Kapitalismen är det ekonomiska system som idag råder i hela världen, möjligen med undantag av Nordkorea. Alla är nog överens om att kapitalismen varit framgångsrik och lagt grunden för avgörande ekonomiska och sociala förbättringar för majoriteten av världens befolkning. Men under senare år har många ifrågasatt om detta kan fortsätta. Ett argument är att kapitalismen innehåller inneboende motsägelser som leder till dess undergång. Marx menade att det skulle ske genom klasskamp, medan profetiorna numera främst handlar om att kapitalismen inte kan hantera de största frågorna: klimatet, demokratin och ojämlikheterna och därför måste avskaffas, eller i alla fall förändras i sina grunder.

Det är inte enbart inom vänstern som detta framförs. Exempelvis inom det globala etablissemangets viktigaste forum, World Economic Forum i Davos, var det ett vanligt tema vid det senaste mötet. Ett inlägg hävdade t.ex. att kapitalismen nu är ett hot mot demokratin (Kurz 2024). I den s.k. Romklubbens rapport 2022 hävdades att världen behöver ett nytt ”ekonomiskt operativsystem” för att mänskligheten ska överleva (Rockström m.fl. 2023). En bok med titeln ”Kapitalismens slut” väckte stor uppmärksamhet och översattes till svenska förra året (Herrmann 2023). Detta är bara några exempel.

Många kritiker av kapitalismen har fokuserat på att konkurrensen leder till oligopol och maktkoncentration. Det är i och för sig ingen nyupptäckt effekt av kapitalismen, det har påpekats av många ekonomer, inte bara marxister utan många liberaler. Men kan det ha gått så långt att priskonkurrensen och marknadsekonomin upphör att fungera som dynamiska krafter för kapitalismen? Vinsten är fortfarande den drivande kraften, men den uppkommer genom en teknologisk konkurrens mellan ett fåtal företag. Konkurrensen handlar inte om ekonomisk effektivitet och produktivitet, utan om makt över informationen och dess användning.  

Den nya formen av kapitalism blir relativt allt mindre beroende av arbetskraft. Det är det som under lång tid skett genom automatisering av produktionsprocesserna. I dag finns olika åsikter bland forskare och praktiker om vilken effekt det får på sysselsättningen och de flesta verkar mena att det alltid kommer att skapas ungefär lika många nya jobb som ersätter de som försvinner genom automatiseringen. Det har normalt skett hittills och lett till ökad sysselsättning inom ”tjänstesektorn”. Men den nya tekniska utvecklingen sker främst inom just denna sektor. Effekten av AI kan mycket väl bli kraftigt minskande sysselsättningsmöjligheter, även om vi inte sett det ännu. Frågan är om det finns en ny ”sektor” som kan skapa nya jobb, eller om framtidens samhälle helt enkelt inte kan bli ett samhälle med ”full sysselsättning”.

Johan Norberg är en av de få författare som idag tror på en fortsättning av den klassiska kapitalismen och marknadsekonomin (Norberg 2022). Hans försvarstal för världskapitalismen är en positiv kontrast till den ständigt återkommande populistiska kritiken, från höger och vänster, av globalisering och nyliberalism.  Som helhet menar han att 2000-talet hittills varit en stor ekonomisk framgång för de flesta av världens medborgare, även om han medger att den gett upphov till ”olidliga fördelningar”. Norberg är kritisk mot flera former av kapitalism. De former han kritiserar är de som innebär ökade maktrelationer mellan kapitalet och staten, som samtidigt minskar marknadens roll.  Egentligen är det marknadsekonomin han försvarar till varje pris, men han erkänner inte tydligt att kapitalismen i sig innehåller mekanismer som motverkar marknadsekonomin. Det är inte enbart fråga om en ”klåfingrig stat” som vill reglera marknaden, utan lika mycket om kapital som söker manipulera staten.  Norberg drar den riktiga slutsatsen att det inte är marknaden som varit den viktigaste faktorn bakom ökande ojämlikhet, utan snarare statens (regering och centralbank) politik. Men han kallar det för ”socialism för kapitalister”, när det ju i själva verket är en naturlig del av kapitalismen.

