Under hela biståndets historia har det pågått en debatt om vad som är bäst när det gäller de rika ländernas relationer med de s.k. utvecklingsländerna: bistånd eller handel (inklusive privata investeringar). Det är en märklig fråga, eftersom det rör sig om två helt olika relationer, som på intet sätt utesluter varandra. Men debatten fortsätter och har tagit ny fart i Sverige genom Tidöregeringens ambition att totalt förändra det svenska biståndet.

En förändring behövs: det bilaterala långsiktiga biståndet har utvecklats enligt en modell som syftat till att skapa speciella relationer till ett antal utvalda länder. I flera av dessa länder har Sverige fortsatt att ge ett generöst bistånd sedan 1960-talet. Valet av länder har styrts av socialdemokratisk ideologi, även om det fått stöd av liberaler. Det gäller länder som Tanzania, Mocambique, Zimbabwe, Angola, Vietnam och Kuba. Stödet handlade från början om godhet, ofta i samsyn med missionen, men det förändrades under 1970-talet till solidaritet och stöd till befrielserörelser och vänsterregimer. Senare har stödet riktats mer mot demokrati, men flera av de stora mottagarländerna har kvarstått.

Den speciella relationen borde ha anpassats till de stora förändringarna i mottagarländerna under alla dessa år. Det gäller speciellt handel och investeringar. Under de första årtiondena av bistånd, rådde officiellt en strikt syn att svenskt bistånd måste hållas ”rent” från kommersiella intressen. Det förekom visserligen en intensiv debatt om detta, speciellt om bistånd som var direkt bundet till svenska leverantörer. Det ledde till ökande motsättningar mellan Sida, som ville hålla biståndet rent och UD, som ville främja svenska intressen med bistånd. Det olyckliga med båda synsätten var att bistånd och handel sågs som två motsatta frågor. Så är det inte, handel och bistånd är olika processer, men de hör ihop, vare sig vi vill det eller inte.

Tidöregeringen tycks ha anammat synsättet att biståndet inte bidrar till några positiva resultat i mottagarländerna. Biståndsförsvararna å andra sidan tycks hävda att varje krona av minskat bistånd drabbar länderna och speciellt de fattiga. Båda synsätten är felaktiga. Utbetalningar får inte vara ett mål för biståndet, det skapar felaktiga incitament och leder till sämre beslut och mindre effektivitet. Biståndet behövs, speciellt i dagens värld. men det måste baseras på utvecklingen i olika mottagarländer. Det långsiktiga målet måste vara att skapa förutsättningar för biståndets avskaffande, genom ökning av ländernas egen kapacitet och förmåga att skapa utveckling, bl.a. genom ökad handel.

Biståndet syfte ska vara att bidra till en bättre värld, vilket också gynnar Sverige, både ekonomiskt och politiskt. Det råder ingen motsättning mellan solidaritet och upplyst egenintresse. Hela biståndet är ett svenskt intresse, för fred och säkerhet i världen. Men det svenska biståndet ska inte ha som ett syfte att främja specifika svenska intressen, t.ex. när det gäller svenska företag, institutioner eller civilsamhällesorganisationer. Bistånd som givarens inrikespolitik är direkt skadligt.

Biståndsnedskärningar är speciellt problematiska just nu, eftersom allt tyder på kraftiga minskningar av biståndsutbetalningar från alla större bilaterala och multilaterala givare. Det kommer att drabba speciellt Afrika, men där finns också positiva trender, t.ex. att privata direktinvesteringar ökar kraftigt. Det beror på ett ökat intresse för Afrikas råvaror, orsakad av den nya tekniska utvecklingen, men även investeringar i den snabba urbaniseringen. Det är inte något som nödvändigtvis upprepar Afrikas traditionella råvaruexportberoende, eftersom det idag finns ett mer aktivt deltagande från afrikanska företag och en aktiv utbyggnad av finansiell och fysisk infrastruktur i Afrika.

Det är svårt att värdera vad detta kan komma att betyda på sikt, men det skapar inte en minskad roll för bistånd. Bistånd som kompletterar och stöder denna utveckling kommer att behövas under de närmaste decennierna.