Month: November 2024

Vi vet nu säkert att Amerikas demokrati är i kris. Men det beror inte bara, eller ens mest, på Trump. Den ökade polariseringen är inte heller huvudorsaken. Den finns visst, men ett större problem är att människor blivit mer eniga om att man inte kan lita på staten och inte heller på officiella media (men däremot på vissa s.k. sociala media). Det är en konspirationsteori, vilket är det största hotet mot demokratin, utan att någon lösning finns i sikte. ”Det måste bli en förändring” är det vanligaste svaret man får på frågan om hur Amerika mår.  Det är grunden för populismen som är på frammarsch i de flesta länder och är ett hot mot långsiktigt hållbar utveckling och demokrati. Grundproblemet är konspirationstänkandet, att det finns onda krafter på högre nivåer, och ytterst på global nivå, som vill ta över all makt och styra människorna i enlighet med sina egna intressen. Det handlar om ”den globala eliten” eller ”ekonomerna” och ”politikerna” som allmänna beteckningar för de onda krafterna.

I Sverige ges oftast bilden att konspirationsteorier är något som bara sprids av högerpopulister. Men jag menar att den mest omfattade konspirationsteorin är den som framförs av vänstern i bred bemärkelse och vars budskap är att den viktigaste orsaken till allt ont som händer i världen är det man kallar nyliberalism.

Fokuseringen på nyliberalism som roten till allt ont är främst ett uttryck för vänsterpopulism men den tycks nu alltmer få stöd av både gröna och bruna populister. Det finns ett otal böcker och artiklar som beskriver vad de kallar nyliberalism som en negativ faktor som antingen håller på att dö ut eller som fortfarande utgör ett allvarligt hot mot välfärden. Det mest kända exemplet är kanske Naomi Kleins Chockdoktrinen. Den fick ett oerhört genomslag och hyllades av många när den kom ut. Men den är det perfekta exemplet på konspirationsteori, där en eller några få ekonomer med Milton Friedman i spetsen, ges skulden för alla världens problem. Nu, 17 år senare, är det svårt att förstå hur boken kunde få ett så stort inflytande och hur kritiken mot den oftast negligerades.

Den bild som ges är att nyliberalismen är en ond kraft sedan 1920-talet som förstärkts sedan 70-talet. Bakgrunden är storföretagens och ”de rikas” intressen och syftet har varit att inskränka välfärdsstaten och demokratin och att skapa internationella regler och institutioner för att minska staternas självständighet. Det är en konspiration mot ”folket” världen över.  Synen på nyliberalismen som roten till allt ont leder alltså till en kritik av globalism och globala regelsystem och ett försvar för nationalismen.

Denna konspirationsteori tycks få allt större spridning bland akademiker och kulturpersoner i Västvärlden. Ett exempel är historikern Quinn Slobodians omfattande bok Globalister. Han menar att nyliberalismen främst syftar till att förhindra demokratin eftersom den leder till krav på omfördelning och social rättvisa. Det sker genom att makten överförs från lokala och nationella till transnationella och övernationella juridiska eller politiska institutioner. Han förnekar helt enkelt globaliseringen och det ökade internationella beroendet och menar att det bara använts som argument för att stärka den globala elitens makt. Demokrati och folkets makt kan bara existera på nationell nivå och därför välkomnar han den nya anti-globalismen, exemplifierad av Brexit (och, får man anta, Trumps valseger).

En definition av nyliberalismen är att det främst handlar om åtstramning (”austerity”), d.v.s. nedskärningar av offentliga utgifter (för välfärd) och av löner. Det gäller t.ex. den uppmärksammade boken Kapitalets ordning   av Clara Mattei. Den har undertiteln ”Hur ekonomer skapade åtstramningsdoktrinen och banade väg för fascismen”. Det säger en hel del om detta synsätt: ekonomer görs skyldiga för att ha lagt fram teorier och förslag till ekonomiska reformer för att drabba arbetare och vanliga människor och som har genomförts och resulterat i högerpopulismens framgångar som man menar banar väg för fascism. Det är en allvarlig anklagelse. För Mattei är allt som har att göra med konjunkturpolitik ett uttryck för klasskamp, inte bara neoklassiska ekonomer, utan även keynesianer, är enligt henne enbart ute efter att bekämpa arbetarklassen, i enlighet med ”fascistisk ekonomisk teori”

