Det finns många som anser att de rådande ekonomisk-politiska modellerna måste överges och ersättas av något helt annat. Men även inom de etablerade institutionerna finns nytänkande. Skillnaden är att utgångspunkten är att fortsatt produktivitetsökning och ekonomisk tillväxt ses om nödvändiga förutsättningar för hantering av klimatkrisen och andra globala problem. Ett exempel är Världsbankens nya rapport (World Development Report 2024) som handlar om vad som brukar kallas ”medelinkomstfällan”, d.v.s att länder som, efter en period av hög tillväxt, stagnerar och inte lyckas uppnå statusen som höginkomstländer. Det måste poängteras att begreppen hög-, medel- och låginkomstländer inte är analytiska, utan helt baserade på gränser för BNP per capita som satts av Världsbanken. Gruppen medelinkomstländer är stor och omfattar en mycket diversifierad grupp av länder. Begreppet ”medelinkomstfälla” kan därför ifrågasättas. Däremot kan den ansats som rapporten använder, baserad på Schumpeter, vara relevant för en allmän analys av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. 

Det finns inte en enda enhetlig långsiktig tillväxtprocess som alla länder följer. Det finns naturliga och geografiska skillnader och framförallt politiska skillnader. Allt detta leder till att produktivkrafterna utvecklas olika, även om överföringar av kunskap och teknik mellan länder ökar genom globaliseringen. Världsbankens utgångspunkt är dels att hög tillväxt är bättre än låg, men också att kvaliteten av tillväxten är olika. Det första stadiet är fysisk kapitalackumulation, men för utveckling måste den förändras, först genom imitation och överföring andra länder och, efter en viss tidpunkt, genom innovation och egna upptäckter. Det som karaktäriserar medelinkomstfällan är att länder inte lyckas genomföra denna sistnämnda förändring.

Kriteriet på långsiktig framgångsrik tillväxt är höjd produktivitet, både hos arbetarna och hos kapitalet. Den beror i sin tur på relationen mellan aktörerna i ekonomin, som klassificeras som nykomlingarna och de etablerade (de aktörer som avses är främst entreprenörer och företag, men även arbetare). Det antas att det är nykomlingarna som har nya idéer, teknologier, kunskaper och produkter och som därför bidar med förändring. Men de är ofta små och förmår inte ensamma att flytta fram teknologin. De etablerade aktörerna är större och har ett intresse av att motarbeta förändring. Nyckeln till framgång är att få nykomlingar och etablerade att arbeta tillsammans för teknologisk förändring.

En slutsats är att krafterna för att bevara ofta är starkare än krafterna för förändring, eftersom förändring måste innehålla kreativ förstörelse av det existerande. Utslagningen av mindre produktiva företag och arbetare genom kreativ destruktion är nödvändig för en framgångsrik kapitalism. Frågan är hur den ska kunna stimuleras utan att den långsiktiga balansen mellan olika krafter och intressen rubbas. Det gäller framförallt att hitta en balans mellan redan etablerade aktörer och nykomlingar. Risken är att de etablerade förhindrar förändring och håller kvar verksamheter med lägre produktivitet och förhindrar införandet av nya produktionsmetoder, produkter och marknader.  Statens roll är att styra denna process till en dynamisk förändring, men det betyder att den måste gå emot starka intressen, vilket givetvis är svårt, men det underlättas i krissituationer.

Inget av detta är nytt, det har varit ett dominerande dilemma under de senaste 100 åren. Sverige är troligen det land som bäst kunnat hantera det, genom samarbete och balans mellan olika mål och intressen. Det viktigaste exemplet är den s.k. Saltsjöbadsandan och genomförandet av den solidariska lönepolitiken. Tillämpningen av Rehn-Meidner modellen var en framgångsrik politik för att stödja en kreativ förstörelse och samtidigt bidra till hög tillväxt, full sysselsättning, låg inflation och jämn inkomstfördelning. Genom att utgå från den internationella prisutvecklingen och produktivitetsutvecklingen i den svenska industrin kunde arbetsgivarna och fackföreningarna komma överens om ett löneutrymme som inte fick överskridas och som skulle gälla även inom tjänstesektorn. Grunden var alltså en dominerande industrisektor med storföretag och starka fackförbund. Men idag har globaliseringen lett till att strukturen bland företag och sysselsatta är mer komplex, specialiserad och fragmenterad. Det finns ingen förutsättning för upprepning eller spridande av den ”svenska modellen”.

Den nya tekniska utvecklingen är en orsak till att förutsättningarna för det globala samhället förändras. Industrisektorn är inte längre en enhetlig och dominerande sektor, utan splittras i allt fler enskilda, men sammanhängande, sektorer. Det gäller i ännu högre grad den s.k. tjänstesektorn.  Det är en effekt av produktivkrafternas utveckling, d.v.s. globaliseringen. Världsbankens lösningsförslag för fortsatt tillväxt är egentligen den gamla vanliga: konkurrensen är grunden och staten ska skapa förutsättningarna. Men problemet är att inga nationalstater är beredda att gynna fri konkurrens och öppenhet i dagens läge.

Men även med fungerande konkurrens är det inte säkert att den goda processen med kreativ förstörelse kan upprätthållas. Paul Collier har nyligen kommit med en bok som i grunden ifrågasätter detta: Left Behind, A New Economics for Neglected Places, Alan Lane 2024. Tvärtom menar han att marknadsmekanismerna tenderar att lämna många sektorer och geografiska områden utanför processen, de blir helt enkelt ”left behind” och det gäller både i utvecklade och mindre utvecklade länder.

