Author: karlanderslarsson

DN:s återkommande inslag under rubriken ”Fakta i frågan” syftar antagligen till att presentera objektiva och ”sanna” slutsatser i viktiga frågor. Det är viktigt idag med ökade inslag av ”fake news” och minskande tilltro till officiella media. Men artikeln den 27 november, ”Är Sverige på väg att hamna i en tillväxtkris” är vilseledande och grundad på missuppfattningar. Det gör den till en förstärkning av den felsyn på begreppet tillväxt som dominerar ekonomisk och politisk debatt.

Till en början definieras tillväxten som motorn i ekonomin. Det kan inte stämma eftersom tillväxt är ett statistiskt mått. Det visar tillväxten i BNP (per invånare). Men BNP är också ett mått och dessutom ett ganska dåligt sådant, om man avser att mäta välståndet. Artikeln avslutas på liknande sätt, genom att konstatera att arbetsproduktiviteten är i längden den viktigaste motorn för ett lands välstånd. Men arbetsproduktivitet är också ett mått, grundat på BNP och med samma svagheter. Ett statistiskt mått kan inte vara en drivande motor! Artikeln framställs som objektiv och vetenskaplig genom att presentera en lång rad diagram över tillväxten i olika länder. Men de ger ingen förståelse om vad som är motorn i ekonomin, bara en jämförelse mellan länders mått. Men vad är det som jämförs?

Den ekonomiska tillväxten är utan tvivel den centrala faktorn i all diskussion om framtidens utveckling. De klassiska ekonomerna (och politikerna) ägnade inte tillväxt något större intresse. Det är först efter andra världskriget som tillväxtbegreppet har kommit att dominera all ekonomisk-politisk diskussion och blivit det officiella målet för all politik.  Men varför har det blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att tillväxt inte är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas ”tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Tillväxten blev en fetisch som omfattades i alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag vågar ingen med ambitioner om politisk makt ifrågasätta den.

Kanske går det att utveckla tillväxtbegreppet så att det blir mer relevant för utveckling? World Economic Forum har lanserat ett försök att göra detta genom att utvärdera tillväxtens kvalitet. Det grundas på fyra pelare: Innovationsförmåga, inkludering, hållbarhet och motståndskraft. Det är utan tvivel ett bättre underlag för framtida utveckling än ren ekonomisk tillväxt. Men det ifrågasätter inte den ekonomiska tillväxten som mål, tvärtom finner man starka samband mellan den och tre av grundpelarna. Det är enbart den klimatrelaterade hållbarheten som inte entydigt samvarierar med ekonomisk tillväxt.

Grundfelet med tillväxtparadigmet är att det utgår från att tillväxt är en kvantitativ och mätbar process. Men det rör sig om en mångsidig kvalitativ förändringsprocess, något som påpekades redan av Schumpeter, med begreppet ”kreativ förstörelse”.  Det har utvecklats av många ekonomer och är grunden för årets nobelpris i ekonomi. Priset delas ut till tre forskare “för att ha förklarat innovationsdriven ekonomisk tillväxt” och “för att ha identifierat förutsättningarna för hållbar tillväxt genom tekniska framsteg”.

Nobelpristagarnas forskning handlar om att förstå vad som är motorn i ekonomin, i första hand innovationer och teknisk utveckling. Men den betyder också att vi måste tona ned ”tillväxt” och ”produktivitet” som mål för den ekonomiska politiken. Det beror helt enkelt på att de inte är definierade på ett användbart sätt. Ingen påstår idag att tillväxt, mätt som utvecklingen av BNP per invånare, är ett meningsfullt mått på vad som behövs för en god framtid. Men ändå används det som ett övergripande mål av i stort sett alla världens länder (Bhutan har ersatt det med ”bruttonationallycka”). Arbetsproduktivitet är också oanvändbart eftersom det baseras på BNP med alla dess brister, inklusive att det inte tar hänsyn till ersättningsvärdet för energiförbrukning omräknat till mänsklig arbetskraft.

Slutsatsen av detta är inte att förespråka nerväxt, utan att konstatera att begrepp som tillväxt och produktivitet oftast är irrelevanta och att det är viktigt att föra in nya perspektiv i alla framtidsscenarier. För det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ. Det krävs framför allt att den kreativa förstörelsen görs förenlig med klimatmässig och social hållbarhet. Det verkar inte som nobelpristagarna integrerat detta i sin forskning. Den handlar i så fall om ihållande, inte om hållbar, tillväxt. En stor brist!

Efter det andra världskriget blev liberal demokrati den enda modellen för politik och ekonomi i USA och Västeuropa, medan Sovjetunionen och Östeuropa styrdes av enpartisystem och planekonomi. Den sovjetiska modellen kraschade i slutet av 80-talet och liberalismen såg ut att bana vägen för en ljus global framtid. Vi vet nu att så inte blev fallet, men frågan är om liberal demokrati ändå fortfarande är möjlig och önskvärd för alla länder. Kapitalismen tycks ha segrat i nästan alla länder och detsamma gäller någon form av marknadsekonomi. Men hur är det med den politiska demokratin?

Det talas och skrivs nu alltmer om ”demokratins död” och med det avses både utvecklingen i Europa och USA och i alla världens länder. Men även om det finns många oroande tecken är det vilseledande att klumpa ihop alla under ett begrepp som antyder en avgörande global politisk förändring. Många av förändringarna baseras på demokratiska procedurer och stöd av stora folkgrupper. Frågan om det är möjligt att med demokratiska medel avskaffa demokratin, har därför blivit aktuell. Alla studier pekar på att demokratin i världen har minskat under det senaste decenniet. Enligt en rapport från V-Dem Institute, har alla framsteg för demokratin de senaste 35 åren nu raderats ut och 72% av världens befolkning lever i autokratier ^[1]. Vad beror detta på och finns det en framtid för den liberala demokratin?

Anne Applebaum hävdar i sin bok ”Autokrati AB” att nuförtiden styrs autokratierna inte av en enda ond man utan av sofistikerade nätverk som vilar på kleptokratiska finansiella strukturer^[2]. Hon ger en fasansfull bild av detta, med exempel från många olika länder. Hon menar att det rör sig om ett system som agerar globalt och binder ihop de nationella nätverken mellan olika autokratier och ibland även demokratier. Ideologierna skiljer sig, men gemensamt är ett hat mot demokratiska värden och institutioner. I alla länder finns finansiella oligarkier som inte har något intresse av om samhället är demokrati eller autokrati, men som utnyttjar alla tillfällen till korruption. Tillfällena är fler inom autokratier och finanssystemens globalisering, överflödet av gömställen och demokratiernas välvilliga tolerans för utländsk bestickning ger nu autokraterna chanser som ingen skulle ha föreställt sig för tjugo-trettio år sedan. Applebaum betonar också de ökade möjligheterna för autokratierna att sprida desinformation.

Man kan invända mot synen om ett enda ”ont system” som står emot ”det goda”. Det påminner om konspirationsteorin om nyliberalism som orsak till allt ont. Det finns stora olikheter och man måste förstå de speciella systemen i varje enskilt land. Mot detta måste dock sägas att det är ett globalt system som bara kan bekämpas på global nivå, både av demokratiska nationalstater och av folkliga motståndsrörelser.

 Förhållandet mellan globalisering och demokrati har ofta diskuterats inom ramen för en diskussion om relationen mellan nationalstaterna och de multinationella företagen och den ökade internationella kapitalrörligheten. Det är klart att nationalstaternas handlingsfrihet vad gäller ekonomisk politik minskade, framförallt under 1990-talet. Många menade att det också innebar att demokratins handlingsutrymme minskade. I fungerande demokratier stämde det och det var en effekt av kombinationen av globalisering och ökad öppenhet. Öppenheten ökades för snabbt och för långt, det var en process som under en period drevs av det privata kapitalet, men en anpassning till globaliseringen hade ändå varit nödvändig. Men demokratin i de utvecklade länderna kvarstod och förstärktes genom t.ex. EU:s utveckling. Efter finanskrisen 2008 ändrades situationen genom ökade ekonomiska och politiska problem.

 Demokratin har minskat i de flesta länder, men av olika orsaker. I många länder har svaga och ohållbara demokratisystem avvecklats och ersatts med auktoritära system, ibland genom statskupper, men ibland också genom själva demokratisystemet. Det beror på att de varit korrupta och ineffektiva och att de inte levererat ekonomisk och social utveckling för befolkningen. Detsamma har även skett i vissa länder som betraktats som stabila demokratier. Globaliseringen kan ha förstärkt denna tendens, speciellt genom ökad ojämlikhet inom länderna.

 Dambisa Moyo är en ekonom som skrivit en bok om denna problematik ^[3]. Hennes slutsats är att den liberala politiska demokratin, som den utformas i USA och EU och som den överförts till de flesta andra länder, inte längre kan leverera tillräcklig tillväxt för att den ska kunna överleva. Grundproblemet är att den innebär att politiken helt fokuseras på kortsiktiga frågor och på olika gruppers intressen, för att locka väljare, och att den långsiktiga tillväxten och helheten inte prioriteras. Detta ligger bakom den ökade protektionismen, vilket ytterligare bidrar till ekonomisk (och politisk) kaos. Det är en ond cirkel som måste brytas. Man kan invända att hon lägger för stor vikt vid ekonomisk tillväxt, men det är bara att lägga till klimatfrågorna, så är hennes beskrivning högst relevant. Kortsiktigheten är ett grundproblem, vi ser idag i Sverige att väljarnas intresse för framtida generationer (och för det globala perspektivet) är begränsat, det som avgör är dagsfrågorna.

Kanske är det så att en liberal demokrati inte alltid leder till den bästa politiken. Många skulle nog hålla med om det, när det gäller t.ex. USA:s val av Donald Trump till president, Storbritanniens val till Brexit, eller Sveriges val av Sverigedemokraterna som näst största parti. Problemet med dessa val är inte primärt att demokratin inte fungerar (även om det finns svagheter), utan att väljarna väljer ”fel”. Filosofen Jason Brennan hävdar att detta beror på att majoriteten av väljarna är okunniga (hobbitar) eller enbart röstar för sitt eget eller sin grupps intressen (huliganer) ^[4]. Slutsatsen för honom, liksom för Dambisa Moyo, är att grundproblemet med den liberala demokratin är den allmänna rösträtten. Väljarna röstar inte för samhällets långsiktiga intressen och därför agerar inte heller politikerna i den riktningen.

Detta är svårt för demokratins försvarare att acceptera, men problemet är ett faktum. Demokratin försvaras ofta med att alternativen är sämre. Men vet vi det säkert och finns det faktorer som försämrar demokratins möjligheter att uppnå sina förväntade resultat och t.o.m. leder till motsatsen? Globaliseringen kan vara en sådan faktor eftersom den, genom att öka skillnaderna mellan människor och grupper, förstärker huliganernas inflytande. Den kan också skapa förutsättningar för ökad okunnighet genom sociala medier och spridning av ”fake news”. En effekt av detta tycks vara att globaliseringen, på grund av väljarnas och politikernas kortsiktighet, leder till nationalism som dominerande tendens i världsekonomin. Globaliseringen fortsätter, men i nya former som på lång sikt som gör den mer negativ för mänskligheten än under den liberala epoken. Det innebär lägre tillväxt, mer konflikter och ännu mindre hänsyn till miljö och klimat.

I den ideala världen har vi kunniga väljare som väljer politiker som har ett långsiktigt nationellt perspektiv, vilket innebär även ett globalt perspektiv. På övernationella nivåer finns institutioner som verkar för samordning i ett långsiktigt globalt perspektiv. I den världen är liberal demokrati otvivelaktigt den bästa styrelseformen. Men i den verkliga världen är det inte så, menar Brennan och Moyo. Det kanske vore bättre med en upplyst diktator, men de föreslår istället olika former av ett system där de kunniga har makten, d.v.s. någon form av graderad röstskala och elitism. Det finns många invändningar mot ett sådant styrelsesätt.  T.ex. att det inte finns en objektiv kunskap eller sanning som alltid leder till bästa resultat och även de ”kunniga” påverkas av egenintressen och att allmän och lika rösträtt har ett egenvärde, även om det inte leder till ett jämlikt samhälle. 

Finns det då något sätt att förbättra beslutsfattandet, utan att avskaffa den allmänna rösträtten? Den grundläggande frågan är om det går att skapa möjligheter för mer långsiktig politik för global överlevnad. Moyo har en del intressanta förslag, framförallt förlängning av valperioderna och begränsningar för lobbying och kampanjfinansiering. Men ett problem är att media helt fokuserar på kortsiktiga och individuella frågor. Efter varje budgetförslag är den helt dominerande frågan: vad betyder det här för din plånbok?

Men demokrati är inte bara allmän och lika rösträtt. Med liberal demokrati menas att rättsstaten och garantin för mänskliga fri- och rättigheter är lika viktigt som rösträtten. Nu har vi problemet med demokratier som utvecklas till autokratier och som brukar kallas illiberala demokratier. Varför minskar väljarnas intresse för rättsstaten och vad är det man värderar istället? Bengt Westerberg har skrivit om detta ^[5]. Han betonar att det finns en tredje dimension av demokrati, förutom folkstyret och rättsstaten, nämligen det offentliga systemets handlingskraft. Väljarnas intresse av resultaten av demokratin har ökat, vilket är naturligt om resultaten upplevs som negativa. Detta, tillsammans med ökande misstro mot och anknytning till det politiska systemet, har lagt grunden för populism och anti-liberalism. Populismen är inte ett hot mot den allmänna rösträtten och dess upplevda styrka (som dock inte är bevisad och framförallt inte långsiktig), är handlingskraften. Men hotet är direkt riktat mot liberalismen och rättsstaten. Utmaningen är att utveckla demokratin i sin helhet och uppnå positiva långsiktigt hållbara resultat. Det kräver inte minst ett globalt perspektiv i all politik.

En fråga som ofta diskuteras är om demokratin verkligen är användbar när det gäller stora katastrofer. Vid naturkatastrofer, t.ex. jordbävningar krävs direkt handlingskraft och effektivitet, inte demokrati. Det blir speciellt tydligt i krig och många menar att det också måste gälla inför klimatförändringarna, som är en total och långsiktig katastrof, även om effekterna inte drabbar alla på en gång. Bristen på långsiktighet i de politiska processerna talar för detta och det finns många klimatalarmister som inte ser någon lösning inom demokratins ram. Oftast kritiserar de kapitalismen, ekonomerna och tillväxten, men är otydliga om inom vilket politiskt system allt detta ska avskaffas eller radikalt förändras.

En författare som argumenterar väl mot detta, är Daniel J. Fiorino^[6]. Han drar slutsatsen att lösningarna på klimatkrisen bara kan ske i demokratier, där koalitioner kan skapas för stöd till nödvändiga ekonomiska förändringar. Speciellt goda förutsättningar menar han finns i koncensusbaserade, ”nykorporativa” demokratier, som Sverige eller Tyskland. Ett system som det i USA har sämre förutsättningar, men den ekologiska autokratin som Kina praktiserar tror han helt kommer att misslyckas.

Det har gjorts en hel del empiriska studier av sambandet mellan demokrati och klimat, men resultaten är oftast osäkra^[7]. Ett problem är att andra faktorer, speciellt den ekonomiska tillväxten, är viktigare. Även om demokratiska länder har en bättre klimatpolitik så är effekterna på deras koldioxidutsläpp större på grund av högre ekonomisk tillväxt. I utvecklingsländer verkar demokrati inte ha någon effekt på utsläppen. Å andra sidan finner man inte heller att autokratiska regimer skulle ha bättre klimatpolitik än demokratier.

