur internetexplosionen förenats med ökad central kontroll och minskat demokratiskt utrymme, som Börje Ljunggren beskriver[11]. Men han konstaterar också att ”Internet har utvecklats till en arena i kampen mellan partistaten och civilsamhället-den enda där ansvar kan börja utkrävas. Partistaten har hittills vunnit kampen, men arenan finns kvar”.

Det finns inget entydigt samband mellan globalisering och demokrati, allt beror på om demokratin lyckas leverera ekonomiska och politiska resultat. I länder där detta inte sker minskar förtroendet och tilliten till staten och politikerna och en ”stark man” ses som ett bättre alternativ och på samma sätt kan bristande ekonomiska resultat i autokratier leda till att demokrati ses som ett bättre alternativ. Men den avgörande frågan är om det politiska systemet kan agera långsiktigt och globalt. De senaste månadernas händelser tyder tyvärr inte på det.

---

[1] V-Dem Institute, Democracy Report 2023: Defiance in the Face of Autocratization

[2] Anne Applebaum, Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen, Albert Bonniers Förlag 2024.  

[3] Dambisa Moyo, Edge of Chaos, Why Democracy is Failing to Deliver-and How to Fix It, Abacus 2018

[4] Jason Brennan, Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, Timbro 2017

[5] Anna Halla, Tove Hovemyr & Ulrica Schenström, Va? Är demokratin hotad?, Fores 2021

[6] Daniel, J. Fiorino, Can Democracy Handle Climate Change?, Polity 2018

[7] Daniel Lindvall & Mikael Karlsson, Exploring the democracy-climate nexus: a review of correlations between democracy and climate policy, Climate Policy 2024.

[8] Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö, Folk & vilja. Ett försvar för demokratin i vår tid, Fri tanke 2020

[9]Torbjörn Tännsjö, Från despoti till demokrati, Fri Tanke 2024

[10] Maja Brauer & Andreas Brunne, En parlamentarisk församling inom Förenta Nationerna, Democracy Without Borders 2020.

[11] Börje Ljunggren, Den kinesiska drömmen, Xi, makten och utmaningarna, Hjalmarsson & Högberg 2017