Världsordningen förändras just nu i ovanligt snabb takt. De viktigaste trenderna är Kinas ökade roll och makt och ökad osäkerhet om USA:s politik. Det kommer sannolikt att innebära en negativ utveckling vad gäller ekonomi, demokrati, fred och klimat. Vi tycks få en världsordning med några få stormakter med underordnade intressesfärer.

Ett begrepp som fått ökad uppmärksamhet efter den kanadensiske premiärministern Mark Carneys berömda tal vid World Economic Forum i januari 2026 är ”medelmakterna”. Det omfattar ett antal länder utanför de två dominerande maktcentra, men det finns ingen klassificering av vilka länder som ska räknas som medelmakter, eller vilka kriterier som ska användas för att identifiera sådana länder.  Tanken är att det kan omfatta många typer av länder i olika delar av världen, som alla uppnått en viss status och storlek i ekonomisk, politisk och militär mening, men inte direkt associeras med någon av de båda supermakterna. Exempel som nämns, förutom Kanada, är Brasilien, Indien, Sydafrika, Australien, Sydkorea, Saudiarabien, Turkiet och Indonesien.

Det stämmer att alla dessa länder har egna agendor och intressen som inte direkt underordnas stormakternas. Men det finns ingen gemensam agenda och det finns inga förutsättningar för att medelstaterna skulle kunna bilda en ny maktsfär^[1]. Det handlar om olika sätt att anpassa sig till och öka egen makt inom den rådande ordningen. Vi befinner oss nu i en mellanperiod med skiftande trender som trotsar alla mönster, som den finske presidenten Alexander Stubb uttrycker det^[2]. Följden har blivit att det uppstått ett stort antal mer eller mindre informella grupper för att behandla olika frågor på global eller regional nivå. Effekten har blivit en försvagning av multilateralismen och en ökning av multipolaritet. Det är allvarligt eftersom det försvagar förtroendet för den internationella ordningen.

Men Stubb lanserar ändå ”Global South” som en maktfaktor som har ett gyllene tillfälle just nu. Det är lite oklart hur han definierar denna grupp av länder, men han nämner att efter Rysslands invasion av Ukraina, har ca 30 länder konsekvent avstått från att stödja FN-resolutioner som fördömer Ryssland. Detta tolkar han som exempel på en taktisk alliansfrihet som baseras på en gemensam linje för syd. Bakom denna linje ser han tre allmänna krav: en starkare röst på den globala arenan, en utjämnad spelplan i ekonomiskt och teknologiskt avseende och en övergripande revidering av multilateralismen. Det gemensamma målet är att bedriva politik utifrån nationella intressen utan uppläxning eller ingripanden från väst i frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter. Han ser Indien som den självklara ledaren för detta syd-syd samarbete. Men det stora problemet med detta, liksom med BRICS, är Kinas roll. Kina vill betrakta sig både som supermakt tillsammans med USA och som representant för ”syd” och utvecklingsländer. Den enda möjligheten för ett hållbart syd-syd samarbete är att Kina utesluts och behandlas som den supermakt det är.

Men Stubb menar att epoken med överlägsna stormakter håller på att ge vika för en multipolär värld där rivaliteten mellan USA och Kina sker parallellt med regionala kapplöpningar om herraväldet mellan en rad stigande makter i Asien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika. Den nya världsordningen måste därför balansera intressena mellan väst, öst och syd. För att uppnå detta krävs en rättvisare fördelning av makten som balanserar globala intressen. För väst handlar det främst om att sträva efter en utrikespolitik baserad på vad han kallar en värdebaserad realism. Med det menar han att väst ska behålla sina värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter, men inte projicera dem på alla länder i syd och öst, utan respektera internationell rätt och internationella överenskommelser. FN-systemet ska fortfarande vara den viktigaste institutionen för globalt samarbete, men maktfördelningen måste förändras, speciellt vad gäller säkerhetsrådet, med representation från alla kontinenter och avskaffad vetorätt.

Detta låter rimligt, men den nya världsordning som nu håller på att etableras är inte främst multipolär, utan en ny form av bipolär ordning med två maktcentra. Det ena som leds av ett USA som genomgått ett grundläggande skifte i sin politik och som inte längre kan karaktäriseras som ledare för ”den fria världen” och det andra som leds av Kina, som ledare för ett antal autokratier (Ryssland, Iran, Nordkorea m.fl.). Alla andra länder måste välja, ”alliansfrihet” är inte ett alternativ. Det är svårt att se annat än att Europa kommer att fortsatt vara en del av den amerikanska maktsfären. Visserligen kommer relationen att försvagas, åtminstone under Trumps maktperiod, men ett närmande till Kina/Ryssland är inte politiskt möjligt.

Finns det då något mer positivt scenario med en ny regelbaserad världsordning? Den skulle i så fall kräva globalt samförstånd mellan Kina och USA, där Europa skulle kunna spela en aktiv roll. Reglerna måste förändras och anpassas till förändrade tekniska, ekonomiska, politiska, sociala och ekologiska förhållanden. De ska inte omfatta frågor som kan hanteras på lägre nivåer, utan fokusera på de stora globala frågorna (t.ex pandemier, klimatet och kärnkraften). Men ordningen måste bygga på en agenda med en minsta gemensam nämnare. Frågan är bara vad den ska innehålla. Jag hoppas och tror att det blir liberal nationalism och solidarisk globalism.  

---

[1] Se Eswar Prasad, The Middle-Power Dilemma, Project Syndicate February 2, 2026.

[2] Alexander Stubb, Maktens triangel, Albert Bonniers förlag 2026.