Den kommunistiska modellen i Kina var från början dominerad av planekonomi och statligt ägande, men detta har helt förändrats sedan slutet av 1970-talet. I Kina är Idag den privata sektorns andel av BNP ca 60% och statsföretagen svarar för enbart 9% av sysselsättningen. Över 90 % av alla priser är marknadsbestämda. Systemet är utan tvivel kapitalistiskt, men det är av en egen modell som skiljer sig kraftigt från kapitalismen i Västvärlden.
Den viktigaste skillnaden gäller statens roll. I den kinesiska kapitalismen sker all styrning via ett (kommunistiskt) parti. Staten kan därför karakteriseras som en partistat. Partistaten var framgångsrik i att förvandla feodala samhällen till nationell kapitalism genom en kombinerad social och nationell revolution. Det var en revolution uppifrån, av en stat som inte hade rollen att skapa förutsättningar för klasser och intressen, som i väst, utan att styra utvecklingen genom auktoritär maktutövning. Milanovic kallar detta för politisk kapitalism. En viktig skillnad mellan liberal och politisk kapitalism är att i den senare finns inte en självständig borgarklass, utan alla aktörer är på olika sätt direkt beroende av partistaten. Men däremot har en betydande medelklass, med ökad levnadsstandard, växt fram i Kina, främst i städerna. Den stora frågan är om Kina kan fortsätta att utvecklas under en partistat med hårt auktoritärt styre, eller om framtiden kommer att visa på nya typer av framgångsrik politisk kapitalism.
Det kinesiska systemet kombinerar politisk centralisering med ekonomisk decentralisering. Staten intervenerar i ekonomin i mycket större omfattning än i väst och det möter sällan motstånd. Det beror bl.a. på att systemet grundas på paternalism och centraliserad byråkrati som funnits i Kina sedan konfuciansk tid för mer än 2500 år sedan. Men förstås även på att västerländsk demokrati inte har någon plats i systemet. Det är viktigt att förstå att oavsett vilken utveckling som kommer att ske i Kina, kommer det inte att handla om politisk liberalisering. Den intressanta frågan är om partistaten förmår balansera den politiska centraliseringen med den ekonomiska liberaliseringen utan ekonomiska, politiska och sociala kriser. Det är den fråga som behandlas i en bok, The New China Playbook, av den kinesiska ekonomen Keyu Jin.
Kinas ekonomiska modell, signerad Deng Xiaoping, som var så framgångsrik från slutet av 1970-talet, baserades på två drivkrafter: stora inhemska investeringar i främst infrastruktur och enklare industriproduktion för export, baserad på låga löner. Grunden till framgången, i termer av hög BNP-tillväxt, var omallokering av arbetskraft och andra resurser, från jordbruket till industrin och från statsföretag till privata företag. Rent ekonomiskt har Kinas utveckling varit exceptionell. Under perioden 1990 till 2023 har Kinas BNP-tillväxt varit i genomsnitt ca 4 gånger högre än USA:s varje år (8% jämfört med 2%).
Men omkring 2008 hade svagheterna med att fortsätta denna strategi blivit uppenbara, pga ökad skuldsättning, överproduktion och outnyttjad kapacitet, sjunkande hushållsinkomster, ökade behov av konsumtionsvaror och problem att anpassa teknologin och produktionsstrukturen till nya förutsättningar. Det dröjde dock till 2013 innan en ny strategi antogs av den nye ledaren, Xi Jinping. Den nya modellen byggde mer på inhemsk konsumtion och satsning på innovationer och tjänstesektorn. Den har inte förenats med politisk liberalisering utan tvärtom med ett än mer auktoritärt styre av partistaten.
Men 1978 var inte bara året då ekonomiska reformer startade, utan även året då historiens mest drakoniska experiment med att styra befolkningsutvecklingen, inleddes. Nämligen ettbarnspolitiken, som för lång framtid kommer att påverka Kinas demografi. Det finns olika åsikter om vilken roll detta kommer att få för Kinas framtid. Det finns de som menar att den kommer att leda till ekonomisk och politisk stagnation och så småningom till kollaps. Men det finns andra som ser ”ettbarnsgenerationen”, som nu kommer upp i medelåldern, som Kinas framtidshopp, p.g.a. sin goda utbildning, innovationsförmåga och, inte minst, sin preferens för konsumtion på bekostnad av sparande.