Men problemet ser annorlunda ut i ett globalt perspektiv, eftersom lösningen måste vara global. Filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö har skrivit en bok om vad demokrati är och om hur den hotas idag ^[8] . De menar att det främsta hindret för att demokratin ska kunna fungera fullt ut och producera de resultat man kunde förvänta sig, är globaliseringen. Deras slutsats är att den enda lösningen på problemet är att upprätta demokrati också i global skala. Det är en helt riktig slutsats, men hur ska detta kunna ske? Författarna föreslår att FN:s generalförsamling kompletteras med och på sikt ersätts av ett världsparlament, baserat på allmänna val i alla länder, som stiftar lagar i alla frågor som bara kan hanteras på global nivå.

Tännsjö har dock senare blivit mer pessimistisk och drar slutsatsen att en världsregering måste skapas och att det är så akut att den måste vara en ”global despoti” för att hinna rädda världen från klimatkatastrof ^[9]. Han har rätt i att det är svårt att tänka sig att det skulle vara möjligt att etablera en global demokrati när världen domineras av nationella autokratier. Men minst lika osannolikt är det att en grupp av ”upplysta despoter”, som dessutom har någon slags förtroende hos hela världens befolkning, skulle kunna etableras och leda en världsregering. Tännsjö menar dessutom att denna despoti, när världen väl räddats, skulle kunna vara grunden för en verklig global demokrati.

Den internationella civilsamhällesorganisationen Democracy Without Borders har däremot utformat ett förslag till global demokratisk styrning^[10]. Det är bra att man formulerat denna vision, samtidigt som man måste inse de oerhörda hindren för att den skulle kunna uppnås, även om det enbart syftar till ett rådgivande organ under Generalförsamlingen. Det är positivt att det betonas att det endast är globala frågor som måste beslutas på global nivå och att i övrigt subsidiaritetsprincipen ska upprätthållas. Demokratins principer ska gälla på alla nivåer. På det sättet bör det vara möjligt att diskutera vilka steg som behöver tas.

När man diskuterar förhållandet mellan globalisering och demokrati är det omöjligt att utelämna internet. Kärnan i internet är ju ”The World Wide Web” (WWW), som är en symbol för globalisering. WWW har potential att ge alla människor i världen tillgång till all tillgänglig information och möjlighet att upprätta kontakter med alla andra människor. Tillväxten av internet är otvivelaktigt den viktigaste faktorn bakom utvecklingen av sociala relationer och beteenden under de senaste decennierna. Det har dramatiskt ökat möjligheterna att skaffa sig kunskap och kontakter och borde rimligen innebära bättre förutsättningar för demokrati. Användningen av internet har ökat explosionsartat, inte bara i de rika länderna, utan över hela världen och det har också varit orsak till många politiska förändringar. Det har främst berott på kommunikation via sociala medier, till exempel, under arabiska våren 2010-2012, använde människor sociala medier för att organisera demonstrationer och sprida information om vad som hände i realtid. Ett annat exempel är Black Lives Matter-rörelsen, som använde sociala medier för att sprida information om polisbrutalitet och rasism i USA.

Men trots att globalisering via internet har en fantastisk potential att främja en mer demokratisk värld, har detta inte realiserats. Det beror på flera faktorer. För det första kan internet användas av odemokratiska regimer för att sprida propaganda och falsk information och de kan kontrollera och reglera internet, även om det har sina begränsningar p.g.a. teknikens snabba utveckling. För det andra styrs internet och sociala medier av ett fåtal stora kapitalistiska företag, vilket lett till ett alltmer reklaminriktat och banalt internetflöde. För det tredje har internet börjat användas för direkt kontroll av medborgarna. Kina är ett extremt exempel på hur internetexplosionen förenats med ökad central kontroll och minskat demokratiskt utrymme, som Börje Ljunggren beskriver[11]. Men han konstaterar också att ”Internet har utvecklats till en arena i kampen mellan partistaten och civilsamhället-den enda där ansvar kan börja utkrävas. Partistaten har hittills vunnit kampen, men arenan finns kvar”.

Det finns inget entydigt samband mellan globalisering och demokrati, allt beror på om demokratin lyckas leverera ekonomiska och politiska resultat. I länder där detta inte sker minskar förtroendet och tilliten till staten och politikerna och en ”stark man” ses som ett bättre alternativ och på samma sätt kan bristande ekonomiska resultat i autokratier leda till att demokrati ses som ett bättre alternativ. Men den avgörande frågan är om det politiska systemet kan agera långsiktigt och globalt. De senaste månadernas händelser tyder tyvärr inte på det.

---

[1] V-Dem Institute, Democracy Report 2023: Defiance in the Face of Autocratization

[2] Anne Applebaum, Autokrati AB. Diktatorerna som vill styra världen, Albert Bonniers Förlag 2024.  

[3] Dambisa Moyo, Edge of Chaos, Why Democracy is Failing to Deliver-and How to Fix It, Abacus 2018

[4] Jason Brennan, Efter demokratin. Argument för ett nytt styrelseskick, Timbro 2017

[5] Anna Halla, Tove Hovemyr & Ulrica Schenström, Va? Är demokratin hotad?, Fores 2021

[6] Daniel, J. Fiorino, Can Democracy Handle Climate Change?, Polity 2018

[7] Daniel Lindvall & Mikael Karlsson, Exploring the democracy-climate nexus: a review of correlations between democracy and climate policy, Climate Policy 2024.

[8] Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö, Folk & vilja. Ett försvar för demokratin i vår tid, Fri tanke 2020

[9]Torbjörn Tännsjö, Från despoti till demokrati, Fri Tanke 2024

[10] Maja Brauer & Andreas Brunne, En parlamentarisk församling inom Förenta Nationerna, Democracy Without Borders 2020.

[11] Börje Ljunggren, Den kinesiska drömmen, Xi, makten och utmaningarna, Hjalmarsson & Högberg 2017

Den kommunistiska modellen i Kina var från början dominerad av planekonomi och statligt ägande, men detta har helt förändrats sedan slutet av 1970-talet. I Kina är Idag den privata sektorns andel av BNP ca 60% och statsföretagen svarar för enbart 9% av sysselsättningen. Över 90 % av alla priser är marknadsbestämda.  Systemet är utan tvivel kapitalistiskt, men det är av en egen modell som skiljer sig kraftigt från kapitalismen i Västvärlden.

Den viktigaste skillnaden gäller statens roll. I den kinesiska kapitalismen sker all styrning via ett (kommunistiskt) parti. Staten kan därför karakteriseras som en partistat.  Partistaten var framgångsrik i att förvandla feodala samhällen till nationell kapitalism genom en kombinerad social och nationell revolution. Det var en revolution uppifrån, av en stat som inte hade rollen att skapa förutsättningar för klasser och intressen, som i väst, utan att styra utvecklingen genom auktoritär maktutövning. Milanovic kallar detta för politisk kapitalism. En viktig skillnad mellan liberal och politisk kapitalism är att i den senare finns inte en självständig borgarklass, utan alla aktörer är på olika sätt direkt beroende av partistaten. Men däremot har en betydande medelklass, med ökad levnadsstandard, växt fram i Kina, främst i städerna. Den stora frågan är om Kina kan fortsätta att utvecklas under en partistat med hårt auktoritärt styre, eller om framtiden kommer att visa på nya typer av framgångsrik politisk kapitalism.

Det kinesiska systemet kombinerar politisk centralisering med ekonomisk decentralisering. Staten intervenerar i ekonomin i mycket större omfattning än i väst och det möter sällan motstånd. Det beror bl.a. på att systemet grundas på paternalism och centraliserad byråkrati som funnits i Kina sedan konfuciansk tid för mer än 2500 år sedan. Men förstås även på att västerländsk demokrati inte har någon plats i systemet. Det är viktigt att förstå att oavsett vilken utveckling som kommer att ske i Kina, kommer det inte att handla om politisk liberalisering. Den intressanta frågan är om partistaten förmår balansera den politiska centraliseringen med den ekonomiska liberaliseringen utan ekonomiska, politiska och sociala kriser. Det är den fråga som behandlas i en bok, The New China Playbook, av den kinesiska ekonomen Keyu Jin.

Kinas ekonomiska modell, signerad Deng Xiaoping, som var så framgångsrik från slutet av 1970-talet, baserades på två drivkrafter: stora inhemska investeringar i främst infrastruktur och enklare industriproduktion för export, baserad på låga löner. Grunden till framgången, i termer av hög BNP-tillväxt, var omallokering av arbetskraft och andra resurser, från jordbruket till industrin och från statsföretag till privata företag. Rent ekonomiskt har Kinas utveckling varit exceptionell. Under perioden 1990 till 2023 har Kinas BNP-tillväxt varit i genomsnitt ca 4 gånger högre än USA:s varje år (8% jämfört med 2%).

Men omkring 2008 hade svagheterna med att fortsätta denna strategi blivit uppenbara, pga ökad skuldsättning, överproduktion och outnyttjad kapacitet, sjunkande hushållsinkomster, ökade behov av konsumtionsvaror och problem att anpassa teknologin och produktionsstrukturen till nya förutsättningar. Det dröjde dock till 2013 innan en ny strategi antogs av den nye ledaren, Xi Jinping. Den nya modellen byggde mer på inhemsk konsumtion och satsning på innovationer och tjänstesektorn. Den har inte förenats med politisk liberalisering utan tvärtom med ett än mer auktoritärt styre av partistaten.

Men 1978 var inte bara året då ekonomiska reformer startade, utan även året då historiens mest drakoniska experiment med att styra befolkningsutvecklingen, inleddes. Nämligen ettbarnspolitiken, som för lång framtid kommer att påverka Kinas demografi. Det finns olika åsikter om vilken roll detta kommer att få för Kinas framtid. Det finns de som menar att den kommer att leda till ekonomisk och politisk stagnation och så småningom till kollaps. Men det finns andra som ser ”ettbarnsgenerationen”, som nu kommer upp i medelåldern, som Kinas framtidshopp, p.g.a. sin goda utbildning, innovationsförmåga och, inte minst, sin preferens för konsumtion på bekostnad av sparande.

Inkomstskillnaderna, som tidigare var relativt obetydliga, har ökat kraftigt i Kina och är troligen större än i USA (Ginikoefficient på ca 0,5 år 2010). Det beror delvis på strukturella och regionala skillnader, men på senare tid ännu mer på ökade inkomster från privat kapital. Det beror i sin tur på den omfattande privatiseringen av boendet (över 90 procent av boendet är privatägt) och ökat privat ägande av företag, genom privatisering och tillväxt av nya privata företag. Det har definitivt skapats en kapitalistisk elit i Kina, med betydande rikedom, men utan politisk makt. Men det är inte bara kapitalägande som ger rikedom, utan också en omfattande korruption. Den är en integrerad del av systemet och bidrar till ökande ojämlikhet och ineffektivitet.

Det höga sparandet är en faktor som skiljt Kina från andra ekonomier, och speciellt USA. Det gäller fortfarande trots politiska försök att öka den inhemska konsumtionen. Orsakerna är dels den konfucianska bakgrunden och dels att den kinesiska staten aldrig satsat på att bygga upp en välfärdsstat, liknande den i Västeuropa. Den ekonomiska politiken koncentrerades länge på exporttillväxt och låga löner och inte på produktion för den inhemska marknaden men idag är Kinas export diversifierad och innehåller många teknologiskt avancerade och strategiska varor.

Statens stora roll i den kinesiska ekonomin handlar inte om statskapitalism eller välfärdsstat. Den kan snarare ses som en symbios mellan staten och den privata sektorn. Det är ett unikt system som utvecklas ständigt efter sina egna principer. Samtidigt är det i högsta grad en del av det globala systemet. I tidigare stadier var dominansen av statsföretag, utan vinstinriktning, en central komponent. De var nödvändiga i en tidig mobilisering, men de blev sedan, genom sin ineffektivitet, en börda för ekonomin. Deras antal har kraftigt minskats, men de uppfattas fortfarande som grundstenar i ekonomin. De har också blivit mer effektiva och upprättat nära samarbete med den privata sektorn. Men partistaten är alltid överordnad. Det gäller även utländska företag. Inga betydande företag i världen kan idag undvika kontakter med Kina, men det är inte utan problem.

Kina är stort och på många sätt diversifierat, men den centrala makten är stark. Det beror delvis på ett väl utbyggt administrativt system ut på lägsta lokala nivå. Det bygger på den ideologiska överbyggnaden genom partistaten, men också på en rad incitament på lokala nivåer. De innehåller flexibilitet, belöningar/bestraffningar, men även korruption. Traditionellt har BNP-tillväxt varit det viktigaste målet, vilket lett till överproduktion och ibland till byggandet av ”tom BNP”, d.v.s. infrastruktur som inte kommit till någon användning. Det har också lett till förfalskad statistik på både lokal och nationell nivå. Keyu Jin menar emellertid att BNP-målet nu tonas ned till förmån för förbättrad levnadsnivå.

Politik och ekonomi i Kina fungerar helt annorlunda än i Väst. Den viktigaste skillnaden är att det i Kina handlar om ett enhetligt system. Politik, rättsväsende, institutioner, media och även civilsamhället är integrerade delar av samma system. Demokrati är omöjligt inom detta system, men däremot kan det vara flexibelt och anpassas till människors intressen och behov, så länge inte själva systemet ifrågasätts eller rubbas. Stabilitet är det övergripande målet för ett sådant system.

Det finansiella systemet är också en del av helheten, det domineras av banker, medan aktiemarknaden är outvecklad. Finanssektorn bedöms som ineffektiv, främst p.g.a. statliga ingrepp för att skydda statsföretag. Det har också lett till en kraftig ökning av informella banker och av mindre och kortsiktiga investeringar. De största finansiella problemen har dock rört fastighetsmarknaden. Under 2000-talet har fastighetssektorn växt snabbare än någon annan sektor och svarade 2020 för 30% av BNP, en större andel än i något jämförbart land. Bakom det ligger en enorm överproduktion av lägenheter och dramatisk ökning av skulder hos privata företag, hushåll och lokala myndigheter. Staten har under senare år sökt reglera detta, vilket lett till att många fastighetsbolag, bl.a. det jättelika Evergrand, gått i konkurs. Många bedömare menar att vi nu ser början på en kris som den kinesiska regimen inte kan hantera. Även Keyu Jin, som har en i grunden optimistisk syn på Kinas framtid, menar att fastighetsmarknaden är ett fortsatt dilemma för Kina.

Detta krisperspektiv ska vägas mot det mest positiva perspektivet, som handlar om den teknologiska utvecklingen. Kina har hittills inte svarat för så många grundläggande teknologiska genombrott, utan har gjort sig känt för kopiering av tekniker som skapats i andra länder, främst i USA. För mindre än tio år sedan fanns ingen initierad bedömare som hävdade att Kina låg i toppen på innovationsligan”. Men idag hävdar de flesta att Kina närmar sig USA.  Diskussionen om Kinas teknologinivå har under 2025 koncentrerats på den AI-chattbot (DeepSeek) som Kina lanserade i januari. Många har tagit det som ett tecken på att Kina gått förbi USA i AI-teknologi. Man har kallat det ett ”Sputnik moment”, som liknelse med Sovjets uppskjutning av den första rymdsatelliten. Men den vanligaste reaktionen i Väst är nog att detta är en överdrift eftersom DeepSeek baserar sig främst på amerikanska innovationer.

