En orsak till att Globalisten startades, för åtta år sen, var för att vara en motvikt mot den nationalism och populism som hade fått ökat inflytande genom SD:s framgång i valet (SD fick då 13 % av rösterna). Sedan dess har SD:s inflytande konstant ökat och nu har vi en regering som många menar styrs av partiet, även om det inte representeras i regeringen. Det har gått så långt att många debattörer menar att den svenska demokratin hotas, eller t.o.m. redan avskaffats.  Hur ställer sig då Globalisten till detta?

Självklart måste man beklaga denna utveckling. I ett inlägg 2016, förutspådde Globalisten att SD hade nått en gräns för sin expansion, pga sitt nazistiska förflutna. Det var uppenbarligen fel. I senare artiklar har jag flera gånger sökt förklara varför detta hände. Sammanfattningsvis har det berott på två faktorer: för det första att SD tydligt framfört en konsekvent syn på två av de frågor som de svenska väljarna ser som viktigast: migrationen och kriminaliteten och för det andra att övriga partier varit oförmögna att hantera detta och sänkt sig till att främst ”brunsmeta” SD. Nu har det förändrats och tre partier, M, KD och L, har förenats med SD i en gemensam ”Överenskommelse för Sverige”, det sk Tidöavtalet. Inom parentes ska sägas att även S närmat sig SD i sin syn på dessa frågor.

Tidöavtalet är alltså det dokument som ska styra politiken under perioden 2022-2026. Det har utsatts för många kritiska kommentarer och granskningar, en del seriösa, men många som inte verkar vara grundade i någon läsning av avtalet, utan enbart på förutfattade meningar. Globalisten har därför bestämt att försöka göra en så förutsättningslös analys som möjligt av Tidöavtalet. Frågeställningen är om det innebär en avgörande förändring i svensk politik och om det finns fog för de vanliga påståendena att det hotar demokratin och de mänskliga rättigheterna.

En första slutsats är att Tidöavtalet bekräftar att Sverigedemokraterna kommer att ha ett avgörande inflytande över svensk politik. Avtalet omfattar ett antal ”gemensamma samarbetsprojekt” som ska genomföra samarbete som ska ske under villkor som tillgodoser alla parters intressen. Det betonas om och om igen att ”Samarbetsparti som inte sitter i regeringen har fullt och lika inflytande över frågor i samarbetsprojekten på samma sätt som partierna i regeringen”. Till detta ska läggas att de två samarbetsprojekt som är överlägset mest detaljerat styrda i avtalet, är just ”SDs” frågor, migration och kriminalitet.

Målen vad gäller kriminalitet kan nog alla hålla med om: att minska kriminaliteten, framförallt bland unga, att fler brott ska utredas och leda till lagföring och att ge brottsoffren ökad upprättelse. Men vissa av de föreslagna åtgärderna har gett upphov till starka protester. Målen för migration är däremot kontroversiella. Syftet är att skapa ett paradigmskifte i synen på asylmottagande, vilket bl.a. innebär att Sverige inte i något avseende ska vara mer generöst i synen på asyl än miniminivån inom EU-rätt och andra juridiskt bindande internationella traktat. I övrigt ska Sverige införa en kravbaserad integrationspolitik.

Den hårdaste (seriösa) kritiken av Tidöavtalet har nog formulerats av Civil Rights Defenders (CRD) i Tidögranskningen, en rättighetsbaserad granskning av Tidöavtalet, 2022-10-24. De menar att: ”avtalet saknar ett rättighetsbaserat förhållningssätt. Det innehåller en rad åtgärder som tydligt strider mot de normer för mänskliga rättigheter som Sverige är bundet av samt undergräver rättsstaten och vår demokrati.” De noterar också att ”flera av åtgärderna direkt skulle strida mot internationella och regionala skyldigheter och konventioner som Sverige förbundit sig till samt mot vår egen grundlag. Om avtalets förslag på åtgärder blir verklighet kommer vi att få ett samhälle som inte längre vilar på rättsstatens grundläggande princip om allas likhet inför lagen. Rättigheter kommer inte att baseras på människors behov utan på deras grupptillhörighet och juridiska status. Det skapar en hierarki mellan människor i Sverige, med personer med medborgarskap i toppen och utsatta grupper samt människor som rasifieras i botten”.

Det finns en lång rad av åtgärdsförslag beträffande kriminalitet. Många kan diskuteras och de konkreta förslagen handlar främst om utredningar, där de fyra partiernas ambitioner presenteras. CRDs allmänna kritik är dock att avtalet sammankopplar migration med kriminalitet, bland annat genom att lista skärpta straff för vissa brott såsom barnäktenskap, tvångsgifte, månggifte (och hedersförtryck). CRD menar att detta skickar signaler om att det enbart är migranter som utför dessa brott och resulterar i att migranter pekas ut som ansvariga för samhälleliga problem.  

