Populism är ett begrepp som används flitigt som ett skällsord i den politiska debatten numera, oftast av vänstern och liberaler, som kritik av partier och åsikter som karakteriseras som höger eller extremhöger. Mer sällan förekommer en seriös analys av vad som är populism. Ett undantag är Nils Karlssons Reviving Classical Liberalism Against Populism (Palgrave Studies in Classical Liberalism 2024).  Det är viktigt att slå fast att populism, till skillnad från liberalism, konservatism och socialism, inte är en ideologi med speciella värden. Karlsson definierar tre egenskaper hos populismen: 1) dåligt grundade politiska förslag, 2) en medveten polarisering av samhället genom en kollektiv identitetspolitik (”vi” mot ”de andra”), 3) en autokratisk orientering.

Populism är inget nytt fenomen, men har ökat i omfattning efter andra världskriget. Utformningen har varierat från fall till fall och genomförts av både höger- och vänsterorienterade regimer (faktiskt flest av vänsterorienterade). Gemensamt för alla har varit att demokratiska institutioner och det öppna samhället försvagats. Populismen är ett underlag för anti-globalismen, både för en destruktiv form av nationalism och för ett motstånd mot multilaterala institutioner och själva den globaliserade ekonomin.  Anti-globalismen har två olika utgångspunkter. Den mest omtalade är den högerpopulistiska, som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. Den är helt klart att den är populistisk, främst för att den baseras på en antagen konflikt mellan “folket” och “eliten. Däremot kan man ifrågasätta om den verkligen kan karakteriseras som “höger” (ibland även “extremhöger”). Dess huvudmotståndare är inte vänstern, utan den “globala, liberala, eliten”. Det är sant att den innehåller konservativa element, när det gäller t.ex. kulturen, men den har snarast vänsterprofil när det gäller statens och marknadens roller. Högerpopulismens viktigaste bas är nationalismen.  Den andra utgångspunkten för anti-globalism är vänsterpopulismen som utgår från att den s.k. nyliberalismen är orsak till allt ont.

Populismens framgångar förstärks av maktelitens dominans, homogenitet och stabilitet. Grunden är ett folkligt missnöje, ofta fokuserat till en viss fråga. Populismen söker utnyttja detta genom att framställa en bild av en konspiration. Man målar upp en bild av en enkel motsättning i samhället: ”Folket” kontra ”Makten”. Makten kan definieras som staten eller kapitalet (eller båda tillsammans) som blir allt mer hotfulla globala sammansvärjningar. Alla former av populism behöver en yttre fiende. Därför är populismen oftast nationalistisk. Men den behöver inte vara det. Vänsterpopulismen refererar även till ”folket” i global mening men både vänstern och högern identifierar globaliseringen och det internationella kapitalet som sin fiende.

Idén om en konspiration är en grundpelare i populismen. En annan är bristen på realism i de politiska förslagen. Det följer av den förenklade analysen, men har också sin grund i brist på ansvarstagande. Även det baseras på konspirationsteorin. Eftersom makteliten har utformat den politik man bekämpar, behöver man inte ta ansvar för det rådande systemet.  Det leder till att det alternativ man förespråkar är ”populärt” eftersom det innehåller allt det som målgruppen vill ha, utan hänsyn till kostnaderna. När en sådan politik får chans att genomföras, leder den förstås förr eller senare till ekonomisk (och sannolikt även social och politisk) kaos.

Populismen är en attraktiv förenkling av den komplicerade verkligheten. Den har använts av såväl fascismen som kommunismen. Jag har stor förståelse för att man är emot makteliter. I varje samhälle, oavsett hur demokratiskt det är, uppstår en maktelit, dvs ett antal människor vars funktion är att utöva makt genom de officiella kanalerna (vilket givetvis inkluderar inte enbart politiker utan också företagsledare, kulturpersonligheter, fackpampar, journalister, kändistyckare etc.). Även om de representerar olika partier och intressen, utformar de efter en tid gemensamma rutiner och delvis också värderingar.  Det är lätt för alla oss som inte är en del av denna elit att se allt som ett enda ”etablissemang”.  ”Vi” är alla andra som ser på när de utför sina ritualer, i TV-rutan, på debattsidorna, i Davos eller Almedalen.

Både högerpopulism och vänsterpopulism är på framväxt. Många har med rätta varnat för högerpopulismen, men flera val under 2024 har också pekat på vänsterpopulismen som ett hot mot demokratin. I Storbritannien vann Labour en storseger och även om den nye premiärministern inte direkt är vänsterpopulist, finns Jeremy Corbyn kvar i bilden. I Frankrike var vänsterpopulisterna de klara vinnarna. Även i Sverige finns tydliga vänsterpopulistiska tongångar. Ett exempel på detta är klimatpopulismen. Den förespråkas bl.a. i en bok av Rikard Hjort Warlenius: Klimatet, tillväxten & kapitalismen, Verbal 2023. Det är en mycket välskriven bok, kanske den bästa som skrivits i ämnet på svenska. Men hur kan då författaren hamna i ett försvar för populism? En grund är förstås hatet mot nyliberalismen, som glorifierar alla rörelser som säger sig bekämpa denna. Allt som uttalas i liberalismens namn ses som stöd för nyliberal ekonomisk politik och endast ett formellt stöd för demokratin, en ”postdemokrati”. Populismen å andra sidan talar för folkets intressen. Missnöjet med nyliberalismen skapade ett ”populistiskt tillfälle”, men det kapades av högerpopulismen. Men Warlenius tror ändå det finns en chans för vänsterpopulismen eftersom den baseras på ett äkta ”vi”, ett äkta ”folk”. Samma tankar finns hos Göran Therborn och i det Populistiska manifestet av Göran Greider och Åsa Linderborg.

Klimatpopulismen menar att klimathotet kräver vänsterpopulism som en offensiv mot nyliberalismen, en ”grön demokratisk omvandling”. Den kräver en klimatpopulistisk rörelse som upprättar en demarkationslinje och konflikt mellan ”de” och ”folket”. De enda motståndarna till ”folket” ses som ett försvinnande litet antal ägare av fossilkapitalet och en smal politisk elit. Det är en stor besvikelse att en så bra bok kan sluta med ett så dåligt förslag. Men det stämmer bra med populismens antidemokratiska grunder.

Populismen är på frammarsch i de flesta länder och är ett hot mot långsiktigt hållbar utveckling och demokrati. Grundproblemet är konspirationstänkandet, att det finns onda krafter på högre nivåer, och ytterst på global nivå, som vill ta över all makt och styra människorna i enlighet med sina egna intressen. Det handlar inte om de många mer eller mindre tokiga teorier som förts fram om enskilda händelser (t.ex. att månlandningen aldrig skedde), utan om ”den globala eliten” eller ”ekonomerna” och ”politikerna” som allmänna beteckningar för de onda krafterna.

Det enda motmedlet mot detta är kunskap om de verkliga problemfrågorna, en kunskap som måste grundas på ett globalistiskt synsätt.