Vi har många apokalypsprofetior nu: klimatet förstås och tredje världskriget har kommit tillbaka. Men nu verkar många mena att vi har ett ännu värre scenario, nämligen AI, den artificiella intelligensen. ” AI är en gigantisk revolution – och mycket tyder på att den kommer sluta i total katastrof.” skriver. t.ex. Lisa Magnusson i DN den 3/11. Det är också unikt att ett stort antal forskare varnar för den tekniska utvecklingen och helt enkelt vill stoppa den under en tid. Nu har också det första mötet med världens politiska och ekonomiska makthavare hållits i England och kommit överens om behovet av att reglera AI-utvecklingen och bl.a. föreslagit en expertpanel liknande den som finns för klimatutvecklingen (IPCC).

AI har det gemensamt med klimatet att det är ett globalt fenomen, som inte kan hanteras nationellt. Men det verkar finnas olika åsikter om vad det verkligen är som skapar ett hot för framtiden och vad som behöver regleras. AI är i grunden teknisk utveckling, baserad på forskning och ökad kunskap. Kan det verkligen vara skadligt för mänskligheten? För att svara på den frågan är det nödvändigt att studera närmare vad teknisk utveckling innebär. En ny bok, som gör detta i ett historiskt perspektiv, är Power and Progress, Our Thousand-Year Struggle over Technology and Prosperity (Basic Books 2023), av ekonomerna Daron Acemoglu och Simon Johnson.

Det har funnits en dominerande syn på teknisk utveckling: att det innebär automatiska och entydigt positiva framsteg för mänskligheten. Sett i ett längre historiskt perspektiv kan det verka så, om man ser till den övergripande utvecklingen av ekonomiska och sociala indikatorer. Speciellt under tiden efter andra världskriget har det otvivelaktigt skett en dramatisk minskning av den globala fattigdomen i alla dess dimensioner. Men det har inte skett i samma takt för alla och under de senaste decennierna har förhållandena försämrats för många grupper av människor i olika delar av världen. Ojämlikheten har ökat kraftigt.

Den tekniska utvecklingens viktigaste positiva bidrag genom historien har varit att öka produktiviteten per arbetare och även den totala produktiviteten. Men författarna menar att det inte är en automatisk effekt av teknologin. Effekterna beror nämligen på de val som alltid görs av teknologi och att det valet avgörs av maktförhållanden. Det går därför inte att studera den tekniska utvecklingen utan att studera makten över kunskapsutveckling, forskning, tillämpning, produktion och fördelning. Under kapitalismen är alltid vinsten det primära målet. Det har medfört en strävan efter ökad produktivitet, men även efter att minska kostnaderna för arbetskraften, genom att ersätta den med maskiner, alltså automatisering. En tredje effekt har varit att den tekniska utvecklingen leder till nya produkter och därmed behov av ytterligare arbetskraft.

Den sammanlagda effekten har varierat under olika perioder, med olika effekter på sysselsättning och välfärd, beroende på dominans av olika teknologiska innovationer. Speciellt viktiga är allmängiltiga teknologier, som exempelvis ångmaskinen under den tidiga industrialiseringen och elektriciteten i slutet av 1800-talet. De digitala teknologierna är de senaste allmängiltiga teknologierna. Frågan är vilka effekter de får vad gäller välfärd och framsteg. Acemoglu och Johnson är pessimistiska och betraktar effekterna från och med 1980-talet som katastrofala: tillväxten avtog och ojämlikheten ökade kraftigt. Mycket berodde på att den nya teknologin ledde till automatisering och mindre nya sysselsättningsmöjligheter. De ser denna utveckling som helt kopplad till globaliseringen. Båda var arbetarfientliga och ledde till sämre förhållanden för arbetskraften, något som underlättades av arbetarnas bristande organisation och motståndskraft. Deras slutsatser gäller främst USA, i Europa var arbetarklassens starkare och speciellt den Nordiska modellen lovordas. Men även i Europa har utvecklingen varit liknande, bl.a. beroende på den ideologi som dominerade, med tron på nedsippring av välfärden (trickle-down) och på storföretagens goda effekter på hela samhället.

I denna miljö introducerades de digitala teknologierna. Det gjordes från början av en elit med nära kontakt till storföretagen. Den teknologi som infördes var främst arbetsbesparande, men den ledde inte till nämnvärd produktivitetsutveckling. Fokus låg på att utveckla automatisering till nya områden, inte längre bara det klassiska industriarbetet, utan kontorsarbete, service och rådgivning, vilket påverkade stora delar av medelklassen. Alltmer började man tala om artificiell intelligens, som på sikt skulle kunna utesluta allt mänskligt arbete.

Det är klart att teknologin har utvecklats så att AI är överlägsen människan i att utföra en mängd olika uppgifter, inte bara rutinuppgifter utan också mer komplicerade. Det är en fantastisk resurs som borde kunna förbättra situationen för människor och samhällen, men författarna menar att det inte sker eftersom de dominerande syftena med att använda AI är att minska kostnaderna (för arbetskraft) och att öka kontrollen av arbetskraften och av alla människor i samhället (den s.k. övervakningskapitalismen). De menar att den teknologiska utvecklingen istället borde syfta till att förbättra utnyttjandet av tekniken genom att höja arbetsproduktiviteten och utveckla interaktionen mellan människa och maskin och att skapa nya uppgifter för arbetarna, genom ökad relevant information och skapande av plattformar för ökat utbyte mellan arbetare i olika länder och inom olika områden.

AI tycks alltså under rådande förhållanden inte vara ett verktyg för förbättrad ekonomi med ökad produktivitet och sysselsättning, snarare tvärtom.  Varför spelar det då en så dominerande roll i dagens värld? En förklaring kan vara att det kan användas för att snabbt öka vinsterna för storföretagen, speciellt ”Big Tech”. Det kan även gynna nationalstaternas intressen, exempelvis försvarsintressen. För odemokratiska stater är det viktigaste intresset kontrollen över medborgarna. Kina är det bästa exemplet. För alla makthavare kan det också finnas intresse för möjligheterna att sprida falsk information. AI kan vara ett effektivt verktyg för att rasera förutsättningarna för demokrati, men det kan också vara tvärtom. Allt beror på vem som har makten över hur teknologin används.

Är då AI ett hot mot mänskligheten? Jag frågade AI/ChatGPT  och fick följande svar: ”Sammanfattningsvis är AI en kraftfull teknik med många fördelar och utmaningar. Det är viktigt att fortsätta att undersöka och utveckla AI på ett ansvarsfullt sätt för att minimera riskerna och maximera fördelarna”. Kanske borde man tillägga att det handlar om intelligens. Artificiell intelligens är överlägsen mänsklig intelligens. Men människan har andra egenskaper som är viktigare än intelligens.