De flesta åtgärder som föreslås för att bemöta de allt vanligare krissymptomen, i Sverige och i världen, baseras på antagandet om den goda staten, oftast kallad ”välfärdsstaten”. Det bygger på antagandet att en sådan god stat utvecklades i många länder, främst i Europa, efter det andra världskriget. Alla nationalstater tar i någon mån ansvar för sina medborgares välfärd, t.ex genom utgifter för allmän utbildning och hälsovård, men det sker i olika omfattning, genom olika former och finansiering och det råder ingen enighet om vad som definierar en riktig välfärdsstat. Ett grundläggande kriterium är nog att staten tar ansvar för de fattigaste medborgarnas välfärd genom subventionerade sociala tjänster eller inkomstkompensation. Det kan därför vara ett medel för omfördelning, men det är oklart om välfärdssystemen i sig har verkat för en jämnare fördelning. En studie från LO pekade t.ex. på att de politiska förskjutningar som skett inom svensk socialpolitik i flera fall verkar ha bidragit till ökande ojämlikhet. (Välfärdspolitik och jämlikhet, LO 2019).
Välfärdsstatens främsta funktion är inte att ”skydda de fattiga”, utan att tillvarata kapitalismens intresse av ett stabilt samhälle för produktion och konsumtion. Det gäller alla typer av stater, en socialdemokratisk, liberal eller konservativ stat agerar på samma sätt, även om genomförandet skiljer sig åt av ideologiska skäl. De s.k. nedskärningar och privatiseringar av offentlig verksamhet, som skett sedan 1980-talet är uttryck för grundläggande förändringar av produktivkrafter och produktionsförhållanden och inte resultat av en nyliberal konspiration. Den ”svenska modellen” skiljer sig visserligen på flera sätt från andra länders politik, men är inte någon alternativ modell för hantering av kapitalismens kriser. Före 1970 var den svenska staten en framgångsrik kapitalistisk välfärdsstat, men blev senare en interventionistisk stat som på många sätt begränsade välfärdsutvecklingen (Andreas Bergh, Den kapitalistiska välfärdsstaten, Studenlitteratur 2015). På 80- och 90-talen genomfördes emellertid en total förändring genom liberalisering, privatisering och decentralisering inom de flesta områden. Alla dessa reformer hade brett politiskt stöd, av socialdemokratin och de borgerliga partierna.
Varför skedde denna omsvängning av den svenska politiken? En förklaring är att den samhälleliga maktbalansen försköts från arbete till kapital. En annan förklaring är att en ny typ av socialdemokratiska beslutsfattare, den s.k. kanslihushögern, fick ett stort inflytande. Båda dessa har säkert en viss betydelse, men det viktiga var ändå att det svenska systemet inte var anpassat till globaliseringen och att den interventionistiska välfärdsmodellen inte ledde till önskade resultat, varken för kapital eller arbete. Den svenska modellen hade utvecklats till en extrem nivå, både vad gällde statens storlek och makt. Det kanske förklarar varför även reformerna blev extrema i många fall. Men den grundläggande orsaken till förändringen, i Sverige och i andra länder, var globaliseringen och dess effekter på kapitalismen som skapade en helt ny global ekonomi, med nya roller för nationalstaterna.
Denna globala ekonomi håller nu på att förändras, men det är inte en avglobalisering, utan en fragmenterad globalisering, med ökade geopolitiska konflikter och protektionism. Den ekonomiska processen interagerar med en politisk process mot ökad nationalism och autarki. Underliggande är en helt ny teknisk utveckling, symboliserad av två bokstäver: ”AI”. För nationalister är detta en ond utveckling, som måste stoppas eller i alla fall regleras hårt. Men AI är den mest globaliserande faktorn idag och den måste hanteras på global nivå.
Den första processen mot kollaps sker på den ekonomiska nivån och beskrivs av Dmitry Orlov som att tron på ”business as usual” försvinner (Kollapsens fem stadier, Karneval förlag 2019). Men detta har inte skett än, tvärtom är den tron starkare, eller kanske mer hysterisk, än tidigare. I Sverige ser vi hur alla 8 riksdagspartier sjunger tillväxtens lovsång om än i olika tonarter och det kommer att fortsätta oavsett hur tillväxten utvecklas. Och oavsett detta kommer resursutnyttjandet att öka. Under 2000-talet har vi haft två allvarliga systemkriser: finanskrisen 2008 och covidkrisen 2020, men ingen av dem har lett till något nytänkande, tvärtom fortsätter ”business as usual”.
Det innebär att fortsätta maximera den framtida tillväxten, men ett nytt inslag är att genom teknisk utveckling försöka ”frikoppla” tillväxten från resursutnyttjande och klimatutsläpp och uppnå en ”grön tillväxt”. Den har ifrågasatts av många, inte bara av dem som ser nerväxt som det enda alternativet, utan även av anhängare av en ”grön ny giv” (se Rikard Hjorth Warlenius, Klimatet, tillväxten & kapitalismen, Verbal 2022). Denna gröna giv har presenterats som det keynsianska framtidsscenariot, byggt på antagandet om den goda staten. Det är helt enkelt välfärdssamhället utvecklat till klimatområdet.
Men det är inte helt klart vad denna nya giv innebär. Det har beskrivits som klimatomställning med social rättvisa, genom att staten tar täten i att ställa om från fossilberoende genom regleringar och offentliga investeringar. Nationalstaterna har, i viss mån, kunnat upprätthålla nationell välfärd och jämlikhet, även om det har blivit svårare p.g.a. globaliseringen. Men klimatomställning är från början en global process. Den avgörande frågan är hur dagens nationalstater ska kunna styra en global klimatomställning?
