Kapitalismen verkar fortfarande vara stark och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning och är ännu mer tillväxtdriven. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett fåtal privata aktörer. Konkurrensen sker inte längre genom effektivitet och priser. Den teknologiska konkurrensen gynnar monopolvinster och leder till att ”the winner-takes-all”. Det är inte kapitalägarna i allmänhet som tar hem dessa vinster, utan en liten grupp av entreprenörer och teknikutvecklare, vilket leder till ökad ojämlikhet och speciellt till ökad rikedom för de rikaste.
Det har förts fram olika prognoser om en ny typ av kapitalism som redan etablerats. Den mest kända är nog den som kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff [1]. Hon menar att det innebär en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan alltmer om exploatering av människorna som konsumenter. Dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det gäller några av världens största företag (Google, Facebook, Amazon etc.), vars produkter främst baseras på information om människors dataanvändning. Kritik har förts fram om att övervakningskapitalismen hotar vår personliga integritet genom omfattande datainsamling, profilerande algoritmer och bristande transparens. Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen som tillämpas i Kina. Zubuff ser en stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.
Sedan början av 2000-talet har begreppet, ”teknokapitalism” diskuterats som ett uttryck för att den tekniska utvecklingen och speciellt digitaliseringen ger upphov till en ny form av kapitalism. Att något har förändrats visas av listan på världens (och USA:s) högst värderade företag 2023[2]:
- Apple – 3 524 miljarder dollar
- NVIDIA – 3 262 miljarder dollar
- Microsoft – 3 114 miljarder dollar
- Alphabet (Google) – 2 345 miljarder dollar
- Amazon – 2 297 miljarder dollar
Som en jämförelse var Sveriges BNP 580 miljarder dollar. Alla dessa företag (och många andra på topplistorna) är verksamma inom den digitala teknikutvecklingen. En annan viktig förändring, sedan 2008, är att ägandet av storföretagen förändrats. Medan ägandet tidigare huvudsakligen kanaliserades via aktieandelsfonder, har det senare övergått till indexfonder som kraftigt minskat kostnaderna för investering, men som framförallt lett till en extrem koncentration av makten. Idag finns tre kapitalförvaltande företag: Blackrock, Vanguard och State Street, som tillsammans är största aktieägare i praktiskt taget alla USA:s största företag[3]. Här koncentreras den verkliga makten i dagens kapitalism och den mäktigaste mannen är kanske inte ens Musk eller Zuckerberg, utan Larry Fink, VD för Blackrock. Han är inte bara störst i USA, utan även den näst största ägaren (efter Wallenberg) på Stockholmsbörsen. [4].
Men den grekiske ekonomen och tidigare finansministern Yanis Varoufakis menar att vi redan lämnat kapitalismen och domineras av ett helt annat system, som kallar teknofeodalism[5]. Han menar att detta system skiljer sig kvalitativt från kapitalismen. Marknader har ersatts av digitala plattformar och vinsten som drivande mekanism har ersatts av räntor, på liknande sätt som under feodalismen. Men källan till ränteinkomsterna är inte jordägandet, som under feodalismen, utan vad han kallar ”cloud capital”. Den verkliga makten i detta system ligger inte hos de traditionella kapitalisterna, de har istället blivit vasaller till ägarna av molnkapitalet.
Även om man kan ha invändningar mot hans terminologi, inklusive att kalla det nuvarande system för en ny form av feodalism, presenterar Varoufokis en mycket relevant analys av det nuvarande ekonomiska systemet och världsordningen. Han går igenom kapitalismens metamorfoser sedan den tidiga industrikapitalismen via New Deal och välfärdsstaten, fram till Bretton Woods systemet efter andra världskriget. Kollapsen för detta system 1971 var en revolution. Den lade grunden för ett nytt globalt system, med globalisering och utvecklingen av Big Business och Big Finance. Detta system utvecklades genom digitaliseringen och internets genombrott som skapade förutsättningar för en ny typ av kapitalism. Men Varoufokis menar att det också skapade förutsättningar för kapitalismens död. Internet var från början en allmänning, öppen för alla. Men det förändrades när det började bli inhägnat av molnkapitalet, eller vad som ofta kallas Big Tech. Deras maktövertagande innebar dominans över tre kategorier av aktörer eller klasser: För det första arbetarklassen (inklusive tjänstemän) som finns kvar och blir ännu mer exploaterad och/eller utslagen, för det andra alla människor som använder kapitalet och blir tjänare till molnkapitalet, utan att få betalt för det och för det tredje de traditionella kapitalisterna som blir låsta i beroende av att betala för sin relation till Big Tech och snarast blir en ny typ av vasaller.
Finanskraschen 2008 var det definitiva slutet för den traditionella kapitalismen. ”Lösningen” blev att centralbankerna inledde en aldrig tidigare skådad finansiering för att rädda finanskapitalet vilket ledde till sjunkande räntor och överflöd av pengar. Men de traditionella kapitalisterna, speciellt Big Business vägrade att investera i produktiv verksamhet vilket skapade förutsättningarna för Big Techs maktövertagande. Värdet av deras aktier steg exponentiellt och det ändrades inte trots förlusterna under covidpandemin. Detta, menar Varoufakis, visar att vinstmotivet inte längre var drivande och att kapitalismen ersatts av ett annat system.
