Det ska handla om godhet i denna jul- och nyårskrönika, men jag kan inte hålla mig ifrån att först ta upp ett annat, näraliggande, begrepp, nämligen “människovärde”. Jag är inte filosof och ska därför inte försöka argumentera mot en riktig filosof, som exempelvis Torbjörn Tännsjö (se den senaste debatten i Kvartal). Han har nyligen fått högsta pris för sin medicinska etik som baseras på utilitaristiska resonemang som bl.a. leder honom och likasinnade till slutsatsen att det inte finns något människovärde. Människor har inte något värde som skiljer dem från djuren. Däremot har de tydligen ett annat slags värde som skiljer sig mellan olika människor och som gör att vissa människors liv är viktigare att rädda. Det sistnämnda kan jag som ekonom ha viss förståelse för. Däremot har jag svårt att ta till mig att vissa former av mord och terrorism är goda handlingar. Men jag kan förstå att filosofer hamnar i sådana slutsatser genom logiska resonemang. Däremot förstår jag inte hur de ska tolkas av människor.  

Som människa ser jag det som att jag behöver tro på ett människovärde. Hur ska vi annars kunna tala om t.ex. mänskliga rättigheter? Det kanske inte håller för filosofisk vetenskap och kanske det betyder att jag är religiös? Helt ok i så fall. Jag är uppfostrad som kristen och har visserligen för länge sedan gått ur Svenska Kyrkan, men min uppfattning om vad det innebär att vara religiös grundar sig ändå på kristendomen. Det är väl därför vi firar jul och på julen står ”godheten” i centrum. Men vad är godhet? Bara i DN på julafton fick vi två motsatta synpunkter. På ledarsidan skrev Erik Helmerson att han hoppas att 2022 blir året då godheten återkommer i stor skala och på nästa sida skrev ekonomerna Lars Jonung och Daniel Waldenström att på lång sikt hjälper godhet föga (därmed kritiserar de vår godhetsapostel, Karl-Bertil Jonsson).

Jag ser åtminstone fem olika definitioner av godhet. Den första är filosofernas: att en handling som har ett gott syfte (och en förmodat god effekt på lång sikt) är god . Därmed blir, som Tännsjö definierar det, atombomberna över Hiroshima och Nagasaki goda handlingar. En annan är Robin Hoods godhet, som praktiseras av Karl-Bertil Jonsson: att ta från de rika och ge åt de fattiga. Det är också den definitionen som ligger till grund för det statliga biståndet, det handlar alltså om omfördelning. En tredje definition är den egoistiskt filantropiska: att dela med sig av sitt överflöd för att det ger egen tillfredsställelse, status eller andra fördelar.  En fjärde är Bamses godhet eller altruism, d.v.s. att hjälpa andra utan att önska någon egen fördel av det. Det är kanske det som många skulle kalla den sanna godheten. Den ingår i de flesta religioner, fast då ger den ju en fördel efter livet och borde därför ses som egoistisk. En femte definition slutligen är den som förespråkas av ekonomerna i DN: att skapa ekonomisk tillväxt som på sikt kommer alla till godo. Enligt den definitionen blir den ”elake” kapitalisten den verkligt goda människan, d.v.s. en handling som har en god effekt är god, oavsett syftet.

Oavsett definition borde en gemensam slutsats kunna vara att det är effekten av godheten som är det avgörande. Alla former av ”godhet” som har entydigt negativ effekt borde inte klassificeras som  godhet. Problemet är bara för vem och på vilken sikt som godhetseffekten ska utvärderas. Atombombernas goda effekt kan bara utvärderas på mycket lång sikt och inte ens då är den säker eftersom vi inte vet vad som hade hänt om de inte hade fällts.  Däremot var de kortsiktiga effekterna extremt negativa. Karl-Bertil Jonssons godhet var direkt positiv för de fattiga, men lika direkt negativ för de rika. Syftet var inte lycka åt alla, utan omfördelning. Sedan kan man naturligtvis hävda att omfördelning, eller ”ökad jämlikhet” är bra för alla på lång sikt. Det är socialismens definition av godhet, men de historiska erfarenheterna av socialism i olika former ger inga tydliga bevis på att jämlika samhällen skulle vara lyckligare än ojämlika. Den egoistiska godheten ger utan tvivel god direkt effekt både för givarna och för de som gynnas. På lång sikt är däremot utfallet osäkert, eftersom det permanentar ett förhållande mellan givare och mottagare. Om givarens överflöd eller behov av självtillfredsställelse upphör, eller mottagarens behov blivit fullt tillfredsställda, upphör förhållandet. Samma problem gäller även den altruistiska godheten.