Sannolikt ligger USA fortfarande före, men Kina har satsat mycket stora summor på AI-utveckling. Kina är idag ledande i forskningen inom de flesta framtidsteknologier och det är resultatet av en långsiktig politisk planering.Kina har fått fram innovativa företag och forskning i världsklass och är väl förberett för den teknologiska kamp som kommer att dominera den nya världsordningen.  Den traditionella synen i Väst har varit att den största svagheten i den kinesiska kapitalismen är bristen på anpassningsförmåga, vilken leder till svårigheter för kreativitet och entreprenörskap att få genomslag. Men mot bakgrund av de senaste årens utveckling kan det ifrågasättas. Keyu Jin hävdar tvärtom att Kina har en fördel genom sitt helhetssystem under statens ledning när det gäller anpassning och användning av ny teknologi. Men samtidigt inför den kinesiska regimen ständigt nya begränsningar och kontroller för hushåll och företag, i enlighet med sin övergripande strävan att bevara Kommunistpartiets totala makt.

Kinas roll för den globala utvecklingen under efterkrigstiden kan knappast överskattas. Den har varit en drivande kraft bakom globaliseringen och en grundläggande faktor har varit den snabba ökningen av globalt integrerad arbetskraft, först kombinerad med en centraliserad strategi för investeringar, baserad på inhemskt och utländskt kapital, men senare anpassad till ett mer decentraliserat system, med framgångsrik import av utländskt know-how. Kina står idag inför ett tvång till strukturell förändring. Ett ökat utbud av okvalificerad arbetskraft från den kinesiska landsbygden är inte längre en tillgång, p.g.a. den demografiska utvecklingen med en snabbt åldrande befolkning. Kina har fortfarande en fördel genom låg lönenivå, även om den till stor del förlorats till länder som Vietnam, Kambodja och Bangladesh. Men Kinas export har också utvecklats till produkter högre upp i den globala värdekedjan och numera till den allra högsta nivån, vad gäller insatsvaror inom IT-sektorn. Paradoxalt nog har denna utveckling förstärkts genom det handelskrig som USA startade under Donald Trumps första regeringsperiod och som fortsatte under Bidens tid.

Kinas framgångsrika utveckling av exporten har ofta förklarats med kraftiga statssubventioner. Det är säkert en förklaringsfaktor, men framgången avspeglar också den kinesiska ekonomins egen utveckling. Det verkar som om Kina lyckats undvika den s.k. medelinkomstfällan, även om tillväxttakten sjunkit väsentligt sedan perioden 1970-2010 då den låg på över 10 procent per år. De senaste åren har den varit ca 5 procent per år. Det beror delvis på den drastiska nedstängningen under covidpandemin, men det kan också vara ett tecken på en ny politik där den ensidiga tillväxtpolitiken ersätts av mer satsning på kvalitet och högteknologi, men även på förbättrade arbetsvillkor och ökad levnadsstandard.  

I den nya eran av ökad ekonomisk nationalism har Kina intagit en dubbel roll. Å ena sidan är man den viktigaste drivande kraften för ökad globalisering, men å den andra är man bestämd på att utveckla sin inhemska marknad till ökad självtillit. Denna dubbla roll kallas ”dual circulation” i den senaste femårsplanen. Många i väst har tolkat det som att det leder till minskad öppenhet, både internationellt och nationellt. Keyu Jin tror däremot att Kinas kontakter med omvärlden kommer öka och att detta även tvingar fram ökad öppenhet i den kinesiska politiken. Regimskiftet i USA har förändrat spelplanen: USA driver den ekonomiska nationalismen och är beredd att riva ner stora delar av det multilaterala systemet. Det kommer att förändra Kinas position. Redan tycks många inom vänstern se Kina som en ny och bättre världsledare än USA. Men frågan är om Xi Jinping är intresserad av detta.

Kinas modell är inte enbart en nationell utvecklingsstrategi. Den har mer och mer utvecklats till en strategi för global expansion. Men det handlar inte om imperiebyggande, som Ryssland och numera även USA. Man är heller inte beredd att ersätta USA som världspolis. Utgångspunkten är en kultur där begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter är totalt omdefinierade, men till skillnad från den amerikanska expansionen, handlar det inte främst om att tvinga på andra länder sin modell eller sitt system.  Huvudsyftet är att skapa en säker omvärld för den kinesiska utvecklingen under kommunistpartiets ledning. Grundläggande för den kinesiska expansionen är att skapa en alternativ global institutionell struktur som på sikt kan ta över den västerländska efterkrigsstrukturen. De bästa exemplen hittills är ”Belt & Road Initiative” (BRI), ”Asian Infrastructure Investment Bank” (AIIB) och ”Global Development Initiative”. Kinas agerande i FN är ett ytterligare exempel. Kina har fått omfattande stöd för sin strategi i det s.k. globala syd, framförallt för att man inte ställer krav på länders politik. Om Kina kan fortsätta att generera ekonomiska fördelar, talar det mesta föra att den kinesiska sfären kommer att utvidgas och förstärkas. Kina kommer sannolikt också att bli den dominerande makten inom BRICS.

Ekonomiskt är Kina nu jämbördigt med USA och målet är att ta över rollen som världens ekonomiska ledare inom en snar framtid. Om man lyckas göra det, beror på om man kan reformera det partistyrda systemet vidare i riktning mot ökad öppenhet och ansvarstagande. Här har Keyu Jin sin starkaste invändning och menar att om den kinesiska regeringen fortsätter att värdera kontroll och stabilitet högre än flexibilitet och effektivitet, speciellt i det finansiella systemet, kommer aspirationen att bli ett globalt finansiellt ankare att fortsätta vara en avlägsen dröm. Hur denna dröm skulle kunna förverkligas återstår att se, men ett mål är att överta USA-dollarns roll som internationell reservvaluta. Men dit har i så fall den kinesiska valutan, renminbin, en lång väg att gå.

Referenser:

Shambaugh, David, China´s Future , Polity Press 2016
Ljunggren, Börje, Den kinesiska drömmen, Hjalmarsson & Högberg 2017
Milanovic, Branko, Capitalism Alone,  The Belknap Press of Harvard University Press, 2019
Jin, Keyu, The New China Playbook, Swift 2023

---

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kapitalismen verkar fortfarande vara stark och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning och är ännu mer tillväxtdriven. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett fåtal privata aktörer. Konkurrensen sker inte längre genom effektivitet och priser. Den teknologiska konkurrensen gynnar monopolvinster och leder till att ”the winner-takes-all”. Det är inte kapitalägarna i allmänhet som tar hem dessa vinster, utan en liten grupp av entreprenörer och teknikutvecklare, vilket leder till ökad ojämlikhet och speciellt till ökad rikedom för de rikaste.

Det har förts fram olika prognoser om en ny typ av kapitalism som redan etablerats. Den mest kända är nog den som kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff [1].  Hon menar att det innebär en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan alltmer om exploatering av människorna som konsumenter.  Dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det gäller några av världens största företag (Google, Facebook, Amazon etc.), vars produkter främst baseras på information om människors dataanvändning. Kritik har förts fram om att övervakningskapitalismen hotar vår personliga integritet genom omfattande datainsamling, profilerande algoritmer och bristande transparens. Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen som tillämpas i Kina.  Zubuff ser en stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Sedan början av 2000-talet har begreppet, ”teknokapitalism” diskuterats som ett uttryck för att den tekniska utvecklingen och speciellt digitaliseringen ger upphov till en ny form av kapitalism. Att något har förändrats visas av listan på världens (och USA:s) högst värderade företag 2023[2]:

1. Apple – 3 524 miljarder dollar
2. NVIDIA – 3 262 miljarder dollar
3. Microsoft – 3 114 miljarder dollar
4. Alphabet (Google) – 2 345 miljarder dollar
5. Amazon – 2 297 miljarder dollar

Som en jämförelse var Sveriges BNP 580 miljarder dollar. Alla dessa företag (och många andra på topplistorna) är verksamma inom den digitala teknikutvecklingen. En annan viktig förändring, sedan 2008, är att ägandet av storföretagen förändrats. Medan ägandet tidigare huvudsakligen kanaliserades via aktieandelsfonder, har det senare övergått till indexfonder som kraftigt minskat kostnaderna för investering, men som framförallt lett till en extrem koncentration av makten. Idag finns tre kapitalförvaltande företag: Blackrock, Vanguard och State Street, som tillsammans är största aktieägare i praktiskt taget alla USA:s största företag[3]. Här koncentreras den verkliga makten i dagens kapitalism och den mäktigaste mannen är kanske inte ens Musk eller Zuckerberg, utan Larry Fink, VD för Blackrock. Han är inte bara störst i USA, utan även den näst största ägaren (efter Wallenberg) på Stockholmsbörsen. [4].

Men den grekiske ekonomen och tidigare finansministern Yanis Varoufakis menar att vi redan lämnat kapitalismen och domineras av ett helt annat system, som kallar teknofeodalism[5].  Han menar att detta system skiljer sig kvalitativt från kapitalismen. Marknader har ersatts av digitala plattformar och vinsten som drivande mekanism har ersatts av räntor, på liknande sätt som under feodalismen. Men källan till ränteinkomsterna är inte jordägandet, som under feodalismen, utan vad han kallar ”cloud capital”. Den verkliga makten i detta system ligger inte hos de traditionella kapitalisterna, de har istället blivit vasaller till ägarna av molnkapitalet.

Även om man kan ha invändningar mot hans terminologi, inklusive att kalla det nuvarande system för en ny form av feodalism, presenterar Varoufokis en mycket relevant analys av det nuvarande ekonomiska systemet och världsordningen. Han går igenom kapitalismens metamorfoser sedan den tidiga industrikapitalismen via New Deal och välfärdsstaten, fram till Bretton Woods systemet efter andra världskriget. Kollapsen för detta system 1971 var en revolution. Den lade grunden för ett nytt globalt system, med globalisering och utvecklingen av Big Business och Big Finance. Detta system utvecklades genom digitaliseringen och internets genombrott som skapade förutsättningar för en ny typ av kapitalism. Men Varoufokis menar att det också skapade förutsättningar för kapitalismens död. Internet var från början en allmänning, öppen för alla. Men det förändrades när det började bli inhägnat av molnkapitalet, eller vad som ofta kallas Big Tech.  Deras maktövertagande innebar dominans över tre kategorier av aktörer eller klasser: För det första arbetarklassen (inklusive tjänstemän) som finns kvar och blir ännu mer exploaterad och/eller utslagen, för det andra alla människor som använder kapitalet och blir tjänare till molnkapitalet, utan att få betalt för det och för det tredje de traditionella kapitalisterna som blir låsta i beroende av att betala för sin relation till Big Tech och snarast blir en ny typ av vasaller.

Finanskraschen 2008 var det definitiva slutet för den traditionella kapitalismen. ”Lösningen” blev att centralbankerna inledde en aldrig tidigare skådad finansiering för att rädda finanskapitalet vilket ledde till sjunkande räntor och överflöd av pengar.  Men de traditionella kapitalisterna, speciellt Big Business vägrade att investera i produktiv verksamhet vilket skapade förutsättningarna för Big Techs maktövertagande. Värdet av deras aktier steg exponentiellt och det ändrades inte trots förlusterna under covidpandemin. Detta, menar Varoufakis, visar att vinstmotivet inte längre var drivande och att kapitalismen ersatts av ett annat system.

Ett nytt system är det utan tvivel, men är det verkligen feodalt och inte kapitalistiskt? Det är riktigt att vinstmotivet inte är lika överordnat och att den rena priskonkurrensen är satt ur spel. Men den stora skillnaden är att verksamheten inte fokuseras på varuproduktion eller försäljning, utan på etablering av monopol eller oligopol i form av plattformar som sammanför olika aktörer[6]. Det viktigaste ägandet är av information (speciellt om aktörernas beteende) via algoritmer. Detta ökar den teknologiska konkurrensen och leder även till en ökad diversifiering och troligen till en sammanflätning med finanskapitalet.

Det nya systemet leder också till förändringar på global nivå. Bretton Woods-systemets fall, beredde vägen för en global mekanism, baserad på USA-dollarns funktion som internationell reservvaluta. Den globala kapitalismen grundades på permanent stora underskott i USAs bytesbalans, speciellt i relation till asiatiska ekonomier och framförallt som finansiering av Kinas ständigt ökande export av industrivaror. Enligt Varoufakis baserades detta på en ”Dark Deal” mellan USA och Kina där de kinesiska kapitalisternas vinster återfördes till USA där de finansierade finans-, försäkrings- och fastighetssektorerna. Hela systemet gynnade överklasserna i både USA och Kina, men missgynnade arbetarna, i Kina genom låga löner och exploatering och i USA genom industrisektorns stagnation.

Men trots att denna fördelning till stor del fortfarande finns kvar, har situationen radikalt förändrats under 2000-talet. Även om den helt dominerande delen av världens Big Tech företag är amerikanska, finns det också bara en konkurrent, nämligen den kinesiska kapitalismen. Den skiljer sig på avgörande sätt från den amerikanska, främst beroende på statens överordnade roll. Mycket tyder på att den framtida utvecklingen kan komma att ske snabbare i Kina än i USA[7]. Varoufakis tror att Kina vinner det teknologiska kriget mot USA, men de verkliga förlorarna är Europa, som helt saknar Big Tech och framförallt resten av världen, det s.k. globala syd (exklusive Kina) som kommer att alltmer tyngas av dollarskulder.

Resultatet av den ökade makten hos Big Tech och kriget mellan USA och Kina riskerar att försämra villkoren för de flesta på planeten, inte minst beroende på effekterna på klimatet, men också på demokratin. Socialdemokratin är inte en möjlig lösning. Vi har en helt ny ledande klass, de övriga klasserna har blivit alltmer fragmenterade och klasskampen har ersatts av identitetspolitik. Kapitalisterna blir också mer fragmenterade. De traditionella kapitalisterna (som alltid presenteras som de goda kapitalisterna) finns kvar, men minskar sin andel. De ersätts framförallt av de s.k. riskkapitalisterna som kan finansiera alla typer av investeringar, men som är rörliga till sin natur. De mest rörliga är de rent spekulativa kapitalisterna, som bl.a. investerar i kryptovalutor.

Kapitalismen har alltid haft ett avgörande val mellan innovation och protektion. Det gällde tidigare varuhandeln, men idag handlar det om teknologi och AI. För politiker gäller det alltid att välja en kombination, men balansen kan skifta. Mycket pekar på att den under senare år rört sig mot ökad protektion. Det har ofta tolkats som en avglobalisering, men är i själva verket en reaktion på ökad globalisering. Men det är inte en entydig trend. Argentina har rört sig i motsatt riktning, men viktigare är vad som händer i Kina. För Kina är valet lättare, eftersom man inte behöver ta hänsyn till politik och demokrati. Paradoxalt nog kan Kina vara mer ekonomiskt öppet än USA och därmed prioritera innovation framför protektion. Under Bidens tid närmade USA sig en technonationalism^[8].  En av de viktigaste åtgärderna av Trumps regim var att avskaffa regleringar för alla former av kapital och därmed skapa ytterligare makt åt de stora techbolagen[9]. Han lanserade också ett jätteprojekt för stöd till AI-utveckling. Men det är inte troligt att Trump, som tycker att ”tullar” är det vackraste ordet, kommer att entydigt verka för innovation och öppenhet.

---

[1] Zubuff, Sushana, The Age of Surveillance Capitalism, Profile Books 2019

[2] companiesmarketcap.com

[3] Jan Fichtner, Eelke Heemskerk & Javier Garcia-Bernardo, These three firms own corporate America, The Conversation, May 10, 2017

[4] Se intervju i Dagens Industri 12 juli 2024.