Det här illustrerar ett grundläggande problem: ingen borde på allvar kunna förneka att de nämnda brotten till allra största delen begås av migranter och detsamma gäller det otydliga begreppet ”gängbrottslighet”. Är det därför diskriminering att förespråka ökad bekämpning, bl.a. genom hårdare straff, av dessa brott? I konsekvensens namn borde i så fall brottsbekämpning överhuvudtaget inte ges ökade resurser, eftersom det med stor sannolikhet kommer att drabba migranter oproportionerligt mycket.

När det gäller migration, handlar förslagen främst om asylinvandring. Syftet är mycket tydligt att så långt som möjligt minimera denna typ av invandring och att göra de uppehållstillstånd som ges av asylskäl tidsbegränsade. Asyl betyder ju fristad, ett skydd mot förhållanden i det land man flytt från. Det är en mänsklig rättighet, men det är en komplicerad fråga på vilka villkor som asyl ska beviljas. Tidöavtalet vill utreda hur den sk humanitära skyddsgrunden kan begränsas och vidta åtgärder för att så långt det är möjligt begränsa asylsökandes rättigheter. Här framgår avtalets nationalistiska karaktär.

En viktig fråga om asylrätt är hur länge denna rätt ska vara. Syftet med flykt från ett land är ju inte att permanent etablera sig i skyddslandet, utan att återvända till hemlandet när förhållandena där förändrats. Det här ställer förstås till problem eftersom inget vet om och när detta kommer att ske. Ett sätt att hantera det är att inrätta tillfälliga uppehållstillstånd, där förutsättningarna för asyl omprövas efter en viss period.

Sverige har hittills haft en mer öppen politik än många andra länder vad gäller asylinvandring. Det har kombinerats med möjlighet att ansöka om permanenta uppehållstillstånd (PUT) för de som beviljas asyl. Tidöavtalet avser att utreda om PUT kan utmönstras och ersättas av tillfälliga uppehållstillstånd. Samtidigt vill man utreda om befintliga PUT kan omvandlas till svenskt medborgarskap. Det verkar vara en inställning som rimmar bättre med asylrätten, men den kan komma i konflikt med förslagen om skärpta krav för medborgarskap. PUT är i alla fall en konstlad mellanform som syftar till integration och så småningom kanske också assimilation, men utan att det kopplas till medborgarskap.

En annan form av flyktinginvandring är kvotflyktingar som utses av FN-organet UNHCR. Det handlar om flyktingar som tidigare har flytt från sitt hemland till ett annat land, men som lever under dåliga förhållanden (t.ex. i flyktingläger). UNHCRs roll är att bidra till återbosättning (resettlement) av dessa flyktingar i ett tredje land. Totalt 26 länder har åtagit sig att ta emot dessa flyktingar och Sverige är ett av de länder som tagit emot flest kvotflyktingar, ca 5000 årligen under senare år. Tidöavtalet föreslår en kraftig sänkning av antalet, till 900 per år. Man vill dessutom att UNHCR ska prioritera flyktingar med god prognos för integration i det svenska samhället.

Kvotflyktingar söker inte asyl i Sverige, utan får automatiskt uppehållstillstånd när de utses. Syftet med mottagandet är alltså inte främst att skydda dem mot förhållandena i deras hemländer, utan att förbättra deras situation som flyktingar. Det är därför mer av biståndskaraktär och även sannolikt mer långsiktigt än asylinvandringen och syftar därmed mer till integration än till återvändande. Det vore därför rimligt att göra en tydligare skillnad mellan asylflyktingar och kvotflyktingar. De första bör bedömas ur ett rättighetsperspektiv, men de senare ur ett biståndsperspektiv som är bredare än ett rent rättighetsperspektiv.

En tredje typ av invandring som måste bedömas ur ett helt annat perspektiv, är arbetskraftsinvandring, som är den vanligaste formen av invandring. Här har Tidöavtalet, liksom även den tidigare regeringen, ett blandat synsätt. Kort sagt kan det sägas innebära att man vill ha invandring av högt utbildade med specifika kompetenser som behövs i Sverige, men att man vill begränsa invandring av övrig arbetskraft. Ett sätt att reglera detta är att sätta en minimigräns för den inkomst en arbetskraftsinvandrare måste ha för att beviljas arbetstillstånd. Denna gräns är idag 13 000 kronor, vilket Tidöavtalet liksom socialdemokraterna anser vara alldeles för lågt och man kommer att höja den väsentligt, för att minska invandringen av arbetare i låglöneyrken.