Till skillnad från Norberg, tolkar kritikerna utvecklingen efter finanskrisen 2008 som tecken på att kapitalismen befinner sig i en allmän kris med låg tillväxt, låg produktivitet och låga löner. Det stämmer att finanskrisen 2008, som började i USA, utlöste stora nedgångar i tillväxten över hela världen. Men 2016 hade tillväxten blivit positiv i nästan alla länder, även om den globala ekonomin började bromsa in igen 2019. Och i början av 2020 orsakade covid-19-pandemin en kollaps i BNP i en takt som är jämförbar med den under den stora depressionen. Den globala tillväxten återupptogs dock 2021 och ligger nu inom OECD på i genomsnitt 3 procent i år. Även beträffande arbetsproduktiviteten, realinkomsterna och sysselsättningen är det svårt att se en tydlig trend, p.g.a. effekterna av covid-pandemin och politiska kriser. Men det handlar inte om en generell nedgång, snarare en genomsnittlig ökning, men med ökande skillnader mellan olika grupper.

En slutsats är att kapitalismens eventuella misslyckande inte handlar så mycket om tillväxt, utan främst om fördelning, både inom och mellan länder.  Men därtill kommer att många av kapitalismens kritiker menar att det är just tillväxten som är kapitalismens mest negativa effekt. Det är ovanligt tydligt i Ulrike Herrmanns bok (Herrmann 2023).  Hennes grundtes är att kapitalismen måste dö, eftersom den alltid kräver tillväxt och det kommer att bli omöjligt p.g.a. naturens begränsningar och klimatupphettningen. Hon menar att det inte finns något alternativ som kallas ”grön tillväxt”. Hon skiljer sig från de flesta kritiker av kapitalismen genom att hon inte skyller den för kolonialism och slaveri och hon anser att ”kapitalismen har möjliggjort demokratin – och kan styras demokratiskt”. Det enda problemet är att den måste expandera och därmed kolliderar med planetens begränsningar.

Vad gäller det globala perspektivet menar hon att den tekniska utvecklingen leder till ständigt ökade klyftor mellan de avancerade kapitalistiska länderna och det globala syd. Frågan om Nord-Syd relationen har varit en viktig utgångspunkt i debatten om kapitalismen. Det är en komplicerad fråga, främst beroende på att utvecklingen varit så olika mellan länderna. Som helhet är det inget tvivel om att tillväxten i Syd varit snabbare än i Nord. Det gäller främst Asien, vars andel av världens BNP ökade från 28 % år 2000, till 38% 2022. Men också Afrikas andel har ökat, även om den fortfarande är på en låg nivå, ca 3%. Den enda kontinent i Syd som gått tillbaka är Sydamerika.  Europas och Nordamerikas andelar har minskat från totalt 63, till 54%.

Även om skillnaderna fortfarande är stora, kan man inte säga att vare sig den ekonomiska eller tekniska klyftan ständigt växer eller ens bibehålls. Vi är på väg mot en ny internationell arbetsfördelning som inte främst baseras på geografiska faktorer, utan på utveckling och tillämpning av den nya teknologin. Det betyder att den traditionella Nord/Syd uppdelningen blir mindre tydlig. Vi ser det idag främst genom Kinas och Indiens nya roller som ledande länder, men även genom att geografiska områden i Nord faller tillbaka. Klyftan mellan Nord och Syd kommer att finnas kvar länge än, men bilden kommer att bli ännu mer diversifierad och fragmenterad.

En författare som också tror på en kapitalistisk framtid, är Paul (Collier 2019). Men han ser många negativa trender under 2000-talet (och även tidigare). Han fokuserar på statens roll och anser att staten kan och bör spela en etisk roll, en traditionellt socialdemokratisk modell som han menar saknas i dagens politik. De förslag han framför är förnuftiga och, som han själv påpekar, pragmatiska. Men frågan är om de är realistiska. Ett grundläggande antagande är att kapitalismen också kan bli etisk. Kapitalismen domineras alltmer av företag som inte baseras på avgränsad produktion, utan på immateriella nätverk som snarast kan karakteriseras som naturliga monopol. Det gör att de blir okänsliga för priskonkurrens och mycket mäktiga. Men Collier menar att de ändå skulle kunna bli etiska företag, genom pragmatisk reglering från staterna.