[5] Varofakis, Yanis, Technofeudalism: What Killed Capitalism, Vintage 2024.

[6] Se Gullberg, Anders, Plattformskapitalismen. Det högsta eller sista stadiet?,  i Ekdahl, Lars m.fl, Politik och marknad, Dialogos 2020.

[7] China’s AI industry has almost caught up with America´s, The Economist Jan 23d 2025.

[8] Stakston, Brit, Tiktokförbudet-början på en ny amerikansk technonationalism, Blankspot.se, 19 jan 2025.

[9] Se t.ex. Jeffery, Björn, Trumps utnämning – vinst för techbolagen, SvD 6 december 2024

Vi vet nu säkert att Amerikas demokrati är i kris. Men det beror inte bara, eller ens mest, på Trump. Den ökade polariseringen är inte heller huvudorsaken. Den finns visst, men ett större problem är att människor blivit mer eniga om att man inte kan lita på staten och inte heller på officiella media (men däremot på vissa s.k. sociala media). Det är en konspirationsteori, vilket är det största hotet mot demokratin, utan att någon lösning finns i sikte. ”Det måste bli en förändring” är det vanligaste svaret man får på frågan om hur Amerika mår.  Det är grunden för populismen som är på frammarsch i de flesta länder och är ett hot mot långsiktigt hållbar utveckling och demokrati. Grundproblemet är konspirationstänkandet, att det finns onda krafter på högre nivåer, och ytterst på global nivå, som vill ta över all makt och styra människorna i enlighet med sina egna intressen. Det handlar om ”den globala eliten” eller ”ekonomerna” och ”politikerna” som allmänna beteckningar för de onda krafterna.

I Sverige ges oftast bilden att konspirationsteorier är något som bara sprids av högerpopulister. Men jag menar att den mest omfattade konspirationsteorin är den som framförs av vänstern i bred bemärkelse och vars budskap är att den viktigaste orsaken till allt ont som händer i världen är det man kallar nyliberalism.

Fokuseringen på nyliberalism som roten till allt ont är främst ett uttryck för vänsterpopulism men den tycks nu alltmer få stöd av både gröna och bruna populister. Det finns ett otal böcker och artiklar som beskriver vad de kallar nyliberalism som en negativ faktor som antingen håller på att dö ut eller som fortfarande utgör ett allvarligt hot mot välfärden. Det mest kända exemplet är kanske Naomi Kleins Chockdoktrinen. Den fick ett oerhört genomslag och hyllades av många när den kom ut. Men den är det perfekta exemplet på konspirationsteori, där en eller några få ekonomer med Milton Friedman i spetsen, ges skulden för alla världens problem. Nu, 17 år senare, är det svårt att förstå hur boken kunde få ett så stort inflytande och hur kritiken mot den oftast negligerades.

Den bild som ges är att nyliberalismen är en ond kraft sedan 1920-talet som förstärkts sedan 70-talet. Bakgrunden är storföretagens och ”de rikas” intressen och syftet har varit att inskränka välfärdsstaten och demokratin och att skapa internationella regler och institutioner för att minska staternas självständighet. Det är en konspiration mot ”folket” världen över.  Synen på nyliberalismen som roten till allt ont leder alltså till en kritik av globalism och globala regelsystem och ett försvar för nationalismen.

Denna konspirationsteori tycks få allt större spridning bland akademiker och kulturpersoner i Västvärlden. Ett exempel är historikern Quinn Slobodians omfattande bok Globalister. Han menar att nyliberalismen främst syftar till att förhindra demokratin eftersom den leder till krav på omfördelning och social rättvisa. Det sker genom att makten överförs från lokala och nationella till transnationella och övernationella juridiska eller politiska institutioner. Han förnekar helt enkelt globaliseringen och det ökade internationella beroendet och menar att det bara använts som argument för att stärka den globala elitens makt. Demokrati och folkets makt kan bara existera på nationell nivå och därför välkomnar han den nya anti-globalismen, exemplifierad av Brexit (och, får man anta, Trumps valseger).

En definition av nyliberalismen är att det främst handlar om åtstramning (”austerity”), d.v.s. nedskärningar av offentliga utgifter (för välfärd) och av löner. Det gäller t.ex. den uppmärksammade boken Kapitalets ordning   av Clara Mattei. Den har undertiteln ”Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen”. Det säger en hel del om detta synsätt: ekonomer görs skyldiga för att ha lagt fram teorier och förslag till ekonomiska reformer för att drabba arbetare och vanliga människor och som har genomförts och resulterat i högerpopulismens framgångar som man menar banar väg för fascism. Det är en allvarlig anklagelse. För Mattei är allt som har att göra med konjunkturpolitik ett uttryck för klasskamp, inte bara neoklassiska ekonomer, utan även keynesianer, är enligt henne enbart ute efter att bekämpa arbetarklassen, i enlighet med ”fascistisk ekonomisk teori”

En fråga som inställer sig är om det funnits en enhetlig ideologi och politisk kraft som genomfört “nyliberalism” i de flesta av världens länder. Nyliberalism kan definieras på flera olika sätt. Ett är ett avgränsat ekonomiskt perspektiv, baserat på klassisk mikroekonomisk teori som visar på de teoretiska fördelarna av en fri marknadsekonomi (“den osynliga handen”) och på makroekonomisk teori (monetarism) som visade på nackdelar med en aktiv statlig ekonomisk politik. En ytterligare grund var utrikeshandelsteorin om “komparativa fördelar” av frihandel. Idag finns få, om ens några, ekonomer som oreserverat använder dessa teorier, men det kan inte förnekas att de haft ett betydande inflytande på ekonomisk politik. Internationellt har de troligen bidragit till globaliseringen, även om den skulle skett ändå p.g.a. den tekniska utvecklingen. Nationellt har nyliberalismen bidragit till att nationalstater anpassat sig till globaliseringen genom privatisering och institutionella reformer, t.ex. genom s.k. New Public Management (NPM).

Om någonsin något som liknar nyliberalismen formulerats som ett helhetsprogram, var det i de s.k. strukturanpassningsprogrammen (SAP:s) som utformades av Världsbanken och IMF, med stöd av alla västliga biståndsgivare, under 1990-talet. Genomförande av dessa var ett villkor för lån, bistånd och skuldlättnader för de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika.  Min slutsats är att programmen innehöll många nödvändiga element, men att de bortsåg från viktiga faktorer, både ländernas vilja och kapacitet att genomföra dem och de långsiktiga sociala effekterna.

Strukturanpassningsprogrammen utsattes för mycket kritik. En del var rent politisk, i linje med den anti-imperialistiska ideologin. Men det framfördes också mer konstruktiv kritik, som ledde till att programmen succesivt förändrades, framförallt genom mer fokus på fattigdomsbekämpning. På 00-talet lanserade Världsbanken idén om s.k. Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP:s) som skulle skrivas av alla länder, som grund för deras ekonomiska och sociala politik. Även dessa kritiserades hårt och kom inte alltid att genomföras men de har sannolikt bidragit till ekonomiska och sociala framsteg i många länder.

Idag finns inga SAP:s eller PRSP:s. IMF är fortfarande en mäktig institution, men har en lägre profil i länder som inte befinner sig i akut ekonomisk kris. Det är en positiv utveckling. Men slutsatsen får inte bli att det skulle finnas andra modeller som passar alla länder. Kommunismen har gett oss tillräckliga skräckexempel. Venezuela idag verkar vara ett bra exempel på hur det går om man bortser från allt som avfärdades som nyliberalism. Det farliga med nyliberalismen var att den av vissa förvandlades från ett ekonomiskt program till en ideologi. Samma risk finns idag med ”ny-keynesiansimen” (som inte har mycket med Keynes att göra) som av många ses som alternativet till nyliberalismen, men med mänskligt (socialistiskt) ansikte. Jag skulle önska att vi nu kunde begrava nyliberalismen som ideologi, tillsammans med alla andra ideologier som grundas på förenklade ekonomiska recept. Men det är nog alltför optimistiskt.

En vanlig utgångspunkt för kritiken av nyliberalismen är att marknaden gör allt fel och att staten kan göra allt rätt, medan nyliberalerna antas påstå motsatsen. Men ett faktum som alla borde erkänna är att stat och marknad har olika nödvändiga roller i alla samhällen. Det finns olika ideologier om hur balansen bör vara men det är ju en av grunderna till att vi har olika politiska partier.

Alla länder i världen, utom möjligen Nordkorea, är idag marknadsekonomier. Det betyder att prissättning på marknader har en roll för hur resurser fördelas. Marknaderna kan vara fria, dvs. av den typ som antogs i de klassiska nationalekonomiska teorierna, eller mer eller mindre ”störda” av säljarnas eller köparnas agerande i eget intresse (t.ex genom säljarnas monopol eller oligopol eller motsvarande på köparsidan). De kan också vara mer eller mindre reglerade av staten. Det finns ingen idealmodell för hur en marknad bör fungera, utan det måste bedömas från fall till fall, men inte i något land gäller att en helt fri marknad generellt skulle vara mest effektiv. Intressant är dock att notera att någon form av marknadsprissättning dominerar även i länder styrda av ett kommunistiskt parti, som Kina och Vietnam.

Den offentliga sektorn kan använda sig av marknadsprissättning när det gäller att distribuera tjänster, antingen genom att direkt agera på marknader eller genom att anlita privata företag som mellanhänder. I det senare alternativet kommer givetvis vinstintresset in i bilden, men inom ramen för vad staten reglerar. Marknadsekonomin handlar inte bara om landets varor och tjänster, utan även om utrikeshandel och om arbete och kapital. Utrikeshandel är normalt marknadsprissatt, men staterna reglerar den genom handelspolitiken. Samma gäller kapitalet, som dock blivit allt mer fritt rörligt under senare decennier. Arbetsmarknaden däremot är i första hand bestämd av parterna, arbetsgivare och fackföreningar. Globaliseringen har inneburit en press mot ökad öppenhet på alla områden. Det är oklart vad som styr vår nuvarande handelspolitik, man har inte kunnat ersätta frihandelsteorin med något annat ramverk och därför blir politiken ett lapptäcke. Sverige är fortfarande relativt frihandelsvänligt, men kommer att påverkas av den allmänna tendensen mot ökad protektionism i världsekonomin. Men det är oroväckande att ”vänster”-tendenserna hela tiden upprepas i hatet mot nyliberalismen. Marknaden borde inte ses som en fiende på något område, utan som en möjlighet.

Frågan om privat eller statligt ägande är grundläggande, men inte direkt relaterad till andra nivåer. Det har pågått en process av privatisering i Sverige under senare decennier. Offentliga företag och institutioner har sålts eller överförts till privata aktörer. Det är en process som främst drivits av socialdemokraterna och det har inte tidigare varit en grund för politisk oenighet. Det är inte en process som varit unik för Sverige. Den har skett i de flesta västländer och även i exempelvis Kina. Den har ofta grundats på goda skäl: statliga byråkratier har blivit alltmer ineffektiva i en alltmer komplicerad tidsålder.

Med facit i hand kan det sägas att en hel del misstag gjorts i namn av NPM. Men att därför kasta ut barnet med badvattnet vore ett misstag. Däremot borde diskussionen handla om statens kontroll över processerna, inte om det formella ägandet. För det första måste en skarp skiljelinje dras mellan olika former av privat ägande: dels mellan småföretag och stora koncerner, dels mellan företag vars verksamhet består av produktion av varor och tjänster och företag vars verksamhet främst syftar till spekulation. Det gäller även företag inom vård och utbildning.

Ett misstag i debatten är att framställa nyliberalismen som en konspiration och bortse från ett viktigare begrepp, nämligen korruption. Ordet korruption används mycket sparsamt, kanske beroende på en gammaldags syn på korruption (dvs. huvudsakligen som mutor). Enligt den är ju Sverige fortfarande ett av världens minst korrupta länder. Men korruption är allt missbruk av offentlig makt för privat vinning (som inte behöver vara enbart ekonomisk, utan även vinning av positioner och privat makt). Det fanns stora problem innan nyliberalismen trädde in. I den gamla modellen var fokus på input i processerna, medan resultaten och effektiviteten i att uppnå dem fick mindre uppmärksamhet. Den nya modellen fokuserade på resultatuppföljning och på incitamenten för dem som arbetar inom systemet. Det var i grunden en riktig prioritering, men varför blev det ändå fel?

En faktor är att politikens roll blivit alltmer oklar. Det beror delvis på att sakfrågorna blivit alltmer komplicerade och svåra. Det skapas helt enkelt ett utrymme mellan politik och genomförande, som kan fyllas av nya aktörer. En typ av aktörer är vinstdrivande konsultföretag. Politikens roll blir också alltmer beroende av andra offentliga aktörer, som expertmyndigheter och regioner/kommuner. Den svenska förvaltningsmodellen öppnar för detta, vilket lett till att allt större utrymme skapats för särintressen, både företag och institutioner men även många individer. Det leder i sin tur till ökade möjligheter för korruption. Det skapas en miljö av nätverk utanför den politiska sfären, men med direkta kopplingar till den. Det handlar inte sällan om ”vänskapskorruption” och ibland om familjerelationer och direkta jävssituationer.

Ofta görs en direkt koppling mellan liberalisering och ojämlikhet. Kritikerna menar att bakom nyliberalismen ligger en föreställning om att ojämlikhet är nyttigt. Det är sant att det funnits sådana argument inom nationalekonomin. Men idag tror jag att få inom en nyliberal tradition (ingen vågar idag kalla sig nyliberal) skulle hålla med. Däremot finns argumentet att staten genom sin bidrags-och skattepolitik kan skapa incitament som motverkar ekonomisk utveckling. Det kan också finnas en höger som direkt värnar om de välsituerades intressen och arbetar för att försvaga staten, men den kan i så fall knappast kallas liberal. Det är ett allvarligt misstag att göra kopplingar mellan någon form av liberalism och den nationalistiska populismen, även om nu ett svenskt parti som kallar sig Liberalerna har allierat sig med antiliberalerna.

En dimension som borde diskuteras mer, handlar om centralisering kontra decentralisering. Eller kanske mer tydligt: storstad kontra landsbygd. En omfattande urbanisering har skett i alla länder under efterkrigstiden. Det är minst lika mycket ett resultat av staternas, som av marknadernas, krafter. Staten har ju definitionsmässigt en centraliserande funktion, som delvis kan motverkas genom politisk decentralisering till t.ex. regioner och kommuner. Marknaden å andra sidan är till naturen decentraliserad men har genom kapitalismens utveckling centraliserats. Centraliseringen i Sverige har drivits av staten och kapitalet i samarbete. Grunden har varit ett gemensamt intresse av ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Detta gäller fortfarande men en grundfråga idag är om den kan fortsätta i samma former i framtiden. Problemen med klimat och miljö är en orsak till ifrågasättande. En annan är den ökade geografiska ojämlikheten, som också (tillsammans med invandringsproblem) är en orsak till SD:s starka framgångar. Det är inte någon nyliberalism som drivit fram detta, snarare en stat som sätter ekonomisk tillväxt och full sysselsättning högre än alla andra mål.

