Den svenska regeringens utrikesdeklaration 2023 har inte ett globalt perspektiv som utgångspunkt, tvärtom sägs det att ”Regeringen kommer i första hand att föra en svensk och europeisk utrikespolitik. Där svenska intressen och demokratiska värderingar är kärnan i politiken”. Det är inte unikt, tvärtom har mycket få länder ett globalt perspektiv i sin utrikespolitik. Det kan tyckas irrationellt, när vi vet att globaliseringen är mer djupgående än någonsin.
Under hela efterkrigstiden har utrikespolitiken i Västländerna refererat till ett globalt perspektiv, nämligen den s.k. regelbaserade världsordningen. Det gäller inte minst den svenska politiken. Det har handlat om FN:s roll, men på senare tid har EU blivit den viktigaste referensramen. Den regelbaserade världsordningen är fortfarande en referens för regeringen, även om den tonats ned till förmån för ett nationellt perspektiv. Detta märks inte minst i den nya, ”reformerade”, biståndspolitiken.
Men denna regelbaserade världsordning har aldrig varit verkligt global. Det finns visserligen en enighet om att globaliseringen ökar det ömsesidiga beroendet mellan länder och folk och att det behövs en global samordning och styrning. Men det finns ingen enighet om hur det ska ske. Den världsordning som etablerades efter andra världskriget har varit dominerad av USA och Västländerna. Det gäller delvis FN, men framförallt institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden (IMF). Den har också grundats på att ett system med ”liberal demokrati” är det bästa för alla länder. Majoriteten av världens länder har kritiserat detta och oppositionen har stärkts genom Kinas ökade ekonomiska och politiska roll.
Ingen talar längre om en enda värld, med gemensamma värderingar och intressen. Tvärtom handlar det om ett antal maktsfärer. En av dessa är fortfarande USA, baserat främst på den militära styrkan. Till den får även länder som Australien, Japan och Sydkorea räknas. Europa är, genom EU, en egen ekonomisk och politisk maktsfär, men militärt knuten till USA. Den tredje maktsfären är Kina. Den baseras på ekonomisk makt, men också på en ideologi som står i motsats till den västliga, baserad på helt andra tolkningar av begrepp som demokrati och mänskliga rättigheter. Den har spritts till många länder i Asien och Afrika. Det finns också en ytterligare grupp av länder, som ännu inte ingår i någon maktsfär, främst kanske i Latinamerika. Denna grupp brukar refereras till som det Globala Syd, men det handlar om länder med många olika system och intressen. Ett gemensamt mål är dock att man vill frigöra sig från beroendet av USA och Väst.
Globaliseringen är en underliggande process, som inte kan stoppas och som ständigt och i allt snabbare takt skapar nya förutsättningar som vi måste förhålla oss till. Det handlar om den tekniska utvecklingen och produktionens relation till naturen, men även om samverkande samhälleliga förhållanden, inklusive maktförhållanden. Det är viktigt att skilja på globaliseringsprocessen och de effekter den faktiskt har i verkligheten. Globaliseringens genomslag beror på nationalstaternas reaktioner genom ökning eller minskning av hinder för internationella flöden av varor, kapital och människor.
Idag är det viktigare än någonsin att förstå globaliseringens natur. Några indikatorer har varit ökning av handel, direktinvesteringar och korta kapitalrörelser, men också t.ex. av migration och turism. Inget av detta är nytt, samma fenomen fanns redan på slutet av 1800-talet. Inte heller de multinationella företagen är en nyhet. Vad som däremot är nytt är digitaliseringen som medfört möjligheter till blixtsnabba transfereringar och kommunikation. Vi är nu inne i en era av en helt ny typ av teknisk utveckling som är mer global än någonsin tidigare, men effekterna på internationell rörlighet och arbetsfördelning är också mer komplicerade än tidigare. Globaliseringens senaste fas innehåller utvecklingen av artificiell intelligens, AI, vars effekter vi ännu vet mycket lite om.
En bok av Mark Leonard, The Age of Unpeace, How Connectivity Causes Conflict (Penguin 2022), handlar om hur globaliseringen påverkar världsordningen. Han utgår från begreppet ”connectivity” som beskriver globaliseringens tendens att öka de globala förbindelserna mellan människor, grupper, företag och länder. Han avvisar helt tanken att ökad interaktion leder till samarbete och en mer fredlig värld och menar tvärtom att den leder till ökade konflikter. De ökade internationella förbindelserna har nu, genom den snabba utvecklingen på IT-området, nått en nivå där världen befinner sig i ett permanent tillstånd av ofred.