Sådana förändringar kommer att vara politiskt svåra, men frågan är också om de kan förenas med fortsatt kapitalism. Vinsten är en drivande kraft för kapitalismen, men den kan uppnås med olika tidsperspektiv. Med utvecklingen mot storföretag blir tidsperspektivet längre, vilket leder till mer strategiska beslut och mindre kortsiktig vinstjakt. Företagen blir mer av kapitalistiska byråkratier och mindre fokuserade på att öka produktiviteten genom lägre arbetskostnader. Relationen mellan kapital och arbete blir mer komplicerad.  Kapitalägarnas roll minskar och företagsledare och experter får större inflytande och troligen också större ekonomiskt utbyte. Men kortsiktigheten finns kvar och utrymmet ökar för spekulation.  

Det har också förts fram olika prognoser om en ny typ av kapitalism som redan etablerats. Den mest kända är nog den som kallats för ”övervakningskapitalism” och har analyserats av Sushana Zubuff (Zuboff 2019).  Hon menar att det innebär en ny typ av exploatering av människor. Det handlar inte främst om exploatering av arbetskraft i produktionen, utan alltmer om exploatering av människorna som konsumenter.  Dagens dominerande aktörer är inte längre industriföretag som är beroende av varumarknader, utan företag som med avancerad teknologi kan förutsäga människors beteende på marknaderna. Det är denna information som är företagens produkter. Det gäller några av världens största företag (Google, Facebook, Amazon etc.), vars produkter främst baseras på information om människors dataanvändning. Kritik har förts fram om att övervakningskapitalismen hotar vår personliga integritet genom omfattande datainsamling, profilerande algoritmer och bristande transparens. Det paradoxala är att den övervakningskapitalism som utvecklats från den liberala kapitalismen kommer i motsättning till den liberala demokratin, men däremot passar bra ihop med den politiska kapitalismen som tillämpas i Kina.  Zubuff ser en stor risk för att det leder till demokratins globala nedgång och fall.

Finns det då något alternativ till dagens kapitalism? Den form av politiskt styrd kapitalism som finns i Kina är knappast ett alternativ. Vanliga inslag i många böcker är däremot någon form som innebär lägre tillväxt och en garanterad basinkomst för alla invånare. Det måste leda till lägre inkomster och minskad materiell konsumtion men det kan också innebära minskad arbetstid och mer fritid, vilket kan vara ett sätt att hantera det minskande behovet av arbetskraft.

Det finns en rad böcker om kapitalismens slut och s.k. postkapitalism. En av dessa är skriven av Paul Mason (Mason 2017).Han analyserar det kapitalistiska systemet under olika historiska perioder fram till idag och gör en förutsägelse om det framtida systemet. Han börjar med att kritisera nyliberalismens ”åtstramningspaket” som han ser som ett element i kapitalets klasskamp mot arbetarklassen. Men han menar att nyliberalismen är kaputt eftersom globaliseringen bara kan generera hög tillväxt som rättas till genom finanskriser. Den vanliga formen av nyliberal tillväxt måste därför förändras. Det pågår också för närvarande, genom den s.k. info-tech-revolutionen som når ett stadium där informationsekonomin inte längre är förenlig med marknadsekonomin och det är det som är orsaken till nyliberalismens kollaps.

Huvudproblemet är att informationsteknologin gjort marknadskrafterna ur stånd att generera ekonomisk dynamik. Det beror på att informationsprodukter blivit allt viktigare. Informationsprodukter är idéer eller anvisningar (mjukvaror) som skiljer sig kvalitativt från fysiska varor. Den viktigaste skillnaden är att de kan användas om och om igen utan ytterligare kostnad, vilket gör att samspelet mellan utbud och efterfrågan sätts ur spel. Informationsteknologin förstör kort sagt prismekanismens vanliga funktionssätt. Detta betyder i sin tur att företags viktigaste strategi blir att uppnå monopolsituationer och att upprätta relationer utanför marknaden.