Finns det då någon framtid för nyliberalismen? Svaret är för det första att någon form av nyliberalism inte står på den globala agendan för närvarande. Tvärtom kommer den att domineras av geopolitik som mycket väl kan leda till ekonomisk krigföring. Det är ett sämre scenario än de mest extrema formerna av nyliberalism. Men återgång till den tidigare nyliberalismen är inte en möjlig lösning. Det som krävs är en ny global ekonomisk och politisk struktur grundad på ett internationellt regelsystem som är anpassat till de nya formerna av globalisering. Men innan detta, i bästa fall, kan komma till stånd, är den mest sannolika framtiden en allvarlig global kris.

Det finns många som anser att de rådande ekonomisk-politiska modellerna måste överges och ersättas av något helt annat. Men även inom de etablerade institutionerna finns nytänkande. Skillnaden är att utgångspunkten är att fortsatt produktivitetsökning och ekonomisk tillväxt ses om nödvändiga förutsättningar för hantering av klimatkrisen och andra globala problem. Ett exempel är Världsbankens nya rapport (World Development Report 2024) som handlar om vad som brukar kallas ”medelinkomstfällan”, d.v.s att länder som, efter en period av hög tillväxt, stagnerar och inte lyckas uppnå statusen som höginkomstländer. Det måste poängteras att begreppen hög-, medel- och låginkomstländer inte är analytiska, utan helt baserade på gränser för BNP per capita som satts av Världsbanken. Gruppen medelinkomstländer är stor och omfattar en mycket diversifierad grupp av länder. Begreppet ”medelinkomstfälla” kan därför ifrågasättas. Däremot kan den ansats som rapporten använder, baserad på Schumpeter, vara relevant för en allmän analys av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. 

Det finns inte en enda enhetlig långsiktig tillväxtprocess som alla länder följer. Det finns naturliga och geografiska skillnader och framförallt politiska skillnader. Allt detta leder till att produktivkrafterna utvecklas olika, även om överföringar av kunskap och teknik mellan länder ökar genom globaliseringen. Världsbankens utgångspunkt är dels att hög tillväxt är bättre än låg, men också att kvaliteten av tillväxten är olika. Det första stadiet är fysisk kapitalackumulation, men för utveckling måste den förändras, först genom imitation och överföring andra länder och, efter en viss tidpunkt, genom innovation och egna upptäckter. Det som karaktäriserar medelinkomstfällan är att länder inte lyckas genomföra denna sistnämnda förändring.

Kriteriet på långsiktig framgångsrik tillväxt är höjd produktivitet, både hos arbetarna och hos kapitalet. Den beror i sin tur på relationen mellan aktörerna i ekonomin, som klassificeras som nykomlingarna och de etablerade (de aktörer som avses är främst entreprenörer och företag, men även arbetare). Det antas att det är nykomlingarna som har nya idéer, teknologier, kunskaper och produkter och som därför bidar med förändring. Men de är ofta små och förmår inte ensamma att flytta fram teknologin. De etablerade aktörerna är större och har ett intresse av att motarbeta förändring. Nyckeln till framgång är att få nykomlingar och etablerade att arbeta tillsammans för teknologisk förändring.

En slutsats är att krafterna för att bevara ofta är starkare än krafterna för förändring, eftersom förändring måste innehålla kreativ förstörelse av det existerande. Utslagningen av mindre produktiva företag och arbetare genom kreativ destruktion är nödvändig för en framgångsrik kapitalism. Frågan är hur den ska kunna stimuleras utan att den långsiktiga balansen mellan olika krafter och intressen rubbas. Det gäller framförallt att hitta en balans mellan redan etablerade aktörer och nykomlingar. Risken är att de etablerade förhindrar förändring och håller kvar verksamheter med lägre produktivitet och förhindrar införandet av nya produktionsmetoder, produkter och marknader.  Statens roll är att styra denna process till en dynamisk förändring, men det betyder att den måste gå emot starka intressen, vilket givetvis är svårt, men det underlättas i krissituationer.

Inget av detta är nytt, det har varit ett dominerande dilemma under de senaste 100 åren. Sverige är troligen det land som bäst kunnat hantera det, genom samarbete och balans mellan olika mål och intressen. Det viktigaste exemplet är den s.k. Saltsjöbadsandan och genomförandet av den solidariska lönepolitiken. Tillämpningen av Rehn-Meidner modellen var en framgångsrik politik för att stödja en kreativ förstörelse och samtidigt bidra till hög tillväxt, full sysselsättning, låg inflation och jämn inkomstfördelning. Genom att utgå från den internationella prisutvecklingen och produktivitetsutvecklingen i den svenska industrin kunde arbetsgivarna och fackföreningarna komma överens om ett löneutrymme som inte fick överskridas och som skulle gälla även inom tjänstesektorn. Grunden var alltså en dominerande industrisektor med storföretag och starka fackförbund. Men idag har globaliseringen lett till att strukturen bland företag och sysselsatta är mer komplex, specialiserad och fragmenterad. Det finns ingen förutsättning för upprepning eller spridande av den ”svenska modellen”.

Den nya tekniska utvecklingen är en orsak till att förutsättningarna för det globala samhället förändras. Industrisektorn är inte längre en enhetlig och dominerande sektor, utan splittras i allt fler enskilda, men sammanhängande, sektorer. Det gäller i ännu högre grad den s.k. tjänstesektorn.  Det är en effekt av produktivkrafternas utveckling, d.v.s. globaliseringen. Världsbankens lösningsförslag för fortsatt tillväxt är egentligen den gamla vanliga: konkurrensen är grunden och staten ska skapa förutsättningarna. Men problemet är att inga nationalstater är beredda att gynna fri konkurrens och öppenhet i dagens läge.

Men även med fungerande konkurrens är det inte säkert att den goda processen med kreativ förstörelse kan upprätthållas. Paul Collier har nyligen kommit med en bok som i grunden ifrågasätter detta: Left Behind, A New Economics for Neglected Places, Alan Lane 2024. Tvärtom menar han att marknadsmekanismerna tenderar att lämna många sektorer och geografiska områden utanför processen, de blir helt enkelt ”left behind” och det gäller både i utvecklade och mindre utvecklade länder.

Colliers budskap är alltså att det finns två olika processer: en som leder till ”god” utveckling och en som leder till fortsatt fattigdom. Det är samma slutsats som 2024 års nobelpristagare, Acemoglu, Robinson och Johnson drar. Men hans fokus ligger inte på institutioner. Han slår fast att en hållbar utveckling alltid kräver samhälleligt (gemensamt) mänskligt agerande och en stark stat. Det motsvarar snarast det som kallats socialt kapital. Men han betonar framförallt att det också krävs en moral som binder samman detta. Den skulle kunna kallas solidaritet men, kanske på grund av politiseringen av detta begrepp, betonar han mest begreppet ”contributive justice”.

Begreppet lanserades av filosofen Michael Sandel och handlar om fördelning och rättvisa, men inte den fördelning som oftast diskuteras, nämligen fördelningen av resultaten av produktionen: inkomster, konsumtion och välfärd, utan om fördelningen av bidragen till produktionen genom arbetet. Genom globaliseringen blir allt arbete del av samma produktionsprocess, men det värderas av marknadskrafterna, inte av arbetarnas bidrag till den gemensamma produktionen. Det leder till en extremt ojämlik fördelning. I ena ändan finns de som av tur eller skicklighet blir superrika, ofta utan något eget bidrag till produktionen (t.ex. genom spekulation). I den andra finns de som helt slås ut ur produktionen (de som blir ”left behind”). Ojämlikheten är klart ekonomisk, men den handlar ännu mer om något annat, nämligen vilket värde eller vilken respekt som arbetet ges i samhället. Collier ser denna ojämlikhet som den viktigaste orsaken till utslagning och ökad fattigdom. I utvecklade länder har den varit bakgrunden till högerpopulismens framgångar. I fattiga länder är den fortfarande orsak till ökad fattigdom. Men han menar att situationen skiljer sig mellan olika länder och att det finns exempel på länder som lyckats bryta den onda cirkeln. Bland utvecklade länder är de nordiska länderna (speciellt Danmark) de som lyckats bäst. Andra länder, på olika nivåer, som har lyckats initiera en inkluderande utveckling där de utslagna bidrar, är t.ex. Singapore, Botswana, Rwanda, Bangladesh och Somaliland.

Naturligtvis är det lätt att kritisera sådana slutsatser om speciella länder. Men viktigare är att Collier, med sin imponerande erfarenhet som rådgivare i de flesta länder ger många exempel på vad som kan göras för att skapa förutsättningar för en bättre utveckling.  Han förnekar inte att ökad produktivitet är nödvändigt, men det är en normal utveckling under kapitalismen i alla länder. Men oftast innebär den en stor risk för utslagning av processer, kunskaper och människor. Vad som verkligen behövs är en utveckling som är socialt inkluderande. För det behövs en stor och stark stat som är grundad på allmänna och demokratiska intressen. Collier menar att det saknas i de flesta länder, speciellt i Storbritannien, medan idealet är Danmark och de nordiska länderna. Tyvärr måste man säga att han nog övervärderar den nordiska modellen, även här finns exempel på de negativa tendenser han nämner, t.ex. den finansiella sektorns ökande andel av tillväxten och därmed makten.

I fattigare länder behövs också kloka och rika statsapparater. Men varifrån ska resurserna komma? Collier ger flera exempel på biståndets misslyckande, även i fall där han själv varit inblandad. Han varnar för bistånd till de svagaste staterna och för att ställa krav på demokrati. Överhuvudtaget nämner han inget om biståndets eventuella positiva effekter. Tvärtom drar han slutsatsen att ”Left-behind countries and communities cannot be saved by the interventions of the wealthy.” Däremot menar han att staterna själva måste reformeras för att bättre utnyttja de inhemska resurserna. Men frågan är om de positiva exempel han nämner är hållbara och om de kan tillämpas i andra länder.

De flesta länder med en stor andel fattig befolkning har lämnats utanför den dynamiska kapitalistiska processen och genomgår en lågkvalitativ utveckling som leder till ökad ojämlikhet och stagnation med små utsikter för fattigdomsminskning. Det motsäger de positiva budskap som framförts, bl.a.  via Hans Roslings berömda insatser. De utgick från att världen upplevde en gemensam tillväxtprocess och att denna innebar en snabbare tillväxt i de fattigaste länderna. Det stämde i viss mån under perioden 2003-2014, men var även då begränsat till ett mindre antal länder. Mycket av statistiken visade att antalet extremt fattiga minskade, men det baserades helt på utvecklingen i Kina och i viss mån Indien. Collier menar att allt detta ledde till optimistiska svar på fel frågor, vilket också kan ha bidragit till minskat globalt intresse för stöd till utvecklingen i de fattigaste länderna.

Utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att detta är en riktig beskrivning. Andelen extremt fattiga har inte minskat och klyftan mellan fattiga och rika länder (som nu inkluderar även ett antal asiatiska länder) har åter börjat öka. Och, till skillnad från i början av 2000-talet, kommer de fattiga länderna inte att få tillgång till ett omfattande bistånd från de utvecklade länderna. Biståndet stagnerar och används alltmer för att finansiera givarländernas egna kostnader för flyktingmottagande och för klimatbistånd. Även övriga kapitalflöden, exempelvis från Kina, har minskat kraftigt, samtidigt som låntagarländernas budgetar nu börjar tyngas av skuldbördan från tidigare lån. Vi är inne en ny skuldkris, men utan att några lösningar i form av skuldlättnadsinitiativ är i sikte.

Populism är ett begrepp som används flitigt som ett skällsord i den politiska debatten numera, oftast av vänstern och liberaler, som kritik av partier och åsikter som karakteriseras som höger eller extremhöger. Mer sällan förekommer en seriös analys av vad som är populism. Ett undantag är Nils Karlssons Reviving Classical Liberalism Against Populism (Palgrave Studies in Classical Liberalism 2024).  Det är viktigt att slå fast att populism, till skillnad från liberalism, konservatism och socialism, inte är en ideologi med speciella värden. Karlsson definierar tre egenskaper hos populismen: 1) dåligt grundade politiska förslag, 2) en medveten polarisering av samhället genom en kollektiv identitetspolitik (”vi” mot ”de andra”), 3) en autokratisk orientering.

Populism är inget nytt fenomen, men har ökat i omfattning efter andra världskriget. Utformningen har varierat från fall till fall och genomförts av både höger- och vänsterorienterade regimer (faktiskt flest av vänsterorienterade). Gemensamt för alla har varit att demokratiska institutioner och det öppna samhället försvagats. Populismen är ett underlag för anti-globalismen, både för en destruktiv form av nationalism och för ett motstånd mot multilaterala institutioner och själva den globaliserade ekonomin.  Anti-globalismen har två olika utgångspunkter. Den mest omtalade är den högerpopulistiska, som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. Den är helt klart att den är populistisk, främst för att den baseras på en antagen konflikt mellan “folket” och “eliten. Däremot kan man ifrågasätta om den verkligen kan karakteriseras som “höger” (ibland även “extremhöger”). Dess huvudmotståndare är inte vänstern, utan den “globala, liberala, eliten”. Det är sant att den innehåller konservativa element, när det gäller t.ex. kulturen, men den har snarast vänsterprofil när det gäller statens och marknadens roller. Högerpopulismens viktigaste bas är nationalismen.  Den andra utgångspunkten för anti-globalism är vänsterpopulismen som utgår från att den s.k. nyliberalismen är orsak till allt ont.

Populismens framgångar förstärks av maktelitens dominans, homogenitet och stabilitet. Grunden är ett folkligt missnöje, ofta fokuserat till en viss fråga. Populismen söker utnyttja detta genom att framställa en bild av en konspiration. Man målar upp en bild av en enkel motsättning i samhället: ”Folket” kontra ”Makten”. Makten kan definieras som staten eller kapitalet (eller båda tillsammans) som blir allt mer hotfulla globala sammansvärjningar. Alla former av populism behöver en yttre fiende. Därför är populismen oftast nationalistisk. Men den behöver inte vara det. Vänsterpopulismen refererar även till ”folket” i global mening men både vänstern och högern identifierar globaliseringen och det internationella kapitalet som sin fiende.

Idén om en konspiration är en grundpelare i populismen. En annan är bristen på realism i de politiska förslagen. Det följer av den förenklade analysen, men har också sin grund i brist på ansvarstagande. Även det baseras på konspirationsteorin. Eftersom makteliten har utformat den politik man bekämpar, behöver man inte ta ansvar för det rådande systemet.  Det leder till att det alternativ man förespråkar är ”populärt” eftersom det innehåller allt det som målgruppen vill ha, utan hänsyn till kostnaderna. När en sådan politik får chans att genomföras, leder den förstås förr eller senare till ekonomisk (och sannolikt även social och politisk) kaos.

Populismen är en attraktiv förenkling av den komplicerade verkligheten. Den har använts av såväl fascismen som kommunismen. Jag har stor förståelse för att man är emot makteliter. I varje samhälle, oavsett hur demokratiskt det är, uppstår en maktelit, dvs ett antal människor vars funktion är att utöva makt genom de officiella kanalerna (vilket givetvis inkluderar inte enbart politiker utan också företagsledare, kulturpersonligheter, fackpampar, journalister, kändistyckare etc.). Även om de representerar olika partier och intressen, utformar de efter en tid gemensamma rutiner och delvis också värderingar.  Det är lätt för alla oss som inte är en del av denna elit att se allt som ett enda ”etablissemang”.  ”Vi” är alla andra som ser på när de utför sina ritualer, i TV-rutan, på debattsidorna, i Davos eller Almedalen.