Colliers budskap är alltså att det finns två olika processer: en som leder till ”god” utveckling och en som leder till fortsatt fattigdom. Det är samma slutsats som 2024 års nobelpristagare, Acemoglu, Robinson och Johnson drar. Men hans fokus ligger inte på institutioner. Han slår fast att en hållbar utveckling alltid kräver samhälleligt (gemensamt) mänskligt agerande och en stark stat. Det motsvarar snarast det som kallats socialt kapital. Men han betonar framförallt att det också krävs en moral som binder samman detta. Den skulle kunna kallas solidaritet men, kanske på grund av politiseringen av detta begrepp, betonar han mest begreppet ”contributive justice”.

Begreppet lanserades av filosofen Michael Sandel och handlar om fördelning och rättvisa, men inte den fördelning som oftast diskuteras, nämligen fördelningen av resultaten av produktionen: inkomster, konsumtion och välfärd, utan om fördelningen av bidragen till produktionen genom arbetet. Genom globaliseringen blir allt arbete del av samma produktionsprocess, men det värderas av marknadskrafterna, inte av arbetarnas bidrag till den gemensamma produktionen. Det leder till en extremt ojämlik fördelning. I ena ändan finns de som av tur eller skicklighet blir superrika, ofta utan något eget bidrag till produktionen (t.ex. genom spekulation). I den andra finns de som helt slås ut ur produktionen (de som blir ”left behind”). Ojämlikheten är klart ekonomisk, men den handlar ännu mer om något annat, nämligen vilket värde eller vilken respekt som arbetet ges i samhället. Collier ser denna ojämlikhet som den viktigaste orsaken till utslagning och ökad fattigdom. I utvecklade länder har den varit bakgrunden till högerpopulismens framgångar. I fattiga länder är den fortfarande orsak till ökad fattigdom. Men han menar att situationen skiljer sig mellan olika länder och att det finns exempel på länder som lyckats bryta den onda cirkeln. Bland utvecklade länder är de nordiska länderna (speciellt Danmark) de som lyckats bäst. Andra länder, på olika nivåer, som har lyckats initiera en inkluderande utveckling där de utslagna bidrar, är t.ex. Singapore, Botswana, Rwanda, Bangladesh och Somaliland.

Naturligtvis är det lätt att kritisera sådana slutsatser om speciella länder. Men viktigare är att Collier, med sin imponerande erfarenhet som rådgivare i de flesta länder ger många exempel på vad som kan göras för att skapa förutsättningar för en bättre utveckling.  Han förnekar inte att ökad produktivitet är nödvändigt, men det är en normal utveckling under kapitalismen i alla länder. Men oftast innebär den en stor risk för utslagning av processer, kunskaper och människor. Vad som verkligen behövs är en utveckling som är socialt inkluderande. För det behövs en stor och stark stat som är grundad på allmänna och demokratiska intressen. Collier menar att det saknas i de flesta länder, speciellt i Storbritannien, medan idealet är Danmark och de nordiska länderna. Tyvärr måste man säga att han nog övervärderar den nordiska modellen, även här finns exempel på de negativa tendenser han nämner, t.ex. den finansiella sektorns ökande andel av tillväxten och därmed makten.

I fattigare länder behövs också kloka och rika statsapparater. Men varifrån ska resurserna komma? Collier ger flera exempel på biståndets misslyckande, även i fall där han själv varit inblandad. Han varnar för bistånd till de svagaste staterna och för att ställa krav på demokrati. Överhuvudtaget nämner han inget om biståndets eventuella positiva effekter. Tvärtom drar han slutsatsen att ”Left-behind countries and communities cannot be saved by the interventions of the wealthy.” Däremot menar han att staterna själva måste reformeras för att bättre utnyttja de inhemska resurserna. Men frågan är om de positiva exempel han nämner är hållbara och om de kan tillämpas i andra länder.

De flesta länder med en stor andel fattig befolkning har lämnats utanför den dynamiska kapitalistiska processen och genomgår en lågkvalitativ utveckling som leder till ökad ojämlikhet och stagnation med små utsikter för fattigdomsminskning. Det motsäger de positiva budskap som framförts, bl.a.  via Hans Roslings berömda insatser. De utgick från att världen upplevde en gemensam tillväxtprocess och att denna innebar en snabbare tillväxt i de fattigaste länderna. Det stämde i viss mån under perioden 2003-2014, men var även då begränsat till ett mindre antal länder. Mycket av statistiken visade att antalet extremt fattiga minskade, men det baserades helt på utvecklingen i Kina och i viss mån Indien. Collier menar att allt detta ledde till optimistiska svar på fel frågor, vilket också kan ha bidragit till minskat globalt intresse för stöd till utvecklingen i de fattigaste länderna.

Utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att detta är en riktig beskrivning. Andelen extremt fattiga har inte minskat och klyftan mellan fattiga och rika länder (som nu inkluderar även ett antal asiatiska länder) har åter börjat öka. Och, till skillnad från i början av 2000-talet, kommer de fattiga länderna inte att få tillgång till ett omfattande bistånd från de utvecklade länderna. Biståndet stagnerar och används alltmer för att finansiera givarländernas egna kostnader för flyktingmottagande och för klimatbistånd. Även övriga kapitalflöden, exempelvis från Kina, har minskat kraftigt, samtidigt som låntagarländernas budgetar nu börjar tyngas av skuldbördan från tidigare lån. Vi är inne en ny skuldkris, men utan att några lösningar i form av skuldlättnadsinitiativ är i sikte.