Denna infokapitalism skiljer sig på många sätt från den klassiska kapitalismen, Förutom att marknadens roll minskar, så suddar den också ut gränsen mellan produktion och konsumtion (och mellan arbete och fritid). Den nätverkande individen ersätter industriarbetaren som grundläggande aktör i samhället. Det är inte ett samhälle utan materiell produktion, det krävs t.ex. stora mängder energi och råvaror för informationsbearbetning. Däremot krävs det mindre arbete. De miljontals människor vilkas arbetstillfällen försvinner genom automatisering, menar Mason, måste anställas genom personliga mikrotjänster eller masskommersialisering av vanligt mänskligt arbete. Detta menar han är omöjligt och slutsatsen blir att infokapitalismen inte kan överleva.

Det mest kända system som förutsetts efterträda det kapitalistiska, är det kommunistiska. Ingen seriös författare argumenterar för tillbakagång till den sovjetiska kommunismen, men många element i detta system finns med i framtidsscenarierna. Det gäller en kraftigt ökad statlig styrning och förstatligande av hela branscher och sektorer, avskaffande eller reglering av privata verksamheter och överföring av finanssystem till statlig eller offentlig regi, begränsningar av internationella kapitalrörelser och inte minst en skattepolitik som kraftigt omfördelar inkomster och förmögenheter till ”ökad jämlikhet”. Ett bra exempel är det system som föreslås i den nya rapporten från Romklubben (Rockström m.fl.) som ett recept för mänsklighetens överlevnad. Det är märkligt att detta inte diskuterats vidare.

Men kommunismen var enligt Marx inte en statskapitalism, utan ett paradis. Det är utgångspunkten för en bok av Aaron Bastani (Bastani 2019). Han menar att vi nu är inne i den tekniska utvecklingens ”tredje omstörtning”, som handlar om informationens befrielse (de två första handlade om jordbruket och industrin). Den revolution som nu pågår handlar om ett ständigt växande överflöd av information. Till skillnad från de tidigare har den ingen begränsning, utan den leder till ett extremt utbud. Informationsprodukterna har, till skillnad från jordbrukets och industrins produkter, den egenskapen att de blir allt billigare att framställa, i termer av naturresurser, energi och arbete. ”Information vill vara gratis”, som han framställer det. Det skapar en grund för ett framtida överflödssamhälle, likt det kommunistiska.  

Bastanis vision är långtgående. Han menar att den tekniska utvecklingen kommer att leda till att människan inte längre behövs i produktionen. Men han ser också tekniken som lösningen på alla vår tids stora problem. Vi kommer att få överflöd av alla resurser utan skadlig inverkan på klimatet och naturen. Han hittar lösningar på allt, ibland genom rimliga resonemang, ibland genom fantasier om exempelvis gruvbrytning på andra planeter, Det finns bara ett problem, nämligen kapitalismens oförmåga att skapa vinst i en situation av naturligt överflöd. När han kommer till hur detta ska lösas gör han sig för tolk för vänsterpopulismen. ”Bryt med nyliberalismen” är hans grundläggande princip. På detta följer att lansera den goda staten som alternativet. Detta påminner om Mason som visserligen inte vill helt avskaffa kapitalisterna, men hans postkapitalism består av starka nationalstater och kraftigt reglerade företag (varav en stor andel statsägda). Framförallt ska centralbankerna nationaliseras och få ett nytt mål, nämligen hållbar tillväxt. Här kommer hans prioritering av klimatet in i bilden, men den är dåligt integrerad med analysen i övrigt.