Både högerpopulism och vänsterpopulism är på framväxt. Många har med rätta varnat för högerpopulismen, men flera val under 2024 har också pekat på vänsterpopulismen som ett hot mot demokratin. I Storbritannien vann Labour en storseger och även om den nye premiärministern inte direkt är vänsterpopulist, finns Jeremy Corbyn kvar i bilden. I Frankrike var vänsterpopulisterna de klara vinnarna. Även i Sverige finns tydliga vänsterpopulistiska tongångar. Ett exempel på detta är klimatpopulismen. Den förespråkas bl.a. i en bok av Rikard Hjort Warlenius: Klimatet, tillväxten & kapitalismen, Verbal 2023. Det är en mycket välskriven bok, kanske den bästa som skrivits i ämnet på svenska. Men hur kan då författaren hamna i ett försvar för populism? En grund är förstås hatet mot nyliberalismen, som glorifierar alla rörelser som säger sig bekämpa denna. Allt som uttalas i liberalismens namn ses som stöd för nyliberal ekonomisk politik och endast ett formellt stöd för demokratin, en ”postdemokrati”. Populismen å andra sidan talar för folkets intressen. Missnöjet med nyliberalismen skapade ett ”populistiskt tillfälle”, men det kapades av högerpopulismen. Men Warlenius tror ändå det finns en chans för vänsterpopulismen eftersom den baseras på ett äkta ”vi”, ett äkta ”folk”. Samma tankar finns hos Göran Therborn och i det Populistiska manifestet av Göran Greider och Åsa Linderborg.

Klimatpopulismen menar att klimathotet kräver vänsterpopulism som en offensiv mot nyliberalismen, en ”grön demokratisk omvandling”. Den kräver en klimatpopulistisk rörelse som upprättar en demarkationslinje och konflikt mellan ”de” och ”folket”. De enda motståndarna till ”folket” ses som ett försvinnande litet antal ägare av fossilkapitalet och en smal politisk elit. Det är en stor besvikelse att en så bra bok kan sluta med ett så dåligt förslag. Men det stämmer bra med populismens antidemokratiska grunder.

Populismen är på frammarsch i de flesta länder och är ett hot mot långsiktigt hållbar utveckling och demokrati. Grundproblemet är konspirationstänkandet, att det finns onda krafter på högre nivåer, och ytterst på global nivå, som vill ta över all makt och styra människorna i enlighet med sina egna intressen. Det handlar inte om de många mer eller mindre tokiga teorier som förts fram om enskilda händelser (t.ex. att månlandningen aldrig skedde), utan om ”den globala eliten” eller ”ekonomerna” och ”politikerna” som allmänna beteckningar för de onda krafterna.

Det enda motmedlet mot detta är kunskap om de verkliga problemfrågorna, en kunskap som måste grundas på ett globalistiskt synsätt.

De flesta åtgärder som föreslås för att bemöta de allt vanligare krissymptomen, i Sverige och i världen, baseras på antagandet om den goda staten, oftast kallad ”välfärdsstaten”. Det bygger på antagandet att en sådan god stat utvecklades i många länder, främst i Europa, efter det andra världskriget. Alla nationalstater tar i någon mån ansvar för sina medborgares välfärd, t.ex genom utgifter för allmän utbildning och hälsovård, men det sker i olika omfattning, genom olika former och finansiering och det råder ingen enighet om vad som definierar en riktig välfärdsstat. Ett grundläggande kriterium är nog att staten tar ansvar för de fattigaste medborgarnas välfärd genom subventionerade sociala tjänster eller inkomstkompensation. Det kan därför vara ett medel för omfördelning, men det är oklart om välfärdssystemen i sig har verkat för en jämnare fördelning. En studie från LO pekade t.ex. på att de politiska förskjutningar som skett inom svensk socialpolitik i flera fall verkar ha bidragit till ökande ojämlikhet. (Välfärdspolitik och jämlikhet, LO 2019).

Välfärdsstatens främsta funktion är inte att ”skydda de fattiga”, utan att tillvarata kapitalismens intresse av ett stabilt samhälle för produktion och konsumtion. Det gäller alla typer av stater, en socialdemokratisk, liberal eller konservativ stat agerar på samma sätt, även om genomförandet skiljer sig åt av ideologiska skäl. De s.k. nedskärningar och privatiseringar av offentlig verksamhet, som skett sedan 1980-talet är uttryck för grundläggande förändringar av produktivkrafter och produktionsförhållanden och inte resultat av en nyliberal konspiration. Den ”svenska modellen” skiljer sig visserligen på flera sätt från andra länders politik, men är inte någon alternativ modell för hantering av kapitalismens kriser. Före 1970 var den svenska staten en framgångsrik kapitalistisk välfärdsstat, men blev senare en interventionistisk stat som på många sätt begränsade välfärdsutvecklingen (Andreas Bergh, Den kapitalistiska välfärdsstaten, Studenlitteratur 2015). På 80- och 90-talen genomfördes emellertid en total förändring genom liberalisering, privatisering och decentralisering inom de flesta områden. Alla dessa reformer hade brett politiskt stöd, av socialdemokratin och de borgerliga partierna.   

Varför skedde denna omsvängning av den svenska politiken? En förklaring är att den samhälleliga maktbalansen försköts från arbete till kapital. En annan förklaring är att en ny typ av socialdemokratiska beslutsfattare, den s.k. kanslihushögern, fick ett stort inflytande.  Båda dessa har säkert en viss betydelse, men det viktiga var ändå att det svenska systemet inte var anpassat till globaliseringen och att den interventionistiska välfärdsmodellen inte ledde till önskade resultat, varken för kapital eller arbete. Den svenska modellen hade utvecklats till en extrem nivå, både vad gällde statens storlek och makt. Det kanske förklarar varför även reformerna blev extrema i många fall. Men den grundläggande orsaken till förändringen, i Sverige och i andra länder, var globaliseringen och dess effekter på kapitalismen som skapade en helt ny global ekonomi, med nya roller för nationalstaterna.

Denna globala ekonomi håller nu på att förändras, men det är inte en avglobalisering, utan en fragmenterad globalisering, med ökade geopolitiska konflikter och protektionism. Den ekonomiska processen interagerar med en politisk process mot ökad nationalism och autarki. Underliggande är en helt ny teknisk utveckling, symboliserad av två bokstäver: ”AI”.  För nationalister är detta en ond utveckling, som måste stoppas eller i alla fall regleras hårt. Men AI är den mest globaliserande faktorn idag och den måste hanteras på global nivå.

Den första processen mot kollaps sker på den ekonomiska nivån och beskrivs av Dmitry Orlov som att tron på ”business as usual” försvinner (Kollapsens fem stadier, Karneval förlag 2019). Men detta har inte skett än, tvärtom är den tron starkare, eller kanske mer hysterisk, än tidigare. I Sverige ser vi hur alla 8 riksdagspartier sjunger tillväxtens lovsång om än i olika tonarter och det kommer att fortsätta oavsett hur tillväxten utvecklas. Och oavsett detta kommer resursutnyttjandet att öka. Under 2000-talet har vi haft två allvarliga systemkriser: finanskrisen 2008 och covidkrisen 2020, men ingen av dem har lett till något nytänkande, tvärtom fortsätter ”business as usual”.

Det innebär att fortsätta maximera den framtida tillväxten, men ett nytt inslag är att genom teknisk utveckling försöka ”frikoppla” tillväxten från resursutnyttjande och klimatutsläpp och uppnå en ”grön tillväxt”. Den har ifrågasatts av många, inte bara av dem som ser nerväxt som det enda alternativet, utan även av anhängare av en ”grön ny giv” (se Rikard Hjorth Warlenius, Klimatet, tillväxten & kapitalismen, Verbal 2022). Denna gröna giv har presenterats som det keynsianska framtidsscenariot, byggt på antagandet om den goda staten. Det är helt enkelt välfärdssamhället utvecklat till klimatområdet.

Men det är inte helt klart vad denna nya giv innebär. Det har beskrivits som klimatomställning med social rättvisa, genom att staten tar täten i att ställa om från fossilberoende genom regleringar och offentliga investeringar. Nationalstaterna har, i viss mån, kunnat upprätthålla nationell välfärd och jämlikhet, även om det har blivit svårare p.g.a. globaliseringen. Men klimatomställning är från början en global process. Den avgörande frågan är hur dagens nationalstater ska kunna styra en global klimatomställning?

Den nya gröna given utgår från att tillväxt är nödvändigt för klimatomställning och att en absolut frikoppling av sambandet mellan tillväxt och koldioxidutsläpp är osannolik på medellång sikt och den baserar sig därför på en relativ och tillräcklig frikoppling. Det är rimliga utgångspunkter, men det ställer många frågor. Klart är att en ny giv inte ska öppna för maximering av tillväxt i konkurrens mellan privata företag, utan den ska planeras av staten i en ”grön riktning”. Staten ska stå för en större del av investeringarna. Men hur ska de finansieras, samtidigt som även välfärdsutgifterna ska öka? Den gröna given har knappast genomförts i något land. En del industriländer har visserligen genomfört gröna investeringar som lett till en relativ frikoppling av utsläppen, men tillväxt är alltid det överordnade målet.

Tim Jackson menar i sin bok, Välfärd utan tillväxt, (Ordfront 2012), att den gröna given inte räcker, utan att hela den ekonomisk-politiska strukturen måste förändras. Han menar att de kapitalistiska staterna, oavsett ideologi, har en gemensam strategi för stabilitet och full sysselsättning, som kräver fortsatt konsumtionsinriktad tillväxt och att detta inte är förenligt med ett hållbart samhälle. Han tror inte på ett avskaffande av kapitalismen och marknadsekonomin, men föreslår en ny, ekologisk, modell för den ekonomiska politiken.

Modellen innehåller en del gemensamma element med den nya given: staten ska spela en ledande roll och överta en större del av investeringarna, som ska vara ekologiska. Staten ska också sätta gränser för resursutnyttjande och utsläpp, omforma skattesystemet och bidra till utvecklingsländernas omställning. Men en del förslag i den nya modellen innebär större förändringar i systemet. En grundprincip är att överge prioriteringen av ökad (arbets-)produktivitet och befria makroekonomin från kravet på konsumtionstillväxt. Det ska ske bl.a. genom övergång till tjänstebaserade verksamheter, avledning av inkomster från konsumtion till sparande och en arbetstidspolitik som en stabiliserande mekanism. Det sistnämnda innebär reduktion av arbetstiden och omfördelning av arbetstillfällen. Allt detta kommer att omfördela investeringar från den privata till den offentliga sektorn. Det kan innebära nya ägandeformer, men avskaffar inte privat ägande. Det bör kunna vara möjligt inom en ny form av kapitalism.

 En mer systemförändrande åtgärd är att helt avskaffa konsumismen och ”nyhetsfetischsmen”. Det är nog den mest radikala förändring som förespråkas av dem som kritiserar ”business as usual”. Den framförs av många författare som en återgång till lokalsamhället och införande av en överlevnadsekonomi på betydligt lägre ekonomisk nivå. Det gemensamma i dessa scenarier är att ta ett (eller flera) steg tillbaka i utvecklingen och uppnå ett stationärt samhälle.  Jackson formulerar det som att ersätta innovation med tradition. Det kanske skulle vara teoretiskt möjligt i vissa avseenden, men det skulle knappast leda till ett mer lyckligt samhälle, tvärtom skulle det kunna vara ett steg mot den slutliga kollapsen.

En slutsats som däremot är riktig är att vi måste överge begreppen ”tillväxt” och ”produktivitet” som mål för den ekonomiska politiken. Det beror helt enkelt på att de inte är definierade på ett användbart sätt. Ingen påstår idag att tillväxt, mätt som utvecklingen av BNP per invånare, är ett meningsfullt mått på vad som behövs för en god framtid. Men ändå används det som ett övergripande mål av i stort sett alla världens länder (Bhutan har ersatt det med ”bruttonationallycka”). Arbetsproduktivitet är också oanvändbart eftersom det baseras på BNP med alla dess brister, inklusive att det inte tar hänsyn till ersättningsvärdet för energiförbrukning omräknat till mänsklig arbetskraft. Slutsatsen av detta är inte att förespråka nerväxt, utan att konstatera att begrepp som tillväxt och produktivitet är irrelevanta.

Den ”goda” nationalstaten ses alltså som räddaren i de flesta undergångsscenarier. Men tänk om inte heller nationalstaten kan överleva, utan går mot kollaps. Vi ser redan idag många s.k. ”failed states”, nationalstater som håller på att falla sönder. Det gäller främst stater i ”Syd”, men även hos stater i ”Nord” finns tecken på sönderfall. Många pekar på globaliseringen som viktigaste orsak till detta, genom att det internationella kapitalet förstärks och nationalstaternas förmåga att garantera stabila samhällen minskar och effekten blir att befolkningens tillit till och förtroende för staten minskar. Det kan bero på ekonomiska faktorer: sjunkande inkomster och ökad ojämlikhet, eller på uppfattning om ökande korruption. Men kanske ännu viktigare är ökad kriminalitet och uppkomsten av parallella samhällen med egna välfärds- och rättssystem. Den politiska effekten blir att en ny typ av politiska partier eller politiker, som inte delar de etablerade värderingarna, uppstår och når framgång. Det politiska systemet kan inte hantera detta och kollapsar så småningom. Vi ser sådana tecken tydligt i t.ex. USA idag.

Prognosen att vi går mot en total kollaps inom en överskådlig framtid är inte helt orimlig. Men den mest långtgående profetian är ändå positiv: att den totala kollapsen innehåller grunden för vår enda möjliga räddning. Först när ekonomin, nationalstaterna, de internationella relationerna och alla mänskliga relationer utom familjen, kollapsat, finns förutsättning för en helt ny start. Men vägen dit blir ingen dans på rosor.

Kapitalismen är det ekonomiska system som idag råder i hela världen, möjligen med undantag av Nordkorea. Alla är nog överens om att kapitalismen varit framgångsrik och lagt grunden för avgörande ekonomiska och sociala förbättringar för majoriteten av världens befolkning. Men under senare år har många ifrågasatt om detta kan fortsätta. Ett argument är att kapitalismen innehåller inneboende motsägelser som leder till dess undergång. Marx menade att det skulle ske genom klasskamp, medan profetiorna numera främst handlar om att kapitalismen inte kan hantera de största frågorna: klimatet, demokratin och ojämlikheterna och därför måste avskaffas, eller i alla fall förändras i sina grunder.

Det är inte enbart inom vänstern som detta framförs. Exempelvis inom det globala etablissemangets viktigaste forum, World Economic Forum i Davos, var det ett vanligt tema vid det senaste mötet. Ett inlägg hävdade t.ex. att kapitalismen nu är ett hot mot demokratin (Kurz 2024). I den s.k. Romklubbens rapport 2022 hävdades att världen behöver ett nytt ”ekonomiskt operativsystem” för att mänskligheten ska överleva (Rockström m.fl. 2023). En bok med titeln ”Kapitalismens slut” väckte stor uppmärksamhet och översattes till svenska förra året (Herrmann 2023). Detta är bara några exempel.

Många kritiker av kapitalismen har fokuserat på att konkurrensen leder till oligopol och maktkoncentration. Det är i och för sig ingen nyupptäckt effekt av kapitalismen, det har påpekats av många ekonomer, inte bara marxister utan många liberaler. Men kan det ha gått så långt att priskonkurrensen och marknadsekonomin upphör att fungera som dynamiska krafter för kapitalismen? Vinsten är fortfarande den drivande kraften, men den uppkommer genom en teknologisk konkurrens mellan ett fåtal företag. Konkurrensen handlar inte om ekonomisk effektivitet och produktivitet, utan om makt över informationen och dess användning.  