Inkomstskillnaderna, som tidigare var relativt obetydliga, har ökat kraftigt i Kina och är troligen större än i USA (Ginikoefficient på ca 0,5 år 2010). Det beror delvis på strukturella och regionala skillnader, men på senare tid ännu mer på ökade inkomster från privat kapital. Det beror i sin tur på den omfattande privatiseringen av boendet (över 90 procent av boendet är privatägt) och ökat privat ägande av företag, genom privatisering och tillväxt av nya privata företag. Det har definitivt skapats en kapitalistisk elit i Kina, med betydande rikedom, men utan politisk makt. Men det är inte bara kapitalägande som ger rikedom, utan också en omfattande korruption. Den är en integrerad del av systemet och bidrar till ökande ojämlikhet och ineffektivitet.
Det höga sparandet är en faktor som skiljt Kina från andra ekonomier, och speciellt USA. Det gäller fortfarande trots politiska försök att öka den inhemska konsumtionen. Orsakerna är dels den konfucianska bakgrunden och dels att den kinesiska staten aldrig satsat på att bygga upp en välfärdsstat, liknande den i Västeuropa. Den ekonomiska politiken koncentrerades länge på exporttillväxt och låga löner och inte på produktion för den inhemska marknaden men idag är Kinas export diversifierad och innehåller många teknologiskt avancerade och strategiska varor.
Statens stora roll i den kinesiska ekonomin handlar inte om statskapitalism eller välfärdsstat. Den kan snarare ses som en symbios mellan staten och den privata sektorn. Det är ett unikt system som utvecklas ständigt efter sina egna principer. Samtidigt är det i högsta grad en del av det globala systemet. I tidigare stadier var dominansen av statsföretag, utan vinstinriktning, en central komponent. De var nödvändiga i en tidig mobilisering, men de blev sedan, genom sin ineffektivitet, en börda för ekonomin. Deras antal har kraftigt minskats, men de uppfattas fortfarande som grundstenar i ekonomin. De har också blivit mer effektiva och upprättat nära samarbete med den privata sektorn. Men partistaten är alltid överordnad. Det gäller även utländska företag. Inga betydande företag i världen kan idag undvika kontakter med Kina, men det är inte utan problem.
Kina är stort och på många sätt diversifierat, men den centrala makten är stark. Det beror delvis på ett väl utbyggt administrativt system ut på lägsta lokala nivå. Det bygger på den ideologiska överbyggnaden genom partistaten, men också på en rad incitament på lokala nivåer. De innehåller flexibilitet, belöningar/bestraffningar, men även korruption. Traditionellt har BNP-tillväxt varit det viktigaste målet, vilket lett till överproduktion och ibland till byggandet av ”tom BNP”, d.v.s. infrastruktur som inte kommit till någon användning. Det har också lett till förfalskad statistik på både lokal och nationell nivå. Keyu Jin menar emellertid att BNP-målet nu tonas ned till förmån för förbättrad levnadsnivå.
Politik och ekonomi i Kina fungerar helt annorlunda än i Väst. Den viktigaste skillnaden är att det i Kina handlar om ett enhetligt system. Politik, rättsväsende, institutioner, media och även civilsamhället är integrerade delar av samma system. Demokrati är omöjligt inom detta system, men däremot kan det vara flexibelt och anpassas till människors intressen och behov, så länge inte själva systemet ifrågasätts eller rubbas. Stabilitet är det övergripande målet för ett sådant system.
