I september 2024 togs ett viktigt steg mot global styrning, genom att FN:s Generalförsamling antog en ”Pact for the Future”[1]. Det är alltså en pakt för framtiden som framställs som en överenskommelse mellan alla världens ledare, som representerar alla världens folk, för att skydda behoven och intressena hos nuvarande och framtida generationer. Framtidspakten omfattar 56 löften inom ett brett spektrum av globala frågor, från fred och säkerhet till hållbar utveckling och digitalt samarbete. Inom området fred och säkerhet inkluderar pakten en historisk överenskommelse om reformer av FN:s säkerhetsråd. Målet är att göra rådet mer representativt och effektivt, särskilt genom att ta itu med Afrikas underrepresentation. Pakten innehåller även ett multilateralt åtagande om kärnvapennedrustning och ett gemensamt engagemang för att förhindra kapprustning i yttre rymden, med betoning på en rättvis tillgång till de resurser som finns där.
Säkerhet och fred kompletteras av en satsning på hållbar utveckling och klimatåtgärder. Pakten fastslår behovet av att accelerera genomförandet av målen för hållbar utveckling i Agenda 2030 och att reformera den globala finansiella arkitekturen för att bättre tjäna utvecklingsländer. Detta skulle inkludera ett större inflytande för dessa länder i internationella finansinstitutioner samt åtgärder för att hantera deras statsskuld på ett hållbart sätt. Dessutom understryker pakten behovet av omedelbara klimatåtgärder för att säkerställa att den globala uppvärmningen inte överstiger 1,5 grader över förindustriella nivåer, vilket innebär en gradvis övergång från fossila bränslen.
En annan viktig komponent i pakten är ”Global Digital Compact”, som utgör det första globala ramverket för digitalt samarbete och styrning av artificiell intelligens (AI). Den syftar till att säkerställa att teknologin används till fördel för alla, med åtaganden från världens ledare att ansluta alla människor till internet, göra den digitala sfären säker och skydda mänskliga rättigheter online. Dessutom har pakten för första gången fört upp datastyrning på FN:s agenda och kräver att länder vidtar konkreta åtgärder inom detta område senast 2030.
Mänskliga rättigheter och jämställdhet är centrala teman i överenskommelsen, med ett särskilt fokus på att skydda människorättsförsvarare och stärka kvinnors egenmakt samt en förstärkning av arbetet för mänskliga rättigheter och en tydlig uppmaning till att involvera fler aktörer, inklusive civilsamhället och den privata sektorn, i globala styrningsprocesser. Deklarationen betonar behovet att inkludera framtida generationer i dagens beslutsfattande och återspeglar en tydlig ambition att skapa långsiktiga lösningar för globala utmaningar. FN:s generalsekreterare lyfte fram vikten av detta åtagande och betonade att unga människor måste få en mer meningsfull roll i de beslut som formar deras framtid.
Allt detta låter som den ultimata lösningen för den globala styrningen. Det är därför märkligt att det knappt uppmärksammades av media och inte lett till någon politisk diskussion, i varje fall inte i Sverige. Orsaken är främst att FN har liten betydelse för nationella regeringar, det är främst ett tillfälle för stora konferenser och vackra ord. Det ska också noteras att det inte rådde någon total konsensus om den nya pakten. Sex länder reserverade sig mot sluttexten: Belarus, Nordkorea, Nicaragua, Iran, Ryssland och Syrien. Ännu finns det få exempel på steg mot en hållbar, demokratisk, global styrning. Tvärtom pekar det mesta på motsatsen, speciellt efter USA:s övergång till trumpismen. Å andra sidan försöker Kina utnyttja avtalet för ekonomisk och politisk vinning, bland annat inom energisektorn och handelspolitiken, men även på klimatområdet.
Men den fortsatta globaliseringen innebär att återgången till en mer fragmenterad styrning inte kommer att fungera. Det enda hoppet är att effekterna på vissa områden (kanske främst klimatet) blir så katastrofala att de tvingar fram någon form av global styrning. Men den blir sannolikt inte demokratisk och kommer troligen inte heller att vara hållbar.
Rent teoretiskt är en demokratisk global styrning möjlig. Det kräver inte en global stat eller ett internationellt parlament, men det måste ske inom en struktur som godkänns av alla nationalstater. Det är en svår process, speciellt som nationalstaterna ofta inte är demokratiska. Men en global despoti vore ännu sämre. Varför talar ingen om framtidspakten idag?
[1] The Pact for the Future, Draft resolution submitted by the President of the General Assembly, 20 September 2024.
Globalisten 