DN:s återkommande inslag under rubriken ”Fakta i frågan” syftar antagligen till att presentera objektiva och ”sanna” slutsatser i viktiga frågor. Det är viktigt idag med ökade inslag av ”fake news” och minskande tilltro till officiella media. Men artikeln den 27 november, ”Är Sverige på väg att hamna i en tillväxtkris” är vilseledande och grundad på missuppfattningar. Det gör den till en förstärkning av den felsyn på begreppet tillväxt som dominerar ekonomisk och politisk debatt.
Till en början definieras tillväxten som motorn i ekonomin. Det kan inte stämma eftersom tillväxt är ett statistiskt mått. Det visar tillväxten i BNP (per invånare). Men BNP är också ett mått och dessutom ett ganska dåligt sådant, om man avser att mäta välståndet. Artikeln avslutas på liknande sätt, genom att konstatera att arbetsproduktiviteten är i längden den viktigaste motorn för ett lands välstånd. Men arbetsproduktivitet är också ett mått, grundat på BNP och med samma svagheter. Ett statistiskt mått kan inte vara en drivande motor! Artikeln framställs som objektiv och vetenskaplig genom att presentera en lång rad diagram över tillväxten i olika länder. Men de ger ingen förståelse om vad som är motorn i ekonomin, bara en jämförelse mellan länders mått. Men vad är det som jämförs?
Den ekonomiska tillväxten är utan tvivel den centrala faktorn i all diskussion om framtidens utveckling. De klassiska ekonomerna (och politikerna) ägnade inte tillväxt något större intresse. Det är först efter andra världskriget som tillväxtbegreppet har kommit att dominera all ekonomisk-politisk diskussion och blivit det officiella målet för all politik. Men varför har det blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att tillväxt inte är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas ”tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Tillväxten blev en fetisch som omfattades i alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag vågar ingen med ambitioner om politisk makt ifrågasätta den.
Kanske går det att utveckla tillväxtbegreppet så att det blir mer relevant för utveckling? World Economic Forum har lanserat ett försök att göra detta genom att utvärdera tillväxtens kvalitet. Det grundas på fyra pelare: Innovationsförmåga, inkludering, hållbarhet och motståndskraft. Det är utan tvivel ett bättre underlag för framtida utveckling än ren ekonomisk tillväxt. Men det ifrågasätter inte den ekonomiska tillväxten som mål, tvärtom finner man starka samband mellan den och tre av grundpelarna. Det är enbart den klimatrelaterade hållbarheten som inte entydigt samvarierar med ekonomisk tillväxt.
Grundfelet med tillväxtparadigmet är att det utgår från att tillväxt är en kvantitativ och mätbar process. Men det rör sig om en mångsidig kvalitativ förändringsprocess, något som påpekades redan av Schumpeter, med begreppet ”kreativ förstörelse”. Det har utvecklats av många ekonomer och är grunden för årets nobelpris i ekonomi. Priset delas ut till tre forskare “för att ha förklarat innovationsdriven ekonomisk tillväxt” och “för att ha identifierat förutsättningarna för hållbar tillväxt genom tekniska framsteg”.
Nobelpristagarnas forskning handlar om att förstå vad som är motorn i ekonomin, i första hand innovationer och teknisk utveckling. Men den betyder också att vi måste tona ned ”tillväxt” och ”produktivitet” som mål för den ekonomiska politiken. Det beror helt enkelt på att de inte är definierade på ett användbart sätt. Ingen påstår idag att tillväxt, mätt som utvecklingen av BNP per invånare, är ett meningsfullt mått på vad som behövs för en god framtid. Men ändå används det som ett övergripande mål av i stort sett alla världens länder (Bhutan har ersatt det med ”bruttonationallycka”). Arbetsproduktivitet är också oanvändbart eftersom det baseras på BNP med alla dess brister, inklusive att det inte tar hänsyn till ersättningsvärdet för energiförbrukning omräknat till mänsklig arbetskraft.
Slutsatsen av detta är inte att förespråka nerväxt, utan att konstatera att begrepp som tillväxt och produktivitet oftast är irrelevanta och att det är viktigt att föra in nya perspektiv i alla framtidsscenarier. För det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ. Det krävs framför allt att den kreativa förstörelsen görs förenlig med klimatmässig och social hållbarhet. Det verkar inte som nobelpristagarna integrerat detta i sin forskning. Den handlar i så fall om ihållande, inte om hållbar, tillväxt. En stor brist!
Globalisten 