Den nya formen av kapitalism blir relativt allt mindre beroende av arbetskraft. Det är det som under lång tid skett genom automatisering av produktionsprocesserna. I dag finns olika åsikter bland forskare och praktiker om vilken effekt det får på sysselsättningen och de flesta verkar mena att det alltid kommer att skapas ungefär lika många nya jobb som ersätter de som försvinner genom automatiseringen. Det har normalt skett hittills och lett till ökad sysselsättning inom ”tjänstesektorn”. Men den nya tekniska utvecklingen sker främst inom just denna sektor. Effekten av AI kan mycket väl bli kraftigt minskande sysselsättningsmöjligheter, även om vi inte sett det ännu. Frågan är om det finns en ny ”sektor” som kan skapa nya jobb, eller om framtidens samhälle helt enkelt inte kan bli ett samhälle med ”full sysselsättning”.

Johan Norberg är en av de få författare som idag tror på en fortsättning av den klassiska kapitalismen och marknadsekonomin (Norberg 2022). Hans försvarstal för världskapitalismen är en positiv kontrast till den ständigt återkommande populistiska kritiken, från höger och vänster, av globalisering och nyliberalism.  Som helhet menar han att 2000-talet hittills varit en stor ekonomisk framgång för de flesta av världens medborgare, även om han medger att den gett upphov till ”olidliga fördelningar”. Norberg är kritisk mot flera former av kapitalism. De former han kritiserar är de som innebär ökade maktrelationer mellan kapitalet och staten, som samtidigt minskar marknadens roll.  Egentligen är det marknadsekonomin han försvarar till varje pris, men han erkänner inte tydligt att kapitalismen i sig innehåller mekanismer som motverkar marknadsekonomin. Det är inte enbart fråga om en ”klåfingrig stat” som vill reglera marknaden, utan lika mycket om kapital som söker manipulera staten.  Norberg drar den riktiga slutsatsen att det inte är marknaden som varit den viktigaste faktorn bakom ökande ojämlikhet, utan snarare statens (regering och centralbank) politik. Men han kallar det för ”socialism för kapitalister”, när det ju i själva verket är en naturlig del av kapitalismen.

Till skillnad från Norberg, tolkar kritikerna utvecklingen efter finanskrisen 2008 som tecken på att kapitalismen befinner sig i en allmän kris med låg tillväxt, låg produktivitet och låga löner. Det stämmer att finanskrisen 2008, som började i USA, utlöste stora nedgångar i tillväxten över hela världen. Men 2016 hade tillväxten blivit positiv i nästan alla länder, även om den globala ekonomin började bromsa in igen 2019. Och i början av 2020 orsakade covid-19-pandemin en kollaps i BNP i en takt som är jämförbar med den under den stora depressionen. Den globala tillväxten återupptogs dock 2021 och ligger nu inom OECD på i genomsnitt 3 procent i år. Även beträffande arbetsproduktiviteten, realinkomsterna och sysselsättningen är det svårt att se en tydlig trend, p.g.a. effekterna av covid-pandemin och politiska kriser. Men det handlar inte om en generell nedgång, snarare en genomsnittlig ökning, men med ökande skillnader mellan olika grupper.

En slutsats är att kapitalismens eventuella misslyckande inte handlar så mycket om tillväxt, utan främst om fördelning, både inom och mellan länder.  Men därtill kommer att många av kapitalismens kritiker menar att det är just tillväxten som är kapitalismens mest negativa effekt. Det är ovanligt tydligt i Ulrike Herrmanns bok (Herrmann 2023).  Hennes grundtes är att kapitalismen måste dö, eftersom den alltid kräver tillväxt och det kommer att bli omöjligt p.g.a. naturens begränsningar och klimatupphettningen. Hon menar att det inte finns något alternativ som kallas ”grön tillväxt”. Hon skiljer sig från de flesta kritiker av kapitalismen genom att hon inte skyller den för kolonialism och slaveri och hon anser att ”kapitalismen har möjliggjort demokratin – och kan styras demokratiskt”. Det enda problemet är att den måste expandera och därmed kolliderar med planetens begränsningar.

Vad gäller det globala perspektivet menar hon att den tekniska utvecklingen leder till ständigt ökade klyftor mellan de avancerade kapitalistiska länderna och det globala syd. Frågan om Nord-Syd relationen har varit en viktig utgångspunkt i debatten om kapitalismen. Det är en komplicerad fråga, främst beroende på att utvecklingen varit så olika mellan länderna. Som helhet är det inget tvivel om att tillväxten i Syd varit snabbare än i Nord. Det gäller främst Asien, vars andel av världens BNP ökade från 28 % år 2000, till 38% 2022. Men också Afrikas andel har ökat, även om den fortfarande är på en låg nivå, ca 3%. Den enda kontinent i Syd som gått tillbaka är Sydamerika.  Europas och Nordamerikas andelar har minskat från totalt 63, till 54%.

Även om skillnaderna fortfarande är stora, kan man inte säga att vare sig den ekonomiska eller tekniska klyftan ständigt växer eller ens bibehålls. Vi är på väg mot en ny internationell arbetsfördelning som inte främst baseras på geografiska faktorer, utan på utveckling och tillämpning av den nya teknologin. Det betyder att den traditionella Nord/Syd uppdelningen blir mindre tydlig. Vi ser det idag främst genom Kinas och Indiens nya roller som ledande länder, men även genom att geografiska områden i Nord faller tillbaka. Klyftan mellan Nord och Syd kommer att finnas kvar länge än, men bilden kommer att bli ännu mer diversifierad och fragmenterad.

En författare som också tror på en kapitalistisk framtid, är Paul (Collier 2019). Men han ser många negativa trender under 2000-talet (och även tidigare). Han fokuserar på statens roll och anser att staten kan och bör spela en etisk roll, en traditionellt socialdemokratisk modell som han menar saknas i dagens politik. De förslag han framför är förnuftiga och, som han själv påpekar, pragmatiska. Men frågan är om de är realistiska. Ett grundläggande antagande är att kapitalismen också kan bli etisk. Kapitalismen domineras alltmer av företag som inte baseras på avgränsad produktion, utan på immateriella nätverk som snarast kan karakteriseras som naturliga monopol. Det gör att de blir okänsliga för priskonkurrens och mycket mäktiga. Men Collier menar att de ändå skulle kunna bli etiska företag, genom pragmatisk reglering från staterna.

Sådana förändringar kommer att vara politiskt svåra, men frågan är också om de kan förenas med fortsatt kapitalism. Vinsten är en drivande kraft för kapitalismen, men den kan uppnås med olika tidsperspektiv. Med utvecklingen mot storföretag blir tidsperspektivet längre, vilket leder till mer strategiska beslut och mindre kortsiktig vinstjakt. Företagen blir mer av kapitalistiska byråkratier och mindre fokuserade på att öka produktiviteten genom lägre arbetskostnader. Relationen mellan kapital och arbete blir mer komplicerad.  Kapitalägarnas roll minskar och företagsledare och experter får större inflytande och troligen också större ekonomiskt utbyte. Men kortsiktigheten finns kvar och utrymmet ökar för spekulation.  

Det har också förts fram olika prognoser om en ny typ av kapitalism som redan etablerats. Den mest kända är nog den som kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff (Zuboff 2019).  Hon menar att det innebär en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan alltmer om exploatering av människorna som konsumenter.  Dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det gäller några av världens största företag (Google, Facebook, Amazon etc.), vars produkter främst baseras på information om människors dataanvändning. Kritik har förts fram om att övervakningskapitalismen hotar vår personliga integritet genom omfattande datainsamling, profilerande algoritmer och bristande transparens. Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen som tillämpas i Kina.  Zubuff ser en stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Finns det då något alternativ till dagens kapitalism? Den form av politiskt styrd kapitalism som finns i Kina är knappast ett alternativ. Vanliga inslag i många böcker är däremot någon form som innebär lägre tillväxt och en garanterad basinkomst för alla invånare. Det måste leda till lägre inkomster och minskad materiell konsumtion men det kan också innebära minskad arbetstid och mer fritid, vilket kan vara ett sätt att hantera det minskande behovet av arbetskraft.

Det finns en rad böcker om kapitalismens slut och s.k. postkapitalism. En av dessa är skriven av Paul Mason (Mason 2017).Han analyserar det kapitalistiska systemet under olika historiska perioder fram till idag och gör en förutsägelse om det framtida systemet. Han börjar med att kritisera nyliberalismens ”åtstramningspaket” som han ser som ett element i kapitalets klasskamp mot arbetarklassen. Men han menar att nyliberalismen är kaputt eftersom globaliseringen bara kan generera hög tillväxt som rättas till genom finanskriser. Den vanliga formen av nyliberal tillväxt måste därför förändras. Det pågår också för närvarande, genom den s.k. info-tech-revolutionen som når ett stadium där informationsekonomin inte längre är förenlig med marknadsekonomin och det är det som är orsaken till nyliberalismens kollaps.

Huvudproblemet är att informationsteknologin gjort marknadskrafterna ur stånd att generera ekonomisk dynamik. Det beror på att informationsprodukter blivit allt viktigare. Informationsprodukter är idéer eller anvisningar (mjukvaror) som skiljer sig kvalitativt från fysiska varor. Den viktigaste skillnaden är att de kan användas om och om igen utan ytterligare kostnad, vilket gör att samspelet mellan utbud och efterfrågan sätts ur spel. Informationsteknologin förstör kort sagt prismekanismens vanliga funktionssätt. Detta betyder i sin tur att företags viktigaste strategi blir att uppnå monopolsituationer och att upprätta relationer utanför marknaden.

Denna infokapitalism skiljer sig på många sätt från den klassiska kapitalismen, Förutom att marknadens roll minskar, så suddar den också ut gränsen mellan produktion och konsumtion (och mellan arbete och fritid). Den nätverkande individen ersätter industriarbetaren som grundläggande aktör i samhället. Det är inte ett samhälle utan materiell produktion, det krävs t.ex. stora mängder energi och råvaror för informationsbearbetning. Däremot krävs det mindre arbete. De miljontals människor vilkas arbetstillfällen försvinner genom automatisering, menar Mason, måste anställas genom personliga mikrotjänster eller masskommersialisering av vanligt mänskligt arbete. Detta menar han är omöjligt och slutsatsen blir att infokapitalismen inte kan överleva.

Det mest kända system som förutsetts efterträda det kapitalistiska, är det kommunistiska. Ingen seriös författare argumenterar för tillbakagång till den sovjetiska kommunismen, men många element i detta system finns med i framtidsscenarierna. Det gäller en kraftigt ökad statlig styrning och förstatligande av hela branscher och sektorer, avskaffande eller reglering av privata verksamheter och överföring av finanssystem till statlig eller offentlig regi, begränsningar av internationella kapitalrörelser och inte minst en skattepolitik som kraftigt omfördelar inkomster och förmögenheter till ”ökad jämlikhet”. Ett bra exempel är det system som föreslås i den nya rapporten från Romklubben (Rockström m.fl.) som ett recept för mänsklighetens överlevnad. Det är märkligt att detta inte diskuterats vidare.

Men kommunismen var enligt Marx inte en statskapitalism, utan ett paradis. Det är utgångspunkten för en bok av Aaron Bastani (Bastani 2019). Han menar att vi nu är inne i den tekniska utvecklingens ”tredje omstörtning”, som handlar om informationens befrielse (de två första handlade om jordbruket och industrin). Den revolution som nu pågår handlar om ett ständigt växande överflöd av information. Till skillnad från de tidigare har den ingen begränsning, utan den leder till ett extremt utbud. Informationsprodukterna har, till skillnad från jordbrukets och industrins produkter, den egenskapen att de blir allt billigare att framställa, i termer av naturresurser, energi och arbete. ”Information vill vara gratis”, som han framställer det. Det skapar en grund för ett framtida överflödssamhälle, likt det kommunistiska.  

Bastanis vision är långtgående. Han menar att den tekniska utvecklingen kommer att leda till att människan inte längre behövs i produktionen. Men han ser också tekniken som lösningen på alla vår tids stora problem. Vi kommer att få överflöd av alla resurser utan skadlig inverkan på klimatet och naturen. Han hittar lösningar på allt, ibland genom rimliga resonemang, ibland genom fantasier om exempelvis gruvbrytning på andra planeter, Det finns bara ett problem, nämligen kapitalismens oförmåga att skapa vinst i en situation av naturligt överflöd. När han kommer till hur detta ska lösas gör han sig för tolk för vänsterpopulismen. ”Bryt med nyliberalismen” är hans grundläggande princip. På detta följer att lansera den goda staten som alternativet. Detta påminner om Mason som visserligen inte vill helt avskaffa kapitalisterna, men hans postkapitalism består av starka nationalstater och kraftigt reglerade företag (varav en stor andel statsägda). Framförallt ska centralbankerna nationaliseras och få ett nytt mål, nämligen hållbar tillväxt. Här kommer hans prioritering av klimatet in i bilden, men den är dåligt integrerad med analysen i övrigt.

Den största strukturella förändringen som föreslås är ändå införandet av en statligt garanterad basinkomst för alla. Basinkomst är ett ekonomiskt stöd som inte är behovsprövat och förenat med några villkor beträffande arbete och arbetssökande (se t.ex. Standing 2017). Det kräver inte någon statlig byråkrati för beslut och uppföljning utan betalas automatiskt till alla vuxna invånare (alltså individer, inte hushåll). Basinkomsten ska tillfalla alla medborgare och beloppet ska vara lika för alla. Med basinkomst upphävs alltså sambandet mellan arbete och inkomst. Det är en revolutionerande förändring, vilket förklarar att det varit så trögt att införa ens begränsade försök.

Alla moderna samhällen idag, från öst till väst, är inriktade på ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Det gäller inte minst det svenska, socialdemokratiska, samhället. Målet är full sysselsättning, dvs alla ska ha ett betalt jobb som grund för den inkomst man behöver för att leva ett gott liv. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta” står det i bibeln och det blev också grunden för definitionen av ett socialistiskt samhälle, enligt Lenin. Det är naturligtvis helt oförenligt med idén om en basinkomst som är oberoende av arbetsinsats.

Men vad är egentligen ”arbete”? Det finns många definitioner. En grundläggande skillnad är mellan å ena sidan det arbete vi utför för att få en inkomst och som är ett tvång (till skillnad från ”fritid” som vi antas kunna använda till vad vi vill) och å andra sidan arbete som vi utför för att tillfredsställa egna och andras behov, oavlönat, under ”fritiden”. I verkligheten är inte distinktionen så tydlig. Många upplever att lönearbetet tillfredsställer egna behov och det oavlönade arbetet på ”fritiden” upplevs ofta som ett tvång (t.ex. hushållsarbete). Skillnaden mellan de två formerna ligger mest på vilket arbete som utförs via marknaden och vilket som utförs inom den privata sfären.

I ett jobbsamhälle som det svenska är det bara arbete via marknaden som räknas i politiken. Med marknaden menar jag här även den del som finansieras av den offentliga sektorn och skapar jobb genom funktioner som är politiskt beslutade. Men det ger inte arbete åt alla. Därför har politiken även en specifikt ”jobbskapande” målsättning, som ibland verkar överordnad alla andra mål. Men i ett land som Sverige, med höga löner och starka fackföreningar, är detta mycket dyrbart och troligen omöjligt i framtiden. Är det rimligt att ha full sysselsättning som ett politiskt mål med tanke på den snabba utvecklingen av globalisering och automatisering?