Det finansiella systemet är också en del av helheten, det domineras av banker, medan aktiemarknaden är outvecklad. Finanssektorn bedöms som ineffektiv, främst p.g.a. statliga ingrepp för att skydda statsföretag. Det har också lett till en kraftig ökning av informella banker och av mindre och kortsiktiga investeringar. De största finansiella problemen har dock rört fastighetsmarknaden. Under 2000-talet har fastighetssektorn växt snabbare än någon annan sektor och svarade 2020 för 30% av BNP, en större andel än i något jämförbart land. Bakom det ligger en enorm överproduktion av lägenheter och dramatisk ökning av skulder hos privata företag, hushåll och lokala myndigheter. Staten har under senare år sökt reglera detta, vilket lett till att många fastighetsbolag, bl.a. det jättelika Evergrand, gått i konkurs. Många bedömare menar att vi nu ser början på en kris som den kinesiska regimen inte kan hantera. Även Keyu Jin, som har en i grunden optimistisk syn på Kinas framtid, menar att fastighetsmarknaden är ett fortsatt dilemma för Kina.
Detta krisperspektiv ska vägas mot det mest positiva perspektivet, som handlar om den teknologiska utvecklingen. Kina har hittills inte svarat för så många grundläggande teknologiska genombrott, utan har gjort sig känt för kopiering av tekniker som skapats i andra länder, främst i USA. För mindre än tio år sedan fanns ingen initierad bedömare som hävdade att Kina låg i toppen på innovationsligan”. Men idag hävdar de flesta att Kina närmar sig USA. Diskussionen om Kinas teknologinivå har under 2025 koncentrerats på den AI-chattbot (DeepSeek) som Kina lanserade i januari. Många har tagit det som ett tecken på att Kina gått förbi USA i AI-teknologi. Man har kallat det ett ”Sputnik moment”, som liknelse med Sovjets uppskjutning av den första rymdsatelliten. Men den vanligaste reaktionen i Väst är nog att detta är en överdrift eftersom DeepSeek baserar sig främst på amerikanska innovationer.
Sannolikt ligger USA fortfarande före, men Kina har satsat mycket stora summor på AI-utveckling. Kina är idag ledande i forskningen inom de flesta framtidsteknologier och det är resultatet av en långsiktig politisk planering.Kina har fått fram innovativa företag och forskning i världsklass och är väl förberett för den teknologiska kamp som kommer att dominera den nya världsordningen. Den traditionella synen i Väst har varit att den största svagheten i den kinesiska kapitalismen är bristen på anpassningsförmåga, vilken leder till svårigheter för kreativitet och entreprenörskap att få genomslag. Men mot bakgrund av de senaste årens utveckling kan det ifrågasättas. Keyu Jin hävdar tvärtom att Kina har en fördel genom sitt helhetssystem under statens ledning när det gäller anpassning och användning av ny teknologi. Men samtidigt inför den kinesiska regimen ständigt nya begränsningar och kontroller för hushåll och företag, i enlighet med sin övergripande strävan att bevara Kommunistpartiets totala makt.
Kinas roll för den globala utvecklingen under efterkrigstiden kan knappast överskattas. Den har varit en drivande kraft bakom globaliseringen och en grundläggande faktor har varit den snabba ökningen av globalt integrerad arbetskraft, först kombinerad med en centraliserad strategi för investeringar, baserad på inhemskt och utländskt kapital, men senare anpassad till ett mer decentraliserat system, med framgångsrik import av utländskt know-how. Kina står idag inför ett tvång till strukturell förändring. Ett ökat utbud av okvalificerad arbetskraft från den kinesiska landsbygden är inte längre en tillgång, p.g.a. den demografiska utvecklingen med en snabbt åldrande befolkning. Kina har fortfarande en fördel genom låg lönenivå, även om den till stor del förlorats till länder som Vietnam, Kambodja och Bangladesh. Men Kinas export har också utvecklats till produkter högre upp i den globala värdekedjan och numera till den allra högsta nivån, vad gäller insatsvaror inom IT-sektorn. Paradoxalt nog har denna utveckling förstärkts genom det handelskrig som USA startade under Donald Trumps första regeringsperiod och som fortsatte under Bidens tid.