En fråga som inställer sig är om det funnits en enhetlig ideologi och politisk kraft som genomfört “nyliberalism” i de flesta av världens länder. Nyliberalism kan definieras på flera olika sätt. Ett är ett avgränsat ekonomiskt perspektiv, baserat på klassisk mikroekonomisk teori som visar på de teoretiska fördelarna av en fri marknadsekonomi (“den osynliga handen”) och på makroekonomisk teori (monetarism) som visade på nackdelar med en aktiv statlig ekonomisk politik. En ytterligare grund var utrikeshandelsteorin om “komparativa fördelar” av frihandel. Idag finns få, om ens några, ekonomer som oreserverat använder dessa teorier, men det kan inte förnekas att de haft ett betydande inflytande på ekonomisk politik. Internationellt har de troligen bidragit till globaliseringen, även om den skulle skett ändå p.g.a. den tekniska utvecklingen. Nationellt har nyliberalismen bidragit till att nationalstater anpassat sig till globaliseringen genom privatisering och institutionella reformer, t.ex. genom s.k. New Public Management (NPM).

Om någonsin något som liknar nyliberalismen formulerats som ett helhetsprogram, var det i de s.k. strukturanpassningsprogrammen (SAP:s) som utformades av Världsbanken och IMF, med stöd av alla västliga biståndsgivare, under 1990-talet. Genomförande av dessa var ett villkor för lån, bistånd och skuldlättnader för de flesta länder i Afrika, Asien och Latinamerika.  Min slutsats är att programmen innehöll många nödvändiga element, men att de bortsåg från viktiga faktorer, både ländernas vilja och kapacitet att genomföra dem och de långsiktiga sociala effekterna.

Strukturanpassningsprogrammen utsattes för mycket kritik. En del var rent politisk, i linje med den anti-imperialistiska ideologin. Men det framfördes också mer konstruktiv kritik, som ledde till att programmen succesivt förändrades, framförallt genom mer fokus på fattigdomsbekämpning. På 00-talet lanserade Världsbanken idén om s.k. Poverty Reduction Strategy Papers (PRSP:s) som skulle skrivas av alla länder, som grund för deras ekonomiska och sociala politik. Även dessa kritiserades hårt och kom inte alltid att genomföras men de har sannolikt bidragit till ekonomiska och sociala framsteg i många länder.

Idag finns inga SAP:s eller PRSP:s. IMF är fortfarande en mäktig institution, men har en lägre profil i länder som inte befinner sig i akut ekonomisk kris. Det är en positiv utveckling. Men slutsatsen får inte bli att det skulle finnas andra modeller som passar alla länder. Kommunismen har gett oss tillräckliga skräckexempel. Venezuela idag verkar vara ett bra exempel på hur det går om man bortser från allt som avfärdades som nyliberalism. Det farliga med nyliberalismen var att den av vissa förvandlades från ett ekonomiskt program till en ideologi. Samma risk finns idag med ”ny-keynesiansimen” (som inte har mycket med Keynes att göra) som av många ses som alternativet till nyliberalismen, men med mänskligt (socialistiskt) ansikte. Jag skulle önska att vi nu kunde begrava nyliberalismen som ideologi, tillsammans med alla andra ideologier som grundas på förenklade ekonomiska recept. Men det är nog alltför optimistiskt.

En vanlig utgångspunkt för kritiken av nyliberalismen är att marknaden gör allt fel och att staten kan göra allt rätt, medan nyliberalerna antas påstå motsatsen. Men ett faktum som alla borde erkänna är att stat och marknad har olika nödvändiga roller i alla samhällen. Det finns olika ideologier om hur balansen bör vara men det är ju en av grunderna till att vi har olika politiska partier.

Alla länder i världen, utom möjligen Nordkorea, är idag marknadsekonomier. Det betyder att prissättning på marknader har en roll för hur resurser fördelas. Marknaderna kan vara fria, dvs. av den typ som antogs i de klassiska nationalekonomiska teorierna, eller mer eller mindre ”störda” av säljarnas eller köparnas agerande i eget intresse (t.ex genom säljarnas monopol eller oligopol eller motsvarande på köparsidan). De kan också vara mer eller mindre reglerade av staten. Det finns ingen idealmodell för hur en marknad bör fungera, utan det måste bedömas från fall till fall, men inte i något land gäller att en helt fri marknad generellt skulle vara mest effektiv. Intressant är dock att notera att någon form av marknadsprissättning dominerar även i länder styrda av ett kommunistiskt parti, som Kina och Vietnam.