Kapitalismens utveckling leder inte bara till mindre jobbskapande, utan även till en mer ojämn inkomstfördelning. Lönernas andel av de totala inkomsterna minskar och andelen som inte baseras på arbete ökar. Det handlar inte i första hand om vinster från produktiva investeringar, utan avkastning från tillgångar och marknadspositioner. Det är tydligt i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige. En inkomstfördelning baserad på arbete fungerar alltså inte idag och måste därför ersättas av ett annat inkomstfördelningssystem. En basinkomst kan vara en grundsten i ett sådant system.

Den vanligaste kritiken av kapitalismen gäller tillväxten. Kritikerna föreslår istället ett samhälle med ”nerväxt” (Se t.ex. Kallis 2020). Det kallas ibland cirkulär ekonomi, överlevnadsekonomi eller liknande. Men grunden är att ekonomisk tillväxt är oförenlig med åtgärder för klimatet och mänsklighetens överlevnad. Men varför har tillväxt blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att tillväxt inte enbart är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas ”tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev något mer, en fetisch som omfattades av alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag skulle ingen med ambitioner om politisk makt våga ifrågasätta den.

Men Kallis hävdar att den ekonomiska tillväxten med logisk nödvändighet måste upphöra. Han menar att problemet inte är att tillväxt är omöjligt, men att det varken är nödvändigt eller socialt eller ekologiskt önskvärt. Att konstatera att BNP-tillväxt inte är liktydigt med ”ökad lycka” är knappast kontroversiellt, även om många skulle hävda att det finns ett positivt samband i genomsnitt. Men är den med automatik kopplad till negativa effekter på miljö och klimat? Eller går det att tänka sig en ”grön tillväxt”? Kallis konstaterar att det historiskt funnits en tät koppling mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning och negativ miljöpåverkan, mätt t.ex. i koldioxidutsläpp, men också att det skett en viss frikoppling de senaste 20 åren. Men han tror att en absolut frikoppling är osannolik pga fysiska begränsningar av arbete, mark och råvaror. Han menar alltså att fortsatt tillväxt troligen inte är möjlig, men framförallt att den inte är nödvändig. Den är ”bara” nödvändig för den globala kapitalismen, men inte för marknader och vinstdrivande företag.

Inte helt förvånande, har The Economist (Nov 12th 2022), en helt annan syn och menar att den historiska länken mellan tillväxt och utsläpp har brutits. Det har skett genom att produktionen blivit mindre energiintensiv (eller mer energieffektiv). Det krävs mindre energi för en given ökning av BNP. Detta är en lika stor förändring som den industriella revolutionen och den har inte kommit genom ökad användning av fossilfria energikällor, utan genom en förändring i den ekonomisk strukturen, från industri till tjänster. Men grundfrågan är om det positiva sambandet mellan marknadsvärde och därmed BNP å ena sidan och den materiella resursanvändningen kan brytas på längre sikt. Såvitt jag kan se vet vi inte det idag. Det ska dock påpekas att The Economist tar hänsyn till den globala fördelningen av produktion och utsläpp och menar att även den tillväxt som sker i fattigare länder idag är annorlunda än den som skedde i de rika länderna (inklusive Kina) under tidigare perioder. De pekar på att t.ex. Indien och Vietnam har lika hög (kolbaserad) tillväxt med bara hälften så stora utsläpp av koldioxid.

Men grön tillväxt avser inte i första hand effektivisering av de gamla, fossilbaserade, tillväxtprocesserna och ekonomiska strukturerna. Det handlar om att ersätta fossilbränslen med renare energiformer. Det har redan påbörjats, men har hittills haft begränsad effekt på de totala utsläppen. Kallis är kritisk mot tanken att en övergång till kärnkraft och förnybara alternativ kan ligga till grund för en verklig grön tillväxt. Han menar t.ex. att det inte finns några bra studier av mängden fossilbränslen som skulle förbrukas vid en omställning till förnybar energi. Detsamma gäller Ulrike Hermann, som ger många exempel på omöjligheten av grön (eller kvalitativ) tillväxt. Det är en viktig insikt att ”grön tillväxt” är, om inte en total illusion, något som måste tydligt nyanseras. Det är illavarslande att den nu helt tagit över inom de dominerande politiska ideologierna, både till höger och vänster, och lett till en nedtoning av klimatkrisens orsaker och verkningar på alla samhällsområden.

Kallis menar alltså att nerväxt är möjlig, troligen nödvändig, men framförallt önskvärd för att minska (eller minska ökningen av) resursanvändningen för att uppnå positiva effekter på miljö och klimat. Men vad är då nerväxt? Kallis upprepar flera gånger att nerväxt inte är lika med negativ tillväxt. Det handlar inte om ekonomi utan om en helt annan process, en omställning med en lång rad av komponenter. Syftet är att skapa stabila samhällen, där tillväxt inte är nödvändig vilket antas leda till en ekologiskt hållbar utveckling.

Men hur ska då en omvandling till nerväxt kunna genomföras politiskt? Det finns inga större partier eller intressen som ifrågasätter tillväxtparadigmen. En politik som har minskad konsumtion som ett grundläggande mål har nog också svårt att få stöd i något land. Här kan jag inte se annat än att nerväxtförespråkarna tänker sig en ny form av demokrati. Kallis hävdar att de politiska partiernas konsensus om nödvändigheten i att sträva efter tillväxt genom nyliberala marknadsfrämjande åtgärder är ett uttryck för ”post-politik” som inte är äkta demokrati. Den liberala demokratin avpolitiseras och blir enbart en teknisk förvaltning för att uppnå tillväxt (eller förhindra negativ tillväxt). Ulrike Hermann har en liknande utgångspunkt, att den nödvändiga nerväxten inte går att införa inom ramen för en marknadsekonomi, utan kräver en form av krigsekonomi, liknande den som rådde i Storbritannien under andra världskriget. Hennes modell är förstatliganden, regleringar och ransoneringar. Det är svårt att se hur detta skulle kunna införas inom ramen för en liberal demokrati. Detsamma gäller de radikala förslag till omställning som föreslås av (Rockström m.fl.). En slutsats är att det är viktigt att föra in ett ”nerväxtperspektiv” i alla framtidsscenarier, men att det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ.

Frågan som ställdes i rubriken till den här artikeln var ”kan kapitalismen överleva?”. Svaret är att den måste överleva. Kapitalismen verkar fortfarande vara stark och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning och är ännu mer tillväxtdriven. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett fåtal privata aktörer. Konkurrensen sker inte längre genom effektivitet och priser. Den teknologiska konkurrensen gynnar monopolvinster och leder till att ”the winner-takes-all”. Det är inte kapitalägarna i allmänhet som tar hem dessa vinster, utan en liten grupp av entreprenörer och teknikutvecklare, vilket leder till ökad ojämlikhet och speciellt till ökad rikedom för de rikaste.

Många menar att ”staten” måste driva på en förändring av kapitalismen, mot ökad jämlikhet och demokrati (se t.ex. Milanovic 2019). Men frågan är hur det ska vara politiskt möjligt, speciellt som nationalstaterna inte kan göra detta självständigt, utan det krävs en global styrning. En lösning, inom ramen för kapitalismen, vore kanske om den teknologiska och ekonomiska eliten går över gränsen och själva blir politiska. Det skulle innebära att de kan enas om att spela en överordnad roll för att rädda systemet och sina vinster på sikt, en globalism som blir motkraft till den växande nationalistiska populismen. Det finns egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Skulle kapitalisterna i väst kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Litteratur:

Bastani, Aaron, Helautomatisk lyxkommunism, Verbal 2019

Collier, Paul, The Future of Capitalism, Penguin 2019

Herrmann, Ulrike, Kapitalismens slut. Myten om grön tillväxt, Fri Tanke, 2023

Kallis, Giorgos, Nerväxt, Daidalos 2020

Kurtz, M., How Capitalism Became a Threat to Democracy, Project Syndicate March 15, 2024

Mason, Paul, Postkapitalismen. Vår gemensamma framtid, Ordfront 2017

Milanovic, Branko, Capitalism Alone. The Future of the System That Rules the World, Harvard University Press, 2019

Norberg, Johan, Det kapitalistiska manifestet, Timbro 2022

Rockström, Johan, m.fl, En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad, Natur & Kultur 2023

Standing, Guy, Basic Income: How We Can Make it Happen, Penguin 2017

Zuboff, Shoshana, The Age of Surveillance Capitalism. The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power, Profile Books 2019

Migration is the most important political issue in Sweden right now. But it is discussed almost exclusively in a national (Swedish) and short-term perspective, with the sole goal of minimizing immigration. Internationally, too, there is a lack of debates and analyses of migration in a global and long-term perspective. An exception was the British economist Paul Collier’s book, Exodus, which was published ten years ago, but it was not translated into Swedish and never had any significance for the Swedish debate.  

Now there is a new groundbreaking book, Nomad Century, by British environmental journalist Gaia Vince (Allen Lane 2022). It is probably the first book to make a systematic integrated analysis of the climate crisis and migration. In general, climate migration has played a marginal role in the discussion on migration. But with a long-term perspective (up to the turn of the next century, but also within the next few decades), this must change. Climate change is becoming an important driver of migration, and migration is becoming the most important social impact of climate change.

The first conclusion of the Nomad Century is that climate must lead to migration. Large parts of the earth are becoming uninhabitable, and it is a matter of completely different volumes of migration than those that cause debate today. The 21st century is the century in which there will be unprecedented population movements. The big question is how the world will relate to this.

Migration is a natural act for man, it has been since the beginning of time. Humans are by nature nomads who must move geographically in order to survive. Of course, the conditions changed when we started cultivating the land and even more so when we started building industries and cities. However, the desire to move to improve one’s situation is always there, even if it is counteracted by restrictions such as the family, the social network and the existence of regulations created by nation states.

But now the situation has changed. The outlook for the future is terrible. Gaia Vince doesn’t mince words, she doesn’t accept scenarios of 1.5 or 2 degrees of warming. The most likely scenario is 4 degrees by the end of the century and it could get even worse. One projection says that within the next 30 years we will have 1.5 billion climate migrants. Most people will move from Africa and from South and East Asia, but there will also be large movements within Europe and America. Of course, it is difficult to say where this migration will go, but it is absolutely certain that it will go north.

The main message of the book is that there is only one salvation for the world and that is migration. That doesn’t mean it’s not important to reduce emissions and slow down warming. But that is not enough, both parts are necessary. But while a lot of processes are underway to limit warming, there is very little preparedness for a global population displacement.  But in the future, we will not only have to completely change our lifestyles, but also become global citizens. We have to get over the idea that we belong to a country and that country belongs to us. Migration must not be seen as the problem, but as the solution.

On the other hand, it can be objected that the view of what will happen is excessively pessimistic. Regarding future climate migration, the Swedish Delegation for Migration Studies (Delmi) has recently presented a comprehensive report on research on climate migration. Climate Change, Displacement, Mobility and Migration, Delmi Research Overview 2022:9, by Mathias Czaika and Rainer Münz. The report paints a completely different picture, where the whole concept of climate migration is questioned and the figures presented by, among others, the UN are seen as significantly exaggerated. The authors do not deny that people are forced to move because of the climate, but say that it is usually temporary and almost always within a country. The bottom line is that people normally don’t want to move and are good at adapting to new conditions in the place they live. In principle, it is argued that there are no direct links between climate change and migration.

Another objection is that the view of migration as the ultimate solution is too optimistic. Sometimes it becomes overtly too idealistic. For many decades, there has been a migration of people from rural to urban areas, i.e. urbanisation, but it has not been primarily motivated by the climate, but by economic opportunities. Gaia Vince writes this development up to the year 2100, when she believes that basically the entire world’s population lives in cities. These are cities in new areas with better climates, such as Siberia, Greenland and probably also Sweden. All the different nationalities live together there, creating jobs, income and consumption. All of course climate-friendly. The energy can come from solar and wind power in uninhabitable parts of the world.

But the idea of constant migration is complicated by the fact that humans do not live solely to survive and reproduce. Unlike other animals, humans have developed a sense of “we”. We can and we must work together for our development. But the problem is that “we” automatically create “the others”. We identify ourselves in social groups that are larger than the nuclear family. History has taught us that this creates contradictions and sometimes wars, but it has also led to cooperation, communication and networks, which have been the basis of human development. But despite this, “tribalism” persists and is expressed in the context of migration as “xenophobia”.  A prerequisite for future climate migration to be able to create a good (perhaps better) world is that the positive forces of increased interdependence can be harnessed while “tribal thinking” can be limited and managed. Gaia Vince sees the creation of “melting pot cities” as a way to achieve this. Already today, many big cities have become multicultural and show less racism and xenophobia than the countryside and smaller towns.

What about nationalism? Although different borders have existed for a long time, it was not until the end of the 19th century that nationality became an important group identity. Nation states were established and an international system of borders, rules and freedoms emerged. But while a comprehensive organization has been built up to enable the flow of goods, services, and money between countries, there is no organization that oversees the international flow of people. The only type of migrants who are subject to international rules are those who are defined as refugees from the political conditions of their home country and can be granted asylum in another country. For those fleeing the climate, there is no such possibility and the UN refugee agency, UNHCR, believes that it is wrong to call them refugees. The implication is that this is voluntary migration.  There is even less international cooperation with regard to all those who migrate for economic reasons, which is the main reason for the vast majority of migrants.

A fundamental question that does not seem to have been sufficiently explored is what the economic effects of increased migration are on emigrant countries, immigrant countries and on the migrants themselves. Paul Collier discussed this  in Exodus  and found that it is complicated and that there are winners and losers in all three cases. The biggest winners, he said, were the migrants themselves, even if it is also unevenly distributed. Gaia Vince leans more towards everyone being a winner. She writes that migration is by far the best way to help countries to all forms of development. Especially, it is much better than aid. This may be true economically, but she underestimates the political and cultural problems. The same applies to her views on the effects of migration in the receiving countries. Her examples, including those from Sweden, indicate great ignorance and naivety about the problems.

On the other hand, she is probably right that the current century will bring very big changes for everyone. The status quo is not an option. The strong opposition to immigration that now dominates in most of the countries of the “North” cannot continue, let alone be strengthened. The only reasonable policy is to prepare for a sharp increase in the influx of people. It means total restructuring of our societies and will cost a lot and take a long time, but it has to start now!

The vision is a global, cosmopolitan society, with diversification and multiculturalism within all nations. This requires global governance, based on strong nation states. But nation states must be reinvented. Instead of being based on history, geopolitics and “tribal thinking”, they must be based on what is common to society, especially nature and climate, i.e. what contributes to the survival of the planet.

It is easy to say that this is totally unrealistic. But the question is, what is the alternative? Nomad Century does not advocate degrowth, on the contrary, increased economic growth is seen as a positive consequence of migration. Capitalism and the market economy are not being questioned, but economic disparities must be reduced. The basic optimism is most evident in all the examples of how technological development could help solve the problems. It is not primarily about the usual ideas about green growth, but mainly about what is called “geoengineering”, i.e. large-scale manipulation of the Earth’s climate system. There are a number of proposals as to how this can be done, but they have never been implemented and have been criticised by most experts and thus tabooed. This also applies to the UN’s Intergovernmental Panel on Climate Change. Gaia Vince, on the other hand, sees opportunities in this, even if one must assume that it cannot replace migration in our century.

Climate change is in focus now, but are we getting used to the UN reports and conferences and Greta’s “listen to the scientists”? Can we be satisfied with the scientists saying that “we don’t know that much, we can’t say anything for sure”? Perhaps a wake-up call is needed to predict the future a little further ahead. If so, Nomad Century is  a very important book.