Den största strukturella förändringen som föreslås är ändå införandet av en statligt garanterad basinkomst för alla. Basinkomst är ett ekonomiskt stöd som inte är behovsprövat och förenat med några villkor beträffande arbete och arbetssökande (se t.ex. Standing 2017). Det kräver inte någon statlig byråkrati för beslut och uppföljning utan betalas automatiskt till alla vuxna invånare (alltså individer, inte hushåll). Basinkomsten ska tillfalla alla medborgare och beloppet ska vara lika för alla. Med basinkomst upphävs alltså sambandet mellan arbete och inkomst. Det är en revolutionerande förändring, vilket förklarar att det varit så trögt att införa ens begränsade försök.

Alla moderna samhällen idag, från öst till väst, är inriktade på ekonomisk tillväxt och jobbskapande. Det gäller inte minst det svenska, socialdemokratiska, samhället. Målet är full sysselsättning, dvs alla ska ha ett betalt jobb som grund för den inkomst man behöver för att leva ett gott liv. ”Den som inte arbetar ska inte heller äta” står det i bibeln och det blev också grunden för definitionen av ett socialistiskt samhälle, enligt Lenin. Det är naturligtvis helt oförenligt med idén om en basinkomst som är oberoende av arbetsinsats.

Men vad är egentligen ”arbete”? Det finns många definitioner. En grundläggande skillnad är mellan å ena sidan det arbete vi utför för att få en inkomst och som är ett tvång (till skillnad från ”fritid” som vi antas kunna använda till vad vi vill) och å andra sidan arbete som vi utför för att tillfredsställa egna och andras behov, oavlönat, under ”fritiden”. I verkligheten är inte distinktionen så tydlig. Många upplever att lönearbetet tillfredsställer egna behov och det oavlönade arbetet på ”fritiden” upplevs ofta som ett tvång (t.ex. hushållsarbete). Skillnaden mellan de två formerna ligger mest på vilket arbete som utförs via marknaden och vilket som utförs inom den privata sfären.

I ett jobbsamhälle som det svenska är det bara arbete via marknaden som räknas i politiken. Med marknaden menar jag här även den del som finansieras av den offentliga sektorn och skapar jobb genom funktioner som är politiskt beslutade. Men det ger inte arbete åt alla. Därför har politiken även en specifikt ”jobbskapande” målsättning, som ibland verkar överordnad alla andra mål. Men i ett land som Sverige, med höga löner och starka fackföreningar, är detta mycket dyrbart och troligen omöjligt i framtiden. Är det rimligt att ha full sysselsättning som ett politiskt mål med tanke på den snabba utvecklingen av globalisering och automatisering?

Kapitalismens utveckling leder inte bara till mindre jobbskapande, utan även till en mer ojämn inkomstfördelning. Lönernas andel av de totala inkomsterna minskar och andelen som inte baseras på arbete ökar. Det handlar inte i första hand om vinster från produktiva investeringar, utan avkastning från tillgångar och marknadspositioner. Det är tydligt i t.ex. USA, Storbritannien och Sverige. En inkomstfördelning baserad på arbete fungerar alltså inte idag och måste därför ersättas av ett annat inkomstfördelningssystem. En basinkomst kan vara en grundsten i ett sådant system.

Den vanligaste kritiken av kapitalismen gäller tillväxten. Kritikerna föreslår istället ett samhälle med ”nerväxt” (Se t.ex. Kallis 2020). Det kallas ibland cirkulär ekonomi, överlevnadsekonomi eller liknande. Men grunden är att ekonomisk tillväxt är oförenlig med åtgärder för klimatet och mänsklighetens överlevnad. Men varför har tillväxt blivit ett överordnat mål? För att förstå det måste man inse att tillväxt inte enbart är en materiell process, utan en producerad idé som först efter andra världskriget blev befäst som en global ideologi. Denna kan kallas ”tillväxtparadigmet”; idén om tillväxt som något naturligt, nödvändigt och önskvärt. Bakom tillväxten låg kapitalismen, men den blev något mer, en fetisch som omfattades av alla ekonomier. Tillväxten blev hegemonisk och sunt förnuft för de flesta människor. Idag skulle ingen med ambitioner om politisk makt våga ifrågasätta den.