En följd av detta är att konflikter inte längre främst orsakas av olikheter mellan länder och människor, utan av att vi, genom globaliseringen, blir alltmer lika varandra. Det är en ständig konkurrens som leder till ständigt nya krig på nya områden och med nya medel. En grund för detta är att de ökade förbindelserna gör att aktörerna känner att världen är utom deras kontroll och att maktordningen förändras, både inom och mellan länder. Det är en global dragkamp, helt olik den reglerade världsordningen.
Diskussionen om världsordningen har tidigare mest handlat om öppenhet kontra slutenhet. Den västliga ordningen har setts som en väg för öppenhet mellan och inom länder, genom frihandel, fri rörlighet och politisk frihet. Mot detta har stått olika former av protektionism och nationalism. Den bilden har inte alltid motsvarat verkligheten, men det har varit en realistisk modell för forskning och politisk debatt. Men nu menar Leonard att den är irrelevant. Dagens värld är inte en kamp mellan globalister och nationalister, utan ett antal konflikter som skapats av de ökande internationella kontakterna och det ökade ömsesidiga beroendet. Globaliseringen har blivit en fiende till de goda mål som företrädarna för en öppen värld trodde den skulle leda till.
Den ständigt ökande globaliseringen har medfört att Kina och USA alltmer kämpar med samma vapen och att det främst handlar om en teknologisk kamp i cyberrymden. Det är en kamp som förs både av nationalstaterna och av företagen. Det är en kamp mellan två olika sorters kapitalism, Kinas statskapitalism och USA:s storföretagskapitalism. Ingendera har liberal demokrati som mål och båda baseras på övervakning och kontroll av människorna. Kina har en fördel i denna kamp: företagen styrs av staten och Kommunistpartiet, medan USA styrs genom ett samspel mellan staten och storföretagen. I den meningen är USA mer öppet än Kina.
Mark Leonard menar att globaliseringen, främst via internet, också förändrar människorna och leder till konkurrens, fragmentering, polarisering och konflikter. Detta i sin tur leder till den ökade nationalism som breder ut sig över hela världen, trots att den är helt irrationell ur ett långsiktigt perspektiv. Det handlar både om individer, företag och nationalstater och det utgör grunden för en framtid i ofred. Ett lågintensivt krig utkämpas hela tiden på den digitala nivån, men samtidigt ökar försöken att stoppa globaliseringen genom åtgärder vad gäller handel, kapitalrörelser och migration. Ekonomiska sanktioner blir ett allt viktigare vapen. Allt detta lägger grunden för ekonomiska och politiska kriser och, som vi ser i Ukraina, även militära konflikter.
Globaliseringen kan inte stoppas och ännu mindre vändas tillbaka, trots att många stater nu på olika sätt försöker göra det. Vad det istället gäller är för det första att förstå den, i de nya former den ständigt antar, och för det andra att oskadliggöra de ständigt nya konfliktvapen som den skapar. Leonard menar att det finns möjligheter att undvika en permanent kris, men hans förslag är inte särskilt konkreta. Ett är att lokalisera och disaggregera data vad gäller globaliseringens effekter. Idag baseras mycket beslutsfattande på genomsnittssiffror som tenderar att förstärka konflikter mellan länder och grupper av människor. Kunskapen måste öka om vilka som är vinnare och förlorare och politiken inriktas på att kompensera förlorarna. Han menar också att vi måste fokusera på processer på lokala nivåer, inte enbart på global nivå. Världsordningen är som en rysk docka, med många lager och man måste skapa lagar så nära som möjligt de människor som ska leva efter dem. Det påminner om den s.k. subsidiaritetsprincipen, att varje beslut ska befattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.
Förslagen handlar om hur Väst bör tänka om och han menar att vi kan dra lärdomar av Covidpandemin. Men frågan är om det räcker. Den stora frågan för världsordningen är inte USA eller Europa och inte heller Kina, utan den ”fjärde världen, oavsett hur den ska avgränsas. Nyligen har BRICS (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) bestämt sig för att expandera till nya länder och bjudit in Argentina, Egypten, Etiopien, Förenade Arabemiraten, Iran och Saudiarabien. Det blir den ekonomiskt, och ännu mer befolkningsmässigt, största maktsfären i världen. Men är det ett embryo till en helt ny maktstruktur, eller en bricka i Kinas kamp mot USA och Väst?
Globalisten 