Kinas framgångsrika utveckling av exporten har ofta förklarats med kraftiga statssubventioner. Det är säkert en förklaringsfaktor, men framgången avspeglar också den kinesiska ekonomins egen utveckling. Det verkar som om Kina lyckats undvika den s.k. medelinkomstfällan, även om tillväxttakten sjunkit väsentligt sedan perioden 1970-2010 då den låg på över 10 procent per år. De senaste åren har den varit ca 5 procent per år. Det beror delvis på den drastiska nedstängningen under covidpandemin, men det kan också vara ett tecken på en ny politik där den ensidiga tillväxtpolitiken ersätts av mer satsning på kvalitet och högteknologi, men även på förbättrade arbetsvillkor och ökad levnadsstandard.
I den nya eran av ökad ekonomisk nationalism har Kina intagit en dubbel roll. Å ena sidan är man den viktigaste drivande kraften för ökad globalisering, men å den andra är man bestämd på att utveckla sin inhemska marknad till ökad självtillit. Denna dubbla roll kallas ”dual circulation” i den senaste femårsplanen. Många i väst har tolkat det som att det leder till minskad öppenhet, både internationellt och nationellt. Keyu Jin tror däremot att Kinas kontakter med omvärlden kommer öka och att detta även tvingar fram ökad öppenhet i den kinesiska politiken. Regimskiftet i USA har förändrat spelplanen: USA driver den ekonomiska nationalismen och är beredd att riva ner stora delar av det multilaterala systemet. Det kommer att förändra Kinas position. Redan tycks många inom vänstern se Kina som en ny och bättre världsledare än USA. Men frågan är om Xi Jinping är intresserad av detta.
Kinas modell är inte enbart en nationell utvecklingsstrategi. Den har mer och mer utvecklats till en strategi för global expansion. Men det handlar inte om imperiebyggande, som Ryssland och numera även USA. Man är heller inte beredd att ersätta USA som världspolis. Utgångspunkten är en kultur där begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter är totalt omdefinierade, men till skillnad från den amerikanska expansionen, handlar det inte främst om att tvinga på andra länder sin modell eller sitt system. Huvudsyftet är att skapa en säker omvärld för den kinesiska utvecklingen under kommunistpartiets ledning. Grundläggande för den kinesiska expansionen är att skapa en alternativ global institutionell struktur som på sikt kan ta över den västerländska efterkrigsstrukturen. De bästa exemplen hittills är ”Belt & Road Initiative” (BRI), ”Asian Infrastructure Investment Bank” (AIIB) och ”Global Development Initiative”. Kinas agerande i FN är ett ytterligare exempel. Kina har fått omfattande stöd för sin strategi i det s.k. globala syd, framförallt för att man inte ställer krav på länders politik. Om Kina kan fortsätta att generera ekonomiska fördelar, talar det mesta föra att den kinesiska sfären kommer att utvidgas och förstärkas. Kina kommer sannolikt också att bli den dominerande makten inom BRICS.
Ekonomiskt är Kina nu jämbördigt med USA och målet är att ta över rollen som världens ekonomiska ledare inom en snar framtid. Om man lyckas göra det, beror på om man kan reformera det partistyrda systemet vidare i riktning mot ökad öppenhet och ansvarstagande. Här har Keyu Jin sin starkaste invändning och menar att om den kinesiska regeringen fortsätter att värdera kontroll och stabilitet högre än flexibilitet och effektivitet, speciellt i det finansiella systemet, kommer aspirationen att bli ett globalt finansiellt ankare att fortsätta vara en avlägsen dröm. Hur denna dröm skulle kunna förverkligas återstår att se, men ett mål är att överta USA-dollarns roll som internationell reservvaluta. Men dit har i så fall den kinesiska valutan, renminbin, en lång väg att gå.
Referenser:
Shambaugh, David, China´s Future , Polity Press 2016
Ljunggren, Börje, Den kinesiska drömmen, Hjalmarsson & Högberg 2017
Milanovic, Branko, Capitalism Alone, The Belknap Press of Harvard University Press, 2019
Jin, Keyu, The New China Playbook, Swift 2023
Globalisten 