Även om det finns politisk enighet om detta, är det problematiskt. Sverige har ett stort behov av invandrad lågutbildad arbetskraft som är beredd att arbeta inom områden med lägre löner, t.ex. inom vården, handeln, hotell- och restauranger, transporter och olika typer av service. Även om det finns många exempel på exploatering av sådan arbetskraft, är det inte möjligt att höja lönenivån så drastiskt att den når upp till en svensk medianlön. Svenskt Näringsliv har reagerat och menar att det skulle förvärra kompetensbristen och skada den svenska konkurrenskraften.

Det kanske mest kontroversiella förslaget vad gäller migration i Tidöavtalet gäller en utredning om möjlighet att utvisa en utländsk medborgare på grund av ”bristande vandel”. Det skapar utrymme för godtyckliga beslut, som inte kan förenas med grundläggande människorättsnormer. En mer komplicerad fråga gäller skärpta villkor för anhöriginvandring. Det verkar rimligt att begränsa definitionen av vilka som är anhöriga och att generellt ställa samma försörjningskrav på anhöriga som på de ursprungliga invandrarna. Likaså verkar det rimligt att ta upp frågan om återvandring i samband med migration. Det övergripande målet för svensk migrationspolitik kan inte vara att minimera antalet invandrare, men inte heller att maximera det. Att skapa goda förutsättningar för återvändande, liksom att undvika orealistiska incitament för invandring, bör vara viktiga delar. Däremot bör absolut inte villkor för bistånd och diplomatiska åtgärder, som det föreslås i avtalet, användas för att öka återvändandet.

Ett annat projekt är att utöka arbetet och förstärka möjligheterna till inre utlänningskontroller och effektivt verkställningsarbete. Det handlar alltså om att upptäcka fler av det stora antalet irreguljära invandrare (eller som de ofta kallas, ”papperslösa”). Trots att de saknar juridisk rätt att vistas i Sverige betraktas de inte som kriminella och har samma sociala, ekonomiska och politiska rättigheter som övriga individer, oavsett nationalitet eller status (enligt den officiella sajten ”Migrationsinfo”). Detta baseras på en princip som antagits i hela EU. Men de papperslösa kan inte få arbetstillstånd enligt den svenska arbetsrätten. De kan alltså bara försörja sig genom bidrag, svart arbete eller kriminalitet. Det är en viktig bakgrund till det sk skuggsamhället. Om inte Tidöavtalets förslag accepteras, eller om det inte fungerar, vore det rimliga att ändra arbetsrätten. Men det skulle innebära att all invandring automatiskt godkänns genom uppehållstillstånd och/eller medborgarskap.

Om nuvarande situation, med prövning av invandringen,  ska behållas, verkar det rimligt att myndigheterna får bättre kontroll av vilka som befinner sig i Sverige under längre perioder och utnyttjar alla offentliga förmåner. Därför verkar förslaget om en nationell folkräkning naturlig, även om metoden för en sådan kan diskuteras.

Förutom kriminalitet och migration, handlar Tidöavtalet om ytterligare fyra områden: hälso- och sjukvård, klimat och energi, skolan och slutligen tillväxt och hushållsekonomi. På dessa områden är förslagen inte alls så detaljerade och inte heller särskilt kontroversiella. Vad gäller klimat/energi och tillväxt/ekonomi, som är mest relaterade till globalismens perspektiv, är förslagen helt koncentrerade på utbyggnad av kärnkraften och svensk industris konkurrenskraft (genom bl.a. grön omställning och export av klimatvänliga produkter och teknik. Naturligtvis finns inget om en allmän omställning av ekonomisk struktur och konsumtion ur ett ”nerväxt-perspektiv”.

Till sist finns några direktiv i andra samarbetsfrågor. Vad gäller ”public service” kan jag inte se något problem, det sägs att dess oberoende ska bestå med långsiktig finansiering. Det sägs att verksamheten ska utvecklas som en del av den demokratiska infrastrukturen.  Inte heller en översyn av folkbildningsväsendet känns orimlig. Den så omdiskuterade ”kulturkanonen” däremot, verkar onödig och omotiverad.

Tidöavtalets största svaghet är att det är helt grundat på ett nationalistiskt synsätt och saknar ett globalt perspektiv, vilket gör det orealistiskt och även direkt motverkande det ”svenska intresset”. Det domineras av negativa åtgärder mot invandrare, men saknar helt positiva sådana. Däremot utgör det inte i någon rimlig mening ett hot mot den svenska demokratin eller rättsstaten. Det pekar på många reformer i rätt riktning, men kan, pga sin fokusering på ”svenskheten” inte se dem i ett långsiktigt helhetsperspektiv.