Den offentliga sektorn kan använda sig av marknadsprissättning när det gäller att distribuera tjänster, antingen genom att direkt agera på marknader eller genom att anlita privata företag som mellanhänder. I det senare alternativet kommer givetvis vinstintresset in i bilden, men inom ramen för vad staten reglerar. Marknadsekonomin handlar inte bara om landets varor och tjänster, utan även om utrikeshandel och om arbete och kapital. Utrikeshandel är normalt marknadsprissatt, men staterna reglerar den genom handelspolitiken. Samma gäller kapitalet, som dock blivit allt mer fritt rörligt under senare decennier. Arbetsmarknaden däremot är i första hand bestämd av parterna, arbetsgivare och fackföreningar. Globaliseringen har inneburit en press mot ökad öppenhet på alla områden. Det är oklart vad som styr vår nuvarande handelspolitik, man har inte kunnat ersätta frihandelsteorin med något annat ramverk och därför blir politiken ett lapptäcke. Sverige är fortfarande relativt frihandelsvänligt, men kommer att påverkas av den allmänna tendensen mot ökad protektionism i världsekonomin. Men det är oroväckande att ”vänster”-tendenserna hela tiden upprepas i hatet mot nyliberalismen. Marknaden borde inte ses som en fiende på något område, utan som en möjlighet.

Frågan om privat eller statligt ägande är grundläggande, men inte direkt relaterad till andra nivåer. Det har pågått en process av privatisering i Sverige under senare decennier. Offentliga företag och institutioner har sålts eller överförts till privata aktörer. Det är en process som främst drivits av socialdemokraterna och det har inte tidigare varit en grund för politisk oenighet. Det är inte en process som varit unik för Sverige. Den har skett i de flesta västländer och även i exempelvis Kina. Den har ofta grundats på goda skäl: statliga byråkratier har blivit alltmer ineffektiva i en alltmer komplicerad tidsålder.

Med facit i hand kan det sägas att en hel del misstag gjorts i namn av NPM. Men att därför kasta ut barnet med badvattnet vore ett misstag. Däremot borde diskussionen handla om statens kontroll över processerna, inte om det formella ägandet. För det första måste en skarp skiljelinje dras mellan olika former av privat ägande: dels mellan småföretag och stora koncerner, dels mellan företag vars verksamhet består av produktion av varor och tjänster och företag vars verksamhet främst syftar till spekulation. Det gäller även företag inom vård och utbildning.

Ett misstag i debatten är att framställa nyliberalismen som en konspiration och bortse från ett viktigare begrepp, nämligen korruption. Ordet korruption används mycket sparsamt, kanske beroende på en gammaldags syn på korruption (dvs. huvudsakligen som mutor). Enligt den är ju Sverige fortfarande ett av världens minst korrupta länder. Men korruption är allt missbruk av offentlig makt för privat vinning (som inte behöver vara enbart ekonomisk, utan även vinning av positioner och privat makt). Det fanns stora problem innan nyliberalismen trädde in. I den gamla modellen var fokus på input i processerna, medan resultaten och effektiviteten i att uppnå dem fick mindre uppmärksamhet. Den nya modellen fokuserade på resultatuppföljning och på incitamenten för dem som arbetar inom systemet. Det var i grunden en riktig prioritering, men varför blev det ändå fel?

En faktor är att politikens roll blivit alltmer oklar. Det beror delvis på att sakfrågorna blivit alltmer komplicerade och svåra. Det skapas helt enkelt ett utrymme mellan politik och genomförande, som kan fyllas av nya aktörer. En typ av aktörer är vinstdrivande konsultföretag. Politikens roll blir också alltmer beroende av andra offentliga aktörer, som expertmyndigheter och regioner/kommuner. Den svenska förvaltningsmodellen öppnar för detta, vilket lett till att allt större utrymme skapats för särintressen, både företag och institutioner men även många individer. Det leder i sin tur till ökade möjligheter för korruption. Det skapas en miljö av nätverk utanför den politiska sfären, men med direkta kopplingar till den. Det handlar inte sällan om ”vänskapskorruption” och ibland om familjerelationer och direkta jävssituationer.