Hur bör då godheten hanteras under 2022? Vilken godhet är det som Helmerson önskar ska komma tillbaka i stor skala? Jag antar att han tänker på Bamses altruism, men hur långt räcker den? Finns det ens någon ren altruism, är inte alla handlingar till någon del egoistiska?  Att dela ut sina egna, eller andras, medel kan utan tvivel ha goda effekter, oavsett om det motiveras av egoism eller av kommunism. Men inte heller det räcker i evighet. Vi behöver ett system som skapar förutsättningar för godheten. Därmed är vi tillbaka till kapitalismen som är det system som dominerar hela världen, även om den har många olika former, som Globalisten (Kapitalismen har segrat, men vad kommer sen? – Globalisten ) tidigare diskuterat.

Jonung och Waldenström gör det ganska enkelt för sig. De berättar sagan om den ekonomiska tillväxten, marknadsekonomin, äganderätten och den liberala demokratin. Allt detta ses som direkt beroende av kapitalismen som är den okände välgöraren för alla människor. Denna saga berättas också i en ny bibel, Det kapitalistiska manifestet, av Johan Norberg. Det är ont om liberaler i Sverige idag och därför är det bra att denna bok kommit just nu. Norberg är en av de få som vågar systematiskt försvara kapitalismen. Han gjorde det redan för 20 år sen i den omtalade boken Till världskapitalismens försvar och eftersom mycket förändrats sedan dess är det viktigt att uppdatera och förtydliga budskapet idag. Men håller det verkligen?

Först ska det sägas att Norberg är kritisk mot flera former av kapitalism. De former han kritiserar är de som innebär ökade maktrelationer mellan kapitalet och staten, som samtidigt minskar marknadens roll. Men ett grundläggande fel i hans resonemang är att sätta likhetstecken mellan kapitalism och marknadsekonomi. Egentligen är det marknadsekonomin han försvarar till varje pris, men han erkänner inte tydligt att kapitalismen i sig innehåller mekanismer som motverkar marknadsekonomin. Det är inte enbart fråga om en ”klåfingrig stat” som vill reglera marknaden, utan lika mycket om kapital som söker manipulera staten. Det var det som Blå Tåget avsåg när de sjöng att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Norberg drar den riktiga slutsatsen att det inte är marknaden som varit den viktigaste faktorn bakom ökande ojämlikhet, utan snarare statens (regering och centralbank) politik. Men han kallar det för ”socialism för kapitalister”, när det ju i själva verket är en naturlig del av kapitalismen.

Den stora styrkan i boken är det konsekventa försvaret för marknadsekonomi. Det är oerhört viktigt idag när ”marknaden” har blivit det vanligaste skällsordet inom vänstern. Men han borde varit tydligare i att framhålla att det behövs starka stater för att stärka marknaden, men inte för att rasera den. Då hade han också kunnat diskutera den nu mest kontroversiella frågan, om marknadsstyrning inom utbildning och hälsovård. Principen bör vara densamma som för andra statliga funktioner: att lägga ett golv för alla, men att lämna finsnickeriet åt marknadens aktörer. Jag håller med Norberg i hans tro på marknaden. Men marknaden är inte en egen aktör och inte ett eget system, det är ett verktyg som kan användas i alla typer av system.

Globalisten ska fortsätta diskutera om godhet och kapitalism under 2022.

Gott Nytt År!