Den nya gröna given utgår från att tillväxt är nödvändigt för klimatomställning och att en absolut frikoppling av sambandet mellan tillväxt och koldioxidutsläpp är osannolik på medellång sikt och den baserar sig därför på en relativ och tillräcklig frikoppling. Det är rimliga utgångspunkter, men det ställer många frågor. Klart är att en ny giv inte ska öppna för maximering av tillväxt i konkurrens mellan privata företag, utan den ska planeras av staten i en ”grön riktning”. Staten ska stå för en större del av investeringarna. Men hur ska de finansieras, samtidigt som även välfärdsutgifterna ska öka? Den gröna given har knappast genomförts i något land. En del industriländer har visserligen genomfört gröna investeringar som lett till en relativ frikoppling av utsläppen, men tillväxt är alltid det överordnade målet.
Tim Jackson menar i sin bok, Välfärd utan tillväxt, (Ordfront 2012), att den gröna given inte räcker, utan att hela den ekonomisk-politiska strukturen måste förändras. Han menar att de kapitalistiska staterna, oavsett ideologi, har en gemensam strategi för stabilitet och full sysselsättning, som kräver fortsatt konsumtionsinriktad tillväxt och att detta inte är förenligt med ett hållbart samhälle. Han tror inte på ett avskaffande av kapitalismen och marknadsekonomin, men föreslår en ny, ekologisk, modell för den ekonomiska politiken.
Modellen innehåller en del gemensamma element med den nya given: staten ska spela en ledande roll och överta en större del av investeringarna, som ska vara ekologiska. Staten ska också sätta gränser för resursutnyttjande och utsläpp, omforma skattesystemet och bidra till utvecklingsländernas omställning. Men en del förslag i den nya modellen innebär större förändringar i systemet. En grundprincip är att överge prioriteringen av ökad (arbets-)produktivitet och befria makroekonomin från kravet på konsumtionstillväxt. Det ska ske bl.a. genom övergång till tjänstebaserade verksamheter, avledning av inkomster från konsumtion till sparande och en arbetstidspolitik som en stabiliserande mekanism. Det sistnämnda innebär reduktion av arbetstiden och omfördelning av arbetstillfällen. Allt detta kommer att omfördela investeringar från den privata till den offentliga sektorn. Det kan innebära nya ägandeformer, men avskaffar inte privat ägande. Det bör kunna vara möjligt inom en ny form av kapitalism.
En mer systemförändrande åtgärd är att helt avskaffa konsumismen och ”nyhetsfetischsmen”. Det är nog den mest radikala förändring som förespråkas av dem som kritiserar ”business as usual”. Den framförs av många författare som en återgång till lokalsamhället och införande av en överlevnadsekonomi på betydligt lägre ekonomisk nivå. Det gemensamma i dessa scenarier är att ta ett (eller flera) steg tillbaka i utvecklingen och uppnå ett stationärt samhälle. Jackson formulerar det som att ersätta innovation med tradition. Det kanske skulle vara teoretiskt möjligt i vissa avseenden, men det skulle knappast leda till ett mer lyckligt samhälle, tvärtom skulle det kunna vara ett steg mot den slutliga kollapsen.
En slutsats som däremot är riktig är att vi måste överge begreppen ”tillväxt” och ”produktivitet” som mål för den ekonomiska politiken. Det beror helt enkelt på att de inte är definierade på ett användbart sätt. Ingen påstår idag att tillväxt, mätt som utvecklingen av BNP per invånare, är ett meningsfullt mått på vad som behövs för en god framtid. Men ändå används det som ett övergripande mål av i stort sett alla världens länder (Bhutan har ersatt det med ”bruttonationallycka”). Arbetsproduktivitet är också oanvändbart eftersom det baseras på BNP med alla dess brister, inklusive att det inte tar hänsyn till ersättningsvärdet för energiförbrukning omräknat till mänsklig arbetskraft. Slutsatsen av detta är inte att förespråka nerväxt, utan att konstatera att begrepp som tillväxt och produktivitet är irrelevanta.
Den ”goda” nationalstaten ses alltså som räddaren i de flesta undergångsscenarier. Men tänk om inte heller nationalstaten kan överleva, utan går mot kollaps. Vi ser redan idag många s.k. ”failed states”, nationalstater som håller på att falla sönder. Det gäller främst stater i ”Syd”, men även hos stater i ”Nord” finns tecken på sönderfall. Många pekar på globaliseringen som viktigaste orsak till detta, genom att det internationella kapitalet förstärks och nationalstaternas förmåga att garantera stabila samhällen minskar och effekten blir att befolkningens tillit till och förtroende för staten minskar. Det kan bero på ekonomiska faktorer: sjunkande inkomster och ökad ojämlikhet, eller på uppfattning om ökande korruption. Men kanske ännu viktigare är ökad kriminalitet och uppkomsten av parallella samhällen med egna välfärds- och rättssystem. Den politiska effekten blir att en ny typ av politiska partier eller politiker, som inte delar de etablerade värderingarna, uppstår och når framgång. Det politiska systemet kan inte hantera detta och kollapsar så småningom. Vi ser sådana tecken tydligt i t.ex. USA idag.
Prognosen att vi går mot en total kollaps inom en överskådlig framtid är inte helt orimlig. Men den mest långtgående profetian är ändå positiv: att den totala kollapsen innehåller grunden för vår enda möjliga räddning. Först när ekonomin, nationalstaterna, de internationella relationerna och alla mänskliga relationer utom familjen, kollapsat, finns förutsättning för en helt ny start. Men vägen dit blir ingen dans på rosor.
Globalisten 