Ofta görs en direkt koppling mellan liberalisering och ojämlikhet. Kritikerna menar att bakom nyliberalismen ligger en föreställning om att ojämlikhet är nyttigt. Det är sant att det funnits sådana argument inom nationalekonomin. Men idag tror jag att få inom en nyliberal tradition (ingen vågar idag kalla sig nyliberal) skulle hålla med. Däremot finns argumentet att staten genom sin bidrags-och skattepolitik kan skapa incitament som motverkar ekonomisk utveckling. Det kan också finnas en höger som direkt värnar om de välsituerades intressen och arbetar för att försvaga staten, men den kan i så fall knappast kallas liberal. Det är ett allvarligt misstag att göra kopplingar mellan någon form av liberalism och den nationalistiska populismen, även om nu ett svenskt parti som kallar sig Liberalerna har allierat sig med antiliberalerna.

En dimension som borde diskuteras mer, handlar om centralisering kontra decentralisering. Eller kanske mer tydligt: storstad kontra landsbygd. En omfattande urbanisering har skett i alla länder under efterkrigstiden. Det är minst lika mycket ett resultat av staternas, som av marknadernas, krafter. Staten har ju definitionsmässigt en centraliserande funktion, som delvis kan motverkas genom politisk decentralisering till t.ex. regioner och kommuner. Marknaden å andra sidan är till naturen decentraliserad men har genom kapitalismens utveckling centraliserats. Centraliseringen i Sverige har drivits av staten och kapitalet i samarbete. Grunden har varit ett gemensamt intresse av ekonomisk tillväxt och full sysselsättning. Detta gäller fortfarande men en grundfråga idag är om den kan fortsätta i samma former i framtiden. Problemen med klimat och miljö är en orsak till ifrågasättande. En annan är den ökade geografiska ojämlikheten, som också (tillsammans med invandringsproblem) är en orsak till SD:s starka framgångar. Det är inte någon nyliberalism som drivit fram detta, snarare en stat som sätter ekonomisk tillväxt och full sysselsättning högre än alla andra mål.

Finns det då någon framtid för nyliberalismen? Svaret är för det första att någon form av nyliberalism inte står på den globala agendan för närvarande. Tvärtom kommer den att domineras av geopolitik som mycket väl kan leda till ekonomisk krigföring. Det är ett sämre scenario än de mest extrema formerna av nyliberalism. Men återgång till den tidigare nyliberalismen är inte en möjlig lösning. Det som krävs är en ny global ekonomisk och politisk struktur grundad på ett internationellt regelsystem som är anpassat till de nya formerna av globalisering. Men innan detta, i bästa fall, kan komma till stånd, är den mest sannolika framtiden en allvarlig global kris.

Det finns många som anser att de rådande ekonomisk-politiska modellerna måste överges och ersättas av något helt annat. Men även inom de etablerade institutionerna finns nytänkande. Skillnaden är att utgångspunkten är att fortsatt produktivitetsökning och ekonomisk tillväxt ses om nödvändiga förutsättningar för hantering av klimatkrisen och andra globala problem. Ett exempel är Världsbankens nya rapport (World Development Report 2024) som handlar om vad som brukar kallas ”medelinkomstfällan”, d.v.s att länder som, efter en period av hög tillväxt, stagnerar och inte lyckas uppnå statusen som höginkomstländer. Det måste poängteras att begreppen hög-, medel- och låginkomstländer inte är analytiska, utan helt baserade på gränser för BNP per capita som satts av Världsbanken. Gruppen medelinkomstländer är stor och omfattar en mycket diversifierad grupp av länder. Begreppet ”medelinkomstfälla” kan därför ifrågasättas. Däremot kan den ansats som rapporten använder, baserad på Schumpeter, vara relevant för en allmän analys av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. 

Det finns inte en enda enhetlig långsiktig tillväxtprocess som alla länder följer. Det finns naturliga och geografiska skillnader och framförallt politiska skillnader. Allt detta leder till att produktivkrafterna utvecklas olika, även om överföringar av kunskap och teknik mellan länder ökar genom globaliseringen. Världsbankens utgångspunkt är dels att hög tillväxt är bättre än låg, men också att kvaliteten av tillväxten är olika. Det första stadiet är fysisk kapitalackumulation, men för utveckling måste den förändras, först genom imitation och överföring andra länder och, efter en viss tidpunkt, genom innovation och egna upptäckter. Det som karaktäriserar medelinkomstfällan är att länder inte lyckas genomföra denna sistnämnda förändring.

Kriteriet på långsiktig framgångsrik tillväxt är höjd produktivitet, både hos arbetarna och hos kapitalet. Den beror i sin tur på relationen mellan aktörerna i ekonomin, som klassificeras som nykomlingarna och de etablerade (de aktörer som avses är främst entreprenörer och företag, men även arbetare). Det antas att det är nykomlingarna som har nya idéer, teknologier, kunskaper och produkter och som därför bidar med förändring. Men de är ofta små och förmår inte ensamma att flytta fram teknologin. De etablerade aktörerna är större och har ett intresse av att motarbeta förändring. Nyckeln till framgång är att få nykomlingar och etablerade att arbeta tillsammans för teknologisk förändring.