Men Kallis hävdar att den ekonomiska tillväxten med logisk nödvändighet måste upphöra. Han menar att problemet inte är att tillväxt är omöjligt, men att det varken är nödvändigt eller socialt eller ekologiskt önskvärt. Att konstatera att BNP-tillväxt inte är liktydigt med ”ökad lycka” är knappast kontroversiellt, även om många skulle hävda att det finns ett positivt samband i genomsnitt. Men är den med automatik kopplad till negativa effekter på miljö och klimat? Eller går det att tänka sig en ”grön tillväxt”? Kallis konstaterar att det historiskt funnits en tät koppling mellan ekonomisk tillväxt och resursförbrukning och negativ miljöpåverkan, mätt t.ex. i koldioxidutsläpp, men också att det skett en viss frikoppling de senaste 20 åren. Men han tror att en absolut frikoppling är osannolik pga fysiska begränsningar av arbete, mark och råvaror. Han menar alltså att fortsatt tillväxt troligen inte är möjlig, men framförallt att den inte är nödvändig. Den är ”bara” nödvändig för den globala kapitalismen, men inte för marknader och vinstdrivande företag.

Inte helt förvånande, har The Economist (Nov 12th 2022), en helt annan syn och menar att den historiska länken mellan tillväxt och utsläpp har brutits. Det har skett genom att produktionen blivit mindre energiintensiv (eller mer energieffektiv). Det krävs mindre energi för en given ökning av BNP. Detta är en lika stor förändring som den industriella revolutionen och den har inte kommit genom ökad användning av fossilfria energikällor, utan genom en förändring i den ekonomisk strukturen, från industri till tjänster. Men grundfrågan är om det positiva sambandet mellan marknadsvärde och därmed BNP å ena sidan och den materiella resursanvändningen kan brytas på längre sikt. Såvitt jag kan se vet vi inte det idag. Det ska dock påpekas att The Economist tar hänsyn till den globala fördelningen av produktion och utsläpp och menar att även den tillväxt som sker i fattigare länder idag är annorlunda än den som skedde i de rika länderna (inklusive Kina) under tidigare perioder. De pekar på att t.ex. Indien och Vietnam har lika hög (kolbaserad) tillväxt med bara hälften så stora utsläpp av koldioxid.

Men grön tillväxt avser inte i första hand effektivisering av de gamla, fossilbaserade, tillväxtprocesserna och ekonomiska strukturerna. Det handlar om att ersätta fossilbränslen med renare energiformer. Det har redan påbörjats, men har hittills haft begränsad effekt på de totala utsläppen. Kallis är kritisk mot tanken att en övergång till kärnkraft och förnybara alternativ kan ligga till grund för en verklig grön tillväxt. Han menar t.ex. att det inte finns några bra studier av mängden fossilbränslen som skulle förbrukas vid en omställning till förnybar energi. Detsamma gäller Ulrike Hermann, som ger många exempel på omöjligheten av grön (eller kvalitativ) tillväxt. Det är en viktig insikt att ”grön tillväxt” är, om inte en total illusion, något som måste tydligt nyanseras. Det är illavarslande att den nu helt tagit över inom de dominerande politiska ideologierna, både till höger och vänster, och lett till en nedtoning av klimatkrisens orsaker och verkningar på alla samhällsområden.

Kallis menar alltså att nerväxt är möjlig, troligen nödvändig, men framförallt önskvärd för att minska (eller minska ökningen av) resursanvändningen för att uppnå positiva effekter på miljö och klimat. Men vad är då nerväxt? Kallis upprepar flera gånger att nerväxt inte är lika med negativ tillväxt. Det handlar inte om ekonomi utan om en helt annan process, en omställning med en lång rad av komponenter. Syftet är att skapa stabila samhällen, där tillväxt inte är nödvändig vilket antas leda till en ekologiskt hållbar utveckling.