Ett nytt system är det utan tvivel, men är det verkligen feodalt och inte kapitalistiskt? Det är riktigt att vinstmotivet inte är lika överordnat och att den rena priskonkurrensen är satt ur spel. Men den stora skillnaden är att verksamheten inte fokuseras på varuproduktion eller försäljning, utan på etablering av monopol eller oligopol i form av plattformar som sammanför olika aktörer[6]. Det viktigaste ägandet är av information (speciellt om aktörernas beteende) via algoritmer. Detta ökar den teknologiska konkurrensen och leder även till en ökad diversifiering och troligen till en sammanflätning med finanskapitalet.
Det nya systemet leder också till förändringar på global nivå. Bretton Woods-systemets fall, beredde vägen för en global mekanism, baserad på USA-dollarns funktion som internationell reservvaluta. Den globala kapitalismen grundades på permanent stora underskott i USAs bytesbalans, speciellt i relation till asiatiska ekonomier och framförallt som finansiering av Kinas ständigt ökande export av industrivaror. Enligt Varoufakis baserades detta på en ”Dark Deal” mellan USA och Kina där de kinesiska kapitalisternas vinster återfördes till USA där de finansierade finans-, försäkrings- och fastighetssektorerna. Hela systemet gynnade överklasserna i både USA och Kina, men missgynnade arbetarna, i Kina genom låga löner och exploatering och i USA genom industrisektorns stagnation.
Men trots att denna fördelning till stor del fortfarande finns kvar, har situationen radikalt förändrats under 2000-talet. Även om den helt dominerande delen av världens Big Tech företag är amerikanska, finns det också bara en konkurrent, nämligen den kinesiska kapitalismen. Den skiljer sig på avgörande sätt från den amerikanska, främst beroende på statens överordnade roll. Mycket tyder på att den framtida utvecklingen kan komma att ske snabbare i Kina än i USA[7]. Varoufakis tror att Kina vinner det teknologiska kriget mot USA, men de verkliga förlorarna är Europa, som helt saknar Big Tech och framförallt resten av världen, det s.k. globala syd (exklusive Kina) som kommer att alltmer tyngas av dollarskulder.
Resultatet av den ökade makten hos Big Tech och kriget mellan USA och Kina riskerar att försämra villkoren för de flesta på planeten, inte minst beroende på effekterna på klimatet, men också på demokratin. Socialdemokratin är inte en möjlig lösning. Vi har en helt ny ledande klass, de övriga klasserna har blivit alltmer fragmenterade och klasskampen har ersatts av identitetspolitik. Kapitalisterna blir också mer fragmenterade. De traditionella kapitalisterna (som alltid presenteras som de goda kapitalisterna) finns kvar, men minskar sin andel. De ersätts framförallt av de s.k. riskkapitalisterna som kan finansiera alla typer av investeringar, men som är rörliga till sin natur. De mest rörliga är de rent spekulativa kapitalisterna, som bl.a. investerar i kryptovalutor.
Kapitalismen har alltid haft ett avgörande val mellan innovation och protektion. Det gällde tidigare varuhandeln, men idag handlar det om teknologi och AI. För politiker gäller det alltid att välja en kombination, men balansen kan skifta. Mycket pekar på att den under senare år rört sig mot ökad protektion. Det har ofta tolkats som en avglobalisering, men är i själva verket en reaktion på ökad globalisering. Men det är inte en entydig trend. Argentina har rört sig i motsatt riktning, men viktigare är vad som händer i Kina. För Kina är valet lättare, eftersom man inte behöver ta hänsyn till politik och demokrati. Paradoxalt nog kan Kina vara mer ekonomiskt öppet än USA och därmed prioritera innovation framför protektion. Under Bidens tid närmade USA sig en technonationalism[8]. En av de viktigaste åtgärderna av Trumps regim var att avskaffa regleringar för alla former av kapital och därmed skapa ytterligare makt åt de stora techbolagen[9]. Han lanserade också ett jätteprojekt för stöd till AI-utveckling. Men det är inte troligt att Trump, som tycker att ”tullar” är det vackraste ordet, kommer att entydigt verka för innovation och öppenhet.
[1] Zubuff, Sushana, The Age of Surveillance Capitalism, Profile Books 2019
[2] companiesmarketcap.com
[3] Jan Fichtner, Eelke Heemskerk & Javier Garcia-Bernardo, These three firms own corporate America, The Conversation, May 10, 2017
[4] Se intervju i Dagens Industri 12 juli 2024.
[5] Varofakis, Yanis, Technofeudalism: What Killed Capitalism, Vintage 2024.
[6] Se Gullberg, Anders, Plattformskapitalismen. Det högsta eller sista stadiet?, i Ekdahl, Lars m.fl, Politik och marknad, Dialogos 2020.
[7] China’s AI industry has almost caught up with America´s, The Economist Jan 23d 2025.
[8] Stakston, Brit, Tiktokförbudet-början på en ny amerikansk technonationalism, Blankspot.se, 19 jan 2025.
[9] Se t.ex. Jeffery, Björn, Trumps utnämning – vinst för techbolagen, SvD 6 december 2024
Globalisten 