En slutsats är att krafterna för att bevara ofta är starkare än krafterna för förändring, eftersom förändring måste innehålla kreativ förstörelse av det existerande. Utslagningen av mindre produktiva företag och arbetare genom kreativ destruktion är nödvändig för en framgångsrik kapitalism. Frågan är hur den ska kunna stimuleras utan att den långsiktiga balansen mellan olika krafter och intressen rubbas. Det gäller framförallt att hitta en balans mellan redan etablerade aktörer och nykomlingar. Risken är att de etablerade förhindrar förändring och håller kvar verksamheter med lägre produktivitet och förhindrar införandet av nya produktionsmetoder, produkter och marknader.  Statens roll är att styra denna process till en dynamisk förändring, men det betyder att den måste gå emot starka intressen, vilket givetvis är svårt, men det underlättas i krissituationer.

Inget av detta är nytt, det har varit ett dominerande dilemma under de senaste 100 åren. Sverige är troligen det land som bäst kunnat hantera det, genom samarbete och balans mellan olika mål och intressen. Det viktigaste exemplet är den s.k. Saltsjöbadsandan och genomförandet av den solidariska lönepolitiken. Tillämpningen av Rehn-Meidner modellen var en framgångsrik politik för att stödja en kreativ förstörelse och samtidigt bidra till hög tillväxt, full sysselsättning, låg inflation och jämn inkomstfördelning. Genom att utgå från den internationella prisutvecklingen och produktivitetsutvecklingen i den svenska industrin kunde arbetsgivarna och fackföreningarna komma överens om ett löneutrymme som inte fick överskridas och som skulle gälla även inom tjänstesektorn. Grunden var alltså en dominerande industrisektor med storföretag och starka fackförbund. Men idag har globaliseringen lett till att strukturen bland företag och sysselsatta är mer komplex, specialiserad och fragmenterad. Det finns ingen förutsättning för upprepning eller spridande av den ”svenska modellen”.

Den nya tekniska utvecklingen är en orsak till att förutsättningarna för det globala samhället förändras. Industrisektorn är inte längre en enhetlig och dominerande sektor, utan splittras i allt fler enskilda, men sammanhängande, sektorer. Det gäller i ännu högre grad den s.k. tjänstesektorn.  Det är en effekt av produktivkrafternas utveckling, d.v.s. globaliseringen. Världsbankens lösningsförslag för fortsatt tillväxt är egentligen den gamla vanliga: konkurrensen är grunden och staten ska skapa förutsättningarna. Men problemet är att inga nationalstater är beredda att gynna fri konkurrens och öppenhet i dagens läge.

Men även med fungerande konkurrens är det inte säkert att den goda processen med kreativ förstörelse kan upprätthållas. Paul Collier har nyligen kommit med en bok som i grunden ifrågasätter detta: Left Behind, A New Economics for Neglected Places, Alan Lane 2024. Tvärtom menar han att marknadsmekanismerna tenderar att lämna många sektorer och geografiska områden utanför processen, de blir helt enkelt ”left behind” och det gäller både i utvecklade och mindre utvecklade länder.

Colliers budskap är alltså att det finns två olika processer: en som leder till ”god” utveckling och en som leder till fortsatt fattigdom. Det är samma slutsats som 2024 års nobelpristagare, Acemoglu, Robinson och Johnson drar. Men hans fokus ligger inte på institutioner. Han slår fast att en hållbar utveckling alltid kräver samhälleligt (gemensamt) mänskligt agerande och en stark stat. Det motsvarar snarast det som kallats socialt kapital. Men han betonar framförallt att det också krävs en moral som binder samman detta. Den skulle kunna kallas solidaritet men, kanske på grund av politiseringen av detta begrepp, betonar han mest begreppet ”contributive justice”.