Men hur ska då en omvandling till nerväxt kunna genomföras politiskt? Det finns inga större partier eller intressen som ifrågasätter tillväxtparadigmen. En politik som har minskad konsumtion som ett grundläggande mål har nog också svårt att få stöd i något land. Här kan jag inte se annat än att nerväxtförespråkarna tänker sig en ny form av demokrati. Kallis hävdar att de politiska partiernas konsensus om nödvändigheten i att sträva efter tillväxt genom nyliberala marknadsfrämjande åtgärder är ett uttryck för ”post-politik” som inte är äkta demokrati. Den liberala demokratin avpolitiseras och blir enbart en teknisk förvaltning för att uppnå tillväxt (eller förhindra negativ tillväxt). Ulrike Hermann har en liknande utgångspunkt, att den nödvändiga nerväxten inte går att införa inom ramen för en marknadsekonomi, utan kräver en form av krigsekonomi, liknande den som rådde i Storbritannien under andra världskriget. Hennes modell är förstatliganden, regleringar och ransoneringar. Det är svårt att se hur detta skulle kunna införas inom ramen för en liberal demokrati. Detsamma gäller de radikala förslag till omställning som föreslås av (Rockström m.fl.). En slutsats är att det är viktigt att föra in ett ”nerväxtperspektiv” i alla framtidsscenarier, men att det krävs en mycket starkare grund för att formulera det som ett politiskt alternativ.

Frågan som ställdes i rubriken till den här artikeln var ”kan kapitalismen överleva?”. Svaret är att den måste överleva. Kapitalismen verkar fortfarande vara stark och inget alternativt system finns till synes. Den kinesiska politiska kapitalismen blir alltmer politisk genom partistatens förstärkning och är ännu mer tillväxtdriven. Den västliga kapitalismen rör sig alltmer bort ifrån den klassiska modellen från Adam Smith och Milton Friedman och blir mer politisk, men inte under statens styrning, utan genom koncentration av makt till ett fåtal privata aktörer. Konkurrensen sker inte längre genom effektivitet och priser. Den teknologiska konkurrensen gynnar monopolvinster och leder till att ”the winner-takes-all”. Det är inte kapitalägarna i allmänhet som tar hem dessa vinster, utan en liten grupp av entreprenörer och teknikutvecklare, vilket leder till ökad ojämlikhet och speciellt till ökad rikedom för de rikaste.

Många menar att ”staten” måste driva på en förändring av kapitalismen, mot ökad jämlikhet och demokrati (se t.ex. Milanovic 2019). Men frågan är hur det ska vara politiskt möjligt, speciellt som nationalstaterna inte kan göra detta självständigt, utan det krävs en global styrning. En lösning, inom ramen för kapitalismen, vore kanske om den teknologiska och ekonomiska eliten går över gränsen och själva blir politiska. Det skulle innebära att de kan enas om att spela en överordnad roll för att rädda systemet och sina vinster på sikt, en globalism som blir motkraft till den växande nationalistiska populismen. Det finns egna politiska ambitioner hos ledande kapitalister, som behandlats bl.a. av The Economist (17/4 2021). Skulle kapitalisterna i väst kunna bli en politisk kraft som står för försvar av de demokratiska institutionerna?

Litteratur:

Bastani, Aaron, Helautomatisk lyxkommunism, Verbal 2019

Collier, Paul, The Future of Capitalism, Penguin 2019

Herrmann, Ulrike, Kapitalismens slut. Myten om grön tillväxt, Fri Tanke, 2023

Kallis, Giorgos, Nerväxt, Daidalos 2020

Kurtz, M., How Capitalism Became a Threat to Democracy, Project Syndicate March 15, 2024

Mason, Paul, Postkapitalismen. Vår gemensamma framtid, Ordfront 2017

Milanovic, Branko, Capitalism Alone. The Future of the System That Rules the World, Harvard University Press, 2019

Norberg, Johan, Det kapitalistiska manifestet, Timbro 2022

Rockström, Johan, m.fl, En jord för alla. Ett manifest för mänsklighetens överlevnad, Natur & Kultur 2023

Standing, Guy, Basic Income: How We Can Make it Happen, Penguin 2017

Zuboff, Shoshana, The Age of Surveillance Capitalism. The Fight for a Human Future at the New Frontier of Power, Profile Books 2019