Migration is our future, but is it also our salvation?

Migration is the most important political issue in Sweden right now. But it is discussed almost exclusively in a national (Swedish) and short-term perspective, with the sole goal of minimizing immigration. Internationally, too, there is a lack of debates and analyses of migration in a global and long-term perspective. An exception was the British economist Paul Collier’s book, Exodus, which was published ten years ago, but it was not translated into Swedish and never had any significance for the Swedish debate.  

Now there is a new groundbreaking book, Nomad Century, by British environmental journalist Gaia Vince (Allen Lane 2022). It is probably the first book to make a systematic integrated analysis of the climate crisis and migration. In general, climate migration has played a marginal role in the discussion on migration. But with a long-term perspective (up to the turn of the next century, but also within the next few decades), this must change. Climate change is becoming an important driver of migration, and migration is becoming the most important social impact of climate change.

The first conclusion of the Nomad Century is that climate must lead to migration. Large parts of the earth are becoming uninhabitable, and it is a matter of completely different volumes of migration than those that cause debate today. The 21st century is the century in which there will be unprecedented population movements. The big question is how the world will relate to this.

Migration is a natural act for man, it has been since the beginning of time. Humans are by nature nomads who must move geographically in order to survive. Of course, the conditions changed when we started cultivating the land and even more so when we started building industries and cities. However, the desire to move to improve one’s situation is always there, even if it is counteracted by restrictions such as the family, the social network and the existence of regulations created by nation states.

But now the situation has changed. The outlook for the future is terrible. Gaia Vince doesn’t mince words, she doesn’t accept scenarios of 1.5 or 2 degrees of warming. The most likely scenario is 4 degrees by the end of the century and it could get even worse. One projection says that within the next 30 years we will have 1.5 billion climate migrants. Most people will move from Africa and from South and East Asia, but there will also be large movements within Europe and America. Of course, it is difficult to say where this migration will go, but it is absolutely certain that it will go north.

The main message of the book is that there is only one salvation for the world and that is migration. That doesn’t mean it’s not important to reduce emissions and slow down warming. But that is not enough, both parts are necessary. But while a lot of processes are underway to limit warming, there is very little preparedness for a global population displacement.  But in the future, we will not only have to completely change our lifestyles, but also become global citizens. We have to get over the idea that we belong to a country and that country belongs to us. Migration must not be seen as the problem, but as the solution.

On the other hand, it can be objected that the view of what will happen is excessively pessimistic. Regarding future climate migration, the Swedish Delegation for Migration Studies (Delmi) has recently presented a comprehensive report on research on climate migration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, by Mathias Czaika and Rainer Münz. The report paints a completely different picture, where the whole concept of climate migration is questioned and the figures presented by, among others, the UN are seen as significantly exaggerated. The authors do not deny that people are forced to move because of the climate, but say that it is usually temporary and almost always within a country. The bottom line is that people normally don’t want to move and are good at adapting to new conditions in the place they live. In principle, it is argued that there are no direct links between climate change and migration.

Another objection is that the view of migration as the ultimate solution is too optimistic. Sometimes it becomes overtly too idealistic. For many decades, there has been a migration of people from rural to urban areas, i.e. urbanisation, but it has not been primarily motivated by the climate, but by economic opportunities. Gaia Vince writes this development up to the year 2100, when she believes that basically the entire world’s population lives in cities. These are cities in new areas with better climates, such as Siberia, Greenland and probably also Sweden. All the different nationalities live together there, creating jobs, income and consumption. All of course climate-friendly. The energy can come from solar and wind power in uninhabitable parts of the world.

But the idea of constant migration is complicated by the fact that humans do not live solely to survive and reproduce. Unlike other animals, humans have developed a sense of “we”. We can and we must work together for our development. But the problem is that “we” automatically create “the others”. We identify ourselves in social groups that are larger than the nuclear family. History has taught us that this creates contradictions and sometimes wars, but it has also led to cooperation, communication and networks, which have been the basis of human development. But despite this, “tribalism” persists and is expressed in the context of migration as “xenophobia”.  A prerequisite for future climate migration to be able to create a good (perhaps better) world is that the positive forces of increased interdependence can be harnessed while “tribal thinking” can be limited and managed. Gaia Vince sees the creation of “melting pot cities” as a way to achieve this. Already today, many big cities have become multicultural and show less racism and xenophobia than the countryside and smaller towns.

What about nationalism? Although different borders have existed for a long time, it was not until the end of the 19th century that nationality became an important group identity. Nation states were established and an international system of borders, rules and freedoms emerged. But while a comprehensive organization has been built up to enable the flow of goods, services, and money between countries, there is no organization that oversees the international flow of people. The only type of migrants who are subject to international rules are those who are defined as refugees from the political conditions of their home country and can be granted asylum in another country. For those fleeing the climate, there is no such possibility and the UN refugee agency, UNHCR, believes that it is wrong to call them refugees. The implication is that this is voluntary migration.  There is even less international cooperation with regard to all those who migrate for economic reasons, which is the main reason for the vast majority of migrants.

A fundamental question that does not seem to have been sufficiently explored is what the economic effects of increased migration are on emigrant countries, immigrant countries and on the migrants themselves. Paul Collier discussed this  in Exodus  and found that it is complicated and that there are winners and losers in all three cases. The biggest winners, he said, were the migrants themselves, even if it is also unevenly distributed. Gaia Vince leans more towards everyone being a winner. She writes that migration is by far the best way to help countries to all forms of development. Especially, it is much better than aid. This may be true economically, but she underestimates the political and cultural problems. The same applies to her views on the effects of migration in the receiving countries. Her examples, including those from Sweden, indicate great ignorance and naivety about the problems.

On the other hand, she is probably right that the current century will bring very big changes for everyone. The status quo is not an option. The strong opposition to immigration that now dominates in most of the countries of the “North” cannot continue, let alone be strengthened. The only reasonable policy is to prepare for a sharp increase in the influx of people. It means total restructuring of our societies and will cost a lot and take a long time, but it has to start now!

The vision is a global, cosmopolitan society, with diversification and multiculturalism within all nations. This requires global governance, based on strong nation states. But nation states must be reinvented. Instead of being based on history, geopolitics and “tribal thinking”, they must be based on what is common to society, especially nature and climate, i.e. what contributes to the survival of the planet.

It is easy to say that this is totally unrealistic. But the question is, what is the alternative? Nomad Century does not advocate degrowth, on the contrary, increased economic growth is seen as a positive consequence of migration. Capitalism and the market economy are not being questioned, but economic disparities must be reduced. The basic optimism is most evident in all the examples of how technological development could help solve the problems. It is not primarily about the usual ideas about green growth, but mainly about what is called “geoengineering”, i.e. large-scale manipulation of the Earth’s climate system. There are a number of proposals as to how this can be done, but they have never been implemented and have been criticised by most experts and thus tabooed. This also applies to the UN’s Intergovernmental Panel on Climate Change. Gaia Vince, on the other hand, sees opportunities in this, even if one must assume that it cannot replace migration in our century.

Climate change is in focus now, but are we getting used to the UN reports and conferences and Greta’s “listen to the scientists”? Can we be satisfied with the scientists saying that “we don’t know that much, we can’t say anything for sure”? Perhaps a wake-up call is needed to predict the future a little further ahead. If so, Nomad Century is  a very important book.

Den ekonomiska globaliseringen

En av de viktigaste böcker som skrivits om globaliseringen ur ekonomiskt perspektiv är The Globalization Paradox, Why Markets, States and Democracy Can´t Coexist (Oxford University Press 2011) av Dani Rodrik. Han pekar på hur globaliseringen via globala marknader vilar på en svag grund eftersom det saknas en global samhällsstyrning, motsvarande den som nationalstaterna svarar för på nationell nivå. Det s.k. Bretton Woods systemet som inrättades 1944 och innebar fasta växelkurser och koppling, via USA-dollarn, till guldet, fungerade någorlunda fram till 70-talet. Det var en viktig förutsättning för den globalisering som skedde under den perioden, med ökad utrikeshandel och snabb tillväxt i de flesta ekonomier. Orsaken till systemets framgång var att det skapade en stabil multilateralism som skapade en moderat internationell liberalisering samtidigt som den gav betydande utrymme för nationalstaternas självbestämmande.

Men systemets svaghet var att det inte kunde hantera effekterna av sina egna framgångar. Världsekonomins expansion kunde inte fortgå inom de ramar som systemet byggde på. Framförallt blev de fasta växelkurserna omöjliga i en värld av växande handel och olikheter i länders utveckling. Den direkta orsaken till kollapsen var att USA inte kunde garantera dollarns värde i guld, p.g.a. de ökade kostnaderna för Vietnamkriget. Men slutet hade ändå kommit genom trycket från de finansiella marknaderna och de politiska förändringar som slog igenom under 80-talet (den s.k. nyliberalismen). Det nya systemet var helt olikt Bretton Woods, visserligen innehöll de en multilateralism, genom IMF och Världsbanken och inte minst genom att ett internationellt organ för världshandel, WTO, inrättades 1970. Men det underliggande syftet var en kraftigt ökad liberalisering av kapitalrörelser och handel, samtidigt som nationalstaternas möjligheter till självständigt agerande inskränktes. Det är det som Rodrik kallar ”hyperglobalisering”.

Vad innebar då detta för förhållandet mellan fattiga och rika? I ett längre historiskt perspektiv har världen sedan industrialiseringen delats upp i två kategorier av länder: de som industrialiserats och de som avindustrialiserats och fått rollen som råvaruleverentörer till industriländerna (den s.k. periferin). Inkomstskillnaderna mellan dessa två grupper av länder har ökat kraftigt till industriländernas fördel. Hyperglobaliseringen förstärkte denna arbetsfördelning, men gav även upphov till att en viss typ av industri lokaliserades i länder i periferin (främst i Ostasien). Det var arbetskraftsintensiv industri, baserad på låga löner, som av globaliseringskritikerna ses som en faktor som ytterligare låser in periferin i en underlägsen roll i världsekonomin. Men några av dessa länder lyckades utveckla denna form av industri till diversifierade ekonomier. En förebild var Japan, som industrialiserades fullt redan före det första världskriget. Efter andra världskriget industrialiserades ytterligare ett antal ekonomier: Sydkorea, Taiwan, HongKong, Singapore, Malaysia och Indonesien. De hade olika förutsättningar och genomförde olika strategier, men gemensamt var att nationalstaterna spelade en ledande och aktiv roll i processerna, något som stred mot den dominerande ideologin som förespråkades av Världsbanken. Inget av länderna, med undantag av Hong Kong, praktiserade obegränsad frihandel.

Resultatet blev det s.k. ostasiatiska miraklet med snabb tillväxt under flera decennier. Det allra största miraklet var ändå Kina, som under Deng Xiaoping gav marknader och privata initiativ en större roll inom ramen för det statsstyrda, kommunistiska, systemet. Det innebar också en öppning gentemot omvärlden, men inte för hyperglobalisering. Det var inte förrän den nya ekonomiska strategin etablerats, som man ansökte om medlemskap i WTO, i december 2001. Kina tjänade då ekonomiskt på detta, men det ledde inte till någon politisk liberalisering.

Under 90-talet var, trots de tvivelaktiga resultaten, hyperglobalisering den dominerande ideologin, den s.k. Washington Consensus. Den genomfördes av de flesta utvecklingsländer, mest p.g.a. att det var villkor från långivarna, med Världsbanken i spetsen och att de politiska ledarna saknade förmåga och vilja att genomföra, utvecklingsstrategier som var anpassade efter ländernas egna förutsättningar. Men det internationella regelsystemet utsattes för allt hårdare kritik, både från utvecklingsländer och från det internationella civilsamhället. Konfrontationen vid WTO:s toppmöte i Seattle 1999 blev en vändpunkt för den naiva tron på ekonomisk globalisering.

Rodrik drar slutsatsen att vi står inför ett ”trilemma”: Om hyperglobaliseringen fortsätter, måste antingen nationalstaten eller demokratin ge vika. Om demokratin ska behållas och globaliseringen fortsätta, måste nationalstaten ersättas av en ”global stat” (global governance). Men det finns inga förutsättningar för den skulle bli demokratisk och det finns inga exempel på att det skulle vara genomförbart ens på regional nivå (t.ex. EU). Hans slutsats är därför att hyperglobaliseringen måste upphöra.