Begreppet lanserades av filosofen Michael Sandel och handlar om fördelning och rättvisa, men inte den fördelning som oftast diskuteras, nämligen fördelningen av resultaten av produktionen: inkomster, konsumtion och välfärd, utan om fördelningen av bidragen till produktionen genom arbetet. Genom globaliseringen blir allt arbete del av samma produktionsprocess, men det värderas av marknadskrafterna, inte av arbetarnas bidrag till den gemensamma produktionen. Det leder till en extremt ojämlik fördelning. I ena ändan finns de som av tur eller skicklighet blir superrika, ofta utan något eget bidrag till produktionen (t.ex. genom spekulation). I den andra finns de som helt slås ut ur produktionen (de som blir ”left behind”). Ojämlikheten är klart ekonomisk, men den handlar ännu mer om något annat, nämligen vilket värde eller vilken respekt som arbetet ges i samhället. Collier ser denna ojämlikhet som den viktigaste orsaken till utslagning och ökad fattigdom. I utvecklade länder har den varit bakgrunden till högerpopulismens framgångar. I fattiga länder är den fortfarande orsak till ökad fattigdom. Men han menar att situationen skiljer sig mellan olika länder och att det finns exempel på länder som lyckats bryta den onda cirkeln. Bland utvecklade länder är de nordiska länderna (speciellt Danmark) de som lyckats bäst. Andra länder, på olika nivåer, som har lyckats initiera en inkluderande utveckling där de utslagna bidrar, är t.ex. Singapore, Botswana, Rwanda, Bangladesh och Somaliland.

Naturligtvis är det lätt att kritisera sådana slutsatser om speciella länder. Men viktigare är att Collier, med sin imponerande erfarenhet som rådgivare i de flesta länder ger många exempel på vad som kan göras för att skapa förutsättningar för en bättre utveckling.  Han förnekar inte att ökad produktivitet är nödvändigt, men det är en normal utveckling under kapitalismen i alla länder. Men oftast innebär den en stor risk för utslagning av processer, kunskaper och människor. Vad som verkligen behövs är en utveckling som är socialt inkluderande. För det behövs en stor och stark stat som är grundad på allmänna och demokratiska intressen. Collier menar att det saknas i de flesta länder, speciellt i Storbritannien, medan idealet är Danmark och de nordiska länderna. Tyvärr måste man säga att han nog övervärderar den nordiska modellen, även här finns exempel på de negativa tendenser han nämner, t.ex. den finansiella sektorns ökande andel av tillväxten och därmed makten.

I fattigare länder behövs också kloka och rika statsapparater. Men varifrån ska resurserna komma? Collier ger flera exempel på biståndets misslyckande, även i fall där han själv varit inblandad. Han varnar för bistånd till de svagaste staterna och för att ställa krav på demokrati. Överhuvudtaget nämner han inget om biståndets eventuella positiva effekter. Tvärtom drar han slutsatsen att ”Left-behind countries and communities cannot be saved by the interventions of the wealthy.” Däremot menar han att staterna själva måste reformeras för att bättre utnyttja de inhemska resurserna. Men frågan är om de positiva exempel han nämner är hållbara och om de kan tillämpas i andra länder.

De flesta länder med en stor andel fattig befolkning har lämnats utanför den dynamiska kapitalistiska processen och genomgår en lågkvalitativ utveckling som leder till ökad ojämlikhet och stagnation med små utsikter för fattigdomsminskning. Det motsäger de positiva budskap som framförts, bl.a.  via Hans Roslings berömda insatser. De utgick från att världen upplevde en gemensam tillväxtprocess och att denna innebar en snabbare tillväxt i de fattigaste länderna. Det stämde i viss mån under perioden 2003-2014, men var även då begränsat till ett mindre antal länder. Mycket av statistiken visade att antalet extremt fattiga minskade, men det baserades helt på utvecklingen i Kina och i viss mån Indien. Collier menar att allt detta ledde till optimistiska svar på fel frågor, vilket också kan ha bidragit till minskat globalt intresse för stöd till utvecklingen i de fattigaste länderna.

Utvecklingen under det senaste decenniet tyder på att detta är en riktig beskrivning. Andelen extremt fattiga har inte minskat och klyftan mellan fattiga och rika länder (som nu inkluderar även ett antal asiatiska länder) har åter börjat öka. Och, till skillnad från i början av 2000-talet, kommer de fattiga länderna inte att få tillgång till ett omfattande bistånd från de utvecklade länderna. Biståndet stagnerar och används alltmer för att finansiera givarländernas egna kostnader för flyktingmottagande och för klimatbistånd. Även övriga kapitalflöden, exempelvis från Kina, har minskat kraftigt, samtidigt som låntagarländernas budgetar nu börjar tyngas av skuldbördan från tidigare lån. Vi är inne en ny skuldkris, men utan att några lösningar i form av skuldlättnadsinitiativ är i sikte.