I början av det nya milleniet avtog pressen för ökad liberalisering, både nationellt och globalt och fokus låg mer på institutionella reformer och omfattande målformuleringar, inte minst genom FN:s milleniemål för utveckling. Men Rodrik menade att grunden fortfarande var densamma och att reformerna inte skulle ändra arbetsfördelningen och därför inte skapa en globalisering som gynnade de fattiga länderna. Öppenhet kan bara leda till utveckling om det baseras på ländernas egenintressen och då måste det finnas ett politiskt utrymme för att välja en egen väg.

Det alternativ han skisserar är varken öppenhet eller protektionism, utan ett system som kan anpassas efter enskilda länders situation. På lång sikt ser han öppenhet som positivt, men det måste baseras på inhemskt politiskt stöd. Det gäller även det finansiella flödet, där han dock menar att utrymmet att öka kontroll och reglering är begränsat. Han diskuterar även arbetskraftens rörlighet och menar att där är problemet det rakt motsatta: det behövs ökad öppenhet och det skulle kunna få betydligt mer positiva effekter för alla länder, än både kapitalrörelser, handel och bistånd. Men det saknas politiskt stöd i de flesta utvecklade länder.

Boken skrevs för mer än tio år sedan. Sedan dess har globaliseringen fortsatt, men framförallt på andra områden än det ekonomiska, som klimatet, pandemierna och den digitala teknikens utveckling. Kinas ekonomiska roll har ökat och hyperglobalisering enligt Rodriks definition står inte längre högt på agendan. Många böcker och artiklar har skrivits och många konferenser hållits om globaliseringens (och globalismens) död, även inom ett så viktigt organ som World Economic Forum. Men slutsatsen är nog att ryktet är betydligt överdrivet. Frågan är snarare vilken typ av globalisering vi kommer att ha i framtiden och vem som vinner och vem som förlorar på den.

AI-det nya hotet mot mänskligheten?

Vi har många apokalypsprofetior nu: klimatet förstås och tredje världskriget har kommit tillbaka. Men nu verkar många mena att vi har ett ännu värre scenario, nämligen AI, den artificiella intelligensen. ” AI är en gigantisk revolution – och mycket tyder på att den kommer sluta i total katastrof.” skriver. t.ex. Lisa Magnusson i DN den 3/11. Det är också unikt att ett stort antal forskare varnar för den tekniska utvecklingen och helt enkelt vill stoppa den under en tid. Nu har också det första mötet med världens politiska och ekonomiska makthavare hållits i England och kommit överens om behovet av att reglera AI-utvecklingen och bl.a. föreslagit en expertpanel liknande den som finns för klimatutvecklingen (IPCC).

AI har det gemensamt med klimatet att det är ett globalt fenomen, som inte kan hanteras nationellt. Men det verkar finnas olika åsikter om vad det verkligen är som skapar ett hot för framtiden och vad som behöver regleras. AI är i grunden teknisk utveckling, baserad på forskning och ökad kunskap. Kan det verkligen vara skadligt för mänskligheten? För att svara på den frågan är det nödvändigt att studera närmare vad teknisk utveckling innebär. En ny bok, som gör detta i ett historiskt perspektiv, är Power and Progress, Our Thousand-Year Struggle over Technology and Prosperity (Basic Books 2023), av ekonomerna Daron Acemoglu och Simon Johnson.

Det har funnits en dominerande syn på teknisk utveckling: att det innebär automatiska och entydigt positiva framsteg för mänskligheten. Sett i ett längre historiskt perspektiv kan det verka så, om man ser till den övergripande utvecklingen av ekonomiska och sociala indikatorer. Speciellt under tiden efter andra världskriget har det otvivelaktigt skett en dramatisk minskning av den globala fattigdomen i alla dess dimensioner. Men det har inte skett i samma takt för alla och under de senaste decennierna har förhållandena försämrats för många grupper av människor i olika delar av världen. Ojämlikheten har ökat kraftigt.

Den tekniska utvecklingens viktigaste positiva bidrag genom historien har varit att öka produktiviteten per arbetare och även den totala produktiviteten. Men författarna menar att det inte är en automatisk effekt av teknologin. Effekterna beror nämligen på de val som alltid görs av teknologi och att det valet avgörs av maktförhållanden. Det går därför inte att studera den tekniska utvecklingen utan att studera makten över kunskapsutveckling, forskning, tillämpning, produktion och fördelning. Under kapitalismen är alltid vinsten det primära målet. Det har medfört en strävan efter ökad produktivitet, men även efter att minska kostnaderna för arbetskraften, genom att ersätta den med maskiner, alltså automatisering. En tredje effekt har varit att den tekniska utvecklingen leder till nya produkter och därmed behov av ytterligare arbetskraft.

Den sammanlagda effekten har varierat under olika perioder, med olika effekter på sysselsättning och välfärd, beroende på dominans av olika teknologiska innovationer. Speciellt viktiga är allmängiltiga teknologier, som exempelvis ångmaskinen under den tidiga industrialiseringen och elektriciteten i slutet av 1800-talet. De digitala teknologierna är de senaste allmängiltiga teknologierna. Frågan är vilka effekter de får vad gäller välfärd och framsteg. Acemoglu och Johnson är pessimistiska och betraktar effekterna från och med 1980-talet som katastrofala: tillväxten avtog och ojämlikheten ökade kraftigt. Mycket berodde på att den nya teknologin ledde till automatisering och mindre nya sysselsättningsmöjligheter. De ser denna utveckling som helt kopplad till globaliseringen. Båda var arbetarfientliga och ledde till sämre förhållanden för arbetskraften, något som underlättades av arbetarnas bristande organisation och motståndskraft. Deras slutsatser gäller främst USA, i Europa var arbetarklassens starkare och speciellt den Nordiska modellen lovordas. Men även i Europa har utvecklingen varit liknande, bl.a. beroende på den ideologi som dominerade, med tron på nedsippring av välfärden (trickle-down) och på storföretagens goda effekter på hela samhället.

I denna miljö introducerades de digitala teknologierna. Det gjordes från början av en elit med nära kontakt till storföretagen. Den teknologi som infördes var främst arbetsbesparande, men den ledde inte till nämnvärd produktivitetsutveckling. Fokus låg på att utveckla automatisering till nya områden, inte längre bara det klassiska industriarbetet, utan kontorsarbete, service och rådgivning, vilket påverkade stora delar av medelklassen. Alltmer började man tala om artificiell intelligens, som på sikt skulle kunna utesluta allt mänskligt arbete.

Det är klart att teknologin har utvecklats så att AI är överlägsen människan i att utföra en mängd olika uppgifter, inte bara rutinuppgifter utan också mer komplicerade. Det är en fantastisk resurs som borde kunna förbättra situationen för människor och samhällen, men författarna menar att det inte sker eftersom de dominerande syftena med att använda AI är att minska kostnaderna (för arbetskraft) och att öka kontrollen av arbetskraften och av alla människor i samhället (den s.k. övervakningskapitalismen). De menar att den teknologiska utvecklingen istället borde syfta till att förbättra utnyttjandet av tekniken genom att höja arbetsproduktiviteten och utveckla interaktionen mellan människa och maskin och att skapa nya uppgifter för arbetarna, genom ökad relevant information och skapande av plattformar för ökat utbyte mellan arbetare i olika länder och inom olika områden.

AI tycks alltså under rådande förhållanden inte vara ett verktyg för förbättrad ekonomi med ökad produktivitet och sysselsättning, snarare tvärtom.  Varför spelar det då en så dominerande roll i dagens värld? En förklaring kan vara att det kan användas för att snabbt öka vinsterna för storföretagen, speciellt ”Big Tech”. Det kan även gynna nationalstaternas intressen, exempelvis försvarsintressen. För odemokratiska stater är det viktigaste intresset kontrollen över medborgarna. Kina är det bästa exemplet. För alla makthavare kan det också finnas intresse för möjligheterna att sprida falsk information. AI kan vara ett effektivt verktyg för att rasera förutsättningarna för demokrati, men det kan också vara tvärtom. Allt beror på vem som har makten över hur teknologin används.

Är då AI ett hot mot mänskligheten? Jag frågade AI/ChatGPT  och fick följande svar: ”Sammanfattningsvis är AI en kraftfull teknik med många fördelar och utmaningar. Det är viktigt att fortsätta att undersöka och utveckla AI på ett ansvarsfullt sätt för att minimera riskerna och maximera fördelarna”. Kanske borde man tillägga att det handlar om intelligens. Artificiell intelligens är överlägsen mänsklig intelligens. Men människan har andra egenskaper som är